Orsaker

Någon skrev en olustig kommentar. Det är sällan jag får såna. Någon är anonym men det är helt klart någon som kände min far på något sätt. Denna någon har ingen aning om något uppenbarligen, annars skulle hen inte ha uttalat sig på det sättet. Men jag ber dig, du anonym, att sluta läsa min blogg, för det finns ingen vits med att du gör det helt enkelt.

Det finns orsaker till mitt så kallade svarttänk (gnäll) - det jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag mår bättre nu efter att i drygt en vecka ätit Nor-Prolac igen. Jag är nästan 100 på att jag har förhöjt prolaktinvärde vilket medför en mycket tung känsla i hela kroppen - precis så. Låg vitalitet - alltså låg livskraft. Det är precis så jag känt hela sommaren. Trots min enorma eufori över Klara så har denna livskraft sugits ur mig. Nu känner jag att den är på väg att återvända. Livskraften. Jag ser livets möjligheter, mina möjligheter och jag gläds med andra och mig själv på ett helt annat sätt.

Jag har ännu inte talat med någon läkare om detta. Blodproverna togs den 24 augusti och jag fick ingen läkartid förrän 22 sept. Men eftersom jag har mått så dåligt så började jag själv äta medicinen igen som jag har i skåpet och det visade sig vara rätt val. Den 22 sept får jag reda på blodprovssvaret och om jag ska fortsätta med medicinen eller inte.

På söndag ska Klara döpas! Det ska bli så fint att få fira denna dag med vänner och släkt!

Om ens trista svartmålarsidor när vardagen är fylld till bredden av kärlek

Ibland slås jag av att jag har en negativ sida som då och då gör sig påmind när jag pratar med andra. Jag har varit mastodontutmattad i sommar så det kan vara förklaringen när ni frågar mig hur min sommar varit. Det läggs som en sordin på min glädje av en utmattat håglöshet som gjort att jag knappt orkat gå upp för trapporna här hemma.
     Å andra sidan har sommaren varit den mest fantastiska sommar någonsin när jag tänker på Klara. Klara är fortfarande som en ofattbar dröm för mig där jag endast ser mitt leende och hennes genomhärliga leende tillbaka och det uppstår endast en ofantlig kärlek. Jag vill bara inte bli uppfattad som att jag nu inte njuter av att äntligen ha fått vårt efterlängtade barn. Jag inte bara njuter utan jag älskar det mycket mer än vad jag nånsin hade kunnat ana och drömma om.

Det är inte bara Klara som är ofattbar utan det är min relation till min man med. Jag är en trist svartmålare ibland, en himla gnällspik och kan bli hopplöst uppeldad av småsaker i vardagen. Som tex att en säng på ett förlossningsrum för pappan kostar 200 kr/natt och då ingår inte ens någon mat. Sånt eldar jag upp mig för medan Krister säger lugnt åt mig att så här är det förstår du, det är inget att hetsa upp sig för. - Då skulle du inte få göra annat än att gå och hetsa upp dig för saker, säger han och han har ju så förbannat rätt.

Men om någon frågar mig hur jag haft det i sommar så blir det lätt att jag lyfter fram det negativa fast jag varje dag vet hur jäkla bra jag har det egentligen. Om någon frågar mig som jag vet inte har barn som gärna skulle velat ha barn, så får jag ett hugg i magen när jag efteråt känner hur jag inte visat min tacksamhet över min nya situation. Varje dag tänker jag dessutom på människor som jag vet inte har det lika bra som jag, människor som jag har en relation till på något sätt som drabbats hårt och då försöker jag liksom ruska om mig själv och säga att jag ska skärpa mig och att verkligen ta in det som jag har :-D

Jag får bli vänligare mot mig själv. Kärleksfull och vänligare mot mig själv. Igår tex så hann jag med att göra tre bra saker medan Klara sov.  Jag tog ett fotbad, jag gjorde en mindfulnessövning - andningsankaret och jag bytte jord på en blomma som är mig mycket kär.

Klara kan sitta korta stunder i sin stol och har sen några dagar tillbaka fått smak på gröt! Hon ler när vi visar henne skeden! Även pappan ler som ni ser :-D