Kompostskötsel

Det har inte än blivit någon hängmatteanordning utan istället gjorde jag en djupdykning i komposten. Vände helt och hållet upp och ned på den. Ruckade loss hela ytterhöljet och flyttade det från en plats till en annan, körde sedan ned grepen med fasta tag i komposthögen. Bland de maskätna köksresterna låg också en del andra saker som inte hör hemma i komposten, plast och en och annan sked. Skräpet tog jag undan och la i en särskild hög tills jag gått igenom allt och sorterat den. Det som inte brunnit färdigt fick blandas ihop med det som redan var mylla. Komposten luktade minst sagt gödsel, vilket spred sig in i hela mig, framförallt under naglarna...den doften fick jag bort senare på kvällen med hjälp av att gnida citron på fingrar och naglar. Jag har inget emot den doften och inte heller något alls emot kompostskötseln, vilken var lika avkopplande för mig som hängmattegunget. Jag trivs i mitten av en komposthög.

Det är ett ordnande här i huset nu, för att komma till rätta med allt. Vi ska flytta ut möbler som inte ska användas, städa förstås och jag ska måla en byrå som jag vill ha och behöver för mina kläder. Jag ska ta över rummet efter systerdottern som vi vinkade av på Arlanda igår, då hon stack till London för ett år (aupair). Hoppas få läsa om hennes liv här. Hon har visserligen inte bott hemma på ett år men hennes rum ska nu bli mitt och inte stå kvar där som en dammig kvarleva efter hennes barndom. Nu ska jag istället ta över hennes rum och göra det till mitt. Det kan tänkas vara ett knäppt påhitt det här att flytta in till sin syster, till hennes redan inbodda hus sen många år - men det är en tillfällig lösning för att kunna spara pengar och för att sedan kunna uppfylla visionen!

För att uppnå visionen är det en del jag behöver ta hand om nu, bl.a. min begynnande irritation. Märkte av den igår och funderar över vad den står för och hur jag ska förhålla mig till den på bästa sätt. Irritationen handlar om så mycket tror jag - inkluderat dåtid, nutid och oro inför framtiden. Vissa dagar har jag ett enormt fokus på det jag ska göra, men vissa dagar finns mest frustration och tvivel, vilket är en naturlig process. Det gäller bara att se det under tiden och inte hacka för mycket på sig själv.

Livet utvecklar sig här och nu...

...oavsett vad mina tankar säger åt mig om diverse tidigare felsteg eller rädsla inför att inte vara någon. Det senare bottnar sig i en avgrundskänsla av att inte duga som jag är. För mig handlar det just nu mycket om att hitta en grundvärdering om att livet är meningsfullt och levande för mig.

Status och karriär, titlar och "lyckade" människor som syns överallt i media påverkar mig och har alltid gjort det. Jag vill vara som dem. Det finns mycket skam i detta, att jag vill vara någon som syns och är med i sammanhang där livet porlar, som om jag alltid har den föreställningen att livet porlar och livet är lyckat för alla som har kommit någonstans i livet.

Jag vet någonstans att jag kan skapa det där porlandet, och det handlar om att jag behöver komma fram till vem jag är och min innersta önskan och agera utifrån min lust och vilja! Tyvärr är jag sån att jag ofta vill vara någon annanstans än just där jag är. Jag har mål och ambitioner men dessa är ofta inte till gagn för mig utan istället ångestskapande.

Nu några dagar att vila ännu mer. Jag tänker att jag inte ska vara på internet så mycket utan istället vara i en hängmatta här ute på tomten. Jag har nämligen införskaffat en båtshake som jag tänker göra en anordning av för hängmattan. Den ena änden av hängmattan ska hänga i trädet och den andra i båtshaken. Det gäller bara att stabilisera båtshaken bra i marken. Ett tag tänkte jag om jag skulle använda betong men det är nog inte så lyckat i gräsmattan...

Jag ska läsa lite och bara ligga och stirra, vara padda helt enkelt. Tror att det är livsnödvändigt just nu. Jag behöver komma i kontakt med meningen och det enkla i livet. Det som är porlande av sig självt, det som flyter förbi och le lite igen, ja småle och det som rinner förbi. Bli varm i hjärtat och uppskatta det jag har!

Greppar

Nu gäller det att greppa tag i linan. Hiva sig upp, frodigt låta tänderna hugga i, söka med ögonen i horisonten. Inte stirra ned! Nej inte stirra ned! Leta lite men inte för mycket och framför allt sluta älta för i helsike, vad är det för mening med allt ältande? Det finns så många kurser för att lära dig att hitta dig själv, det finns så många böcker. Men just nu, det går nog inte att ta in mer information och går nog inte att bli klokare just nu.

Det värker i mig av någon slags förlossningssmärta, förvärkar som segar sig fram i nattens timmar. Hyenorna finns kvar fast lite mer avlägset nu. Jag hör de skrika och skratta i mörkret bakom garderoben. Flickan, den lilla flickan började gråta av de smädande ord som haglade över hennes nakna kropp. Mamman som suttit år efter år och upprepat sin smärta. Ändlös sorg, ändlös hopplöshet. Mamman tar inte tag i sitt, mamman är maktlös och flickan tar ett beslut. Hon ska aldrig bli som mamma men kommer alltid ändå känna skuld över det.

Natten mellan söndag och måndag

Natten mellan söndag och måndag blev en mycket speciell natt. Det var natten innan jag skulle packa en släpvagn, haka på den på min bil och köra 80 mil. Inför en sån körning behöver man ju sova naturligtvis.

Natten mellan söndag och måndag kunde jag inte sova eftersom jag blev påhälsad av mina inneboenden i sängen, kan man säga, inte bokstavligt men eftersom jag sov i vardagsrummet hade jag ingenstans att ta vägen. Den ena av de dyker upp likt en hyena som gömmer sig på dagen och kommer fram i mörkret, går till angrepp och ger sig inte förrän offret ligger död på marken. Jag har aldrig hört så kränkande och fula ord riktade mot mig tidigare. Det tog hela natten att komma till sans igen.

Livstid

Jag åkte förbi skylten och hajade till. Tänk vad tolkningar kan ställa till det. Tolkningar av tankar, tolkningar av bilder. På skylten står " Välkommen till Fagersta, här får du livstid". Så står det på skylten till Fagersta.

Fagersta för mig är en död stad. En spökstad med tomma butiker och restauranger som gapar med sina svarta skyltfönster. Jag besökte Fagersta en gång för att äta på den enda restaurang de har, vad jag vet i alla fall. Mittemot Kinarestaurangen låg just tomma skyltfönster, nedlagda affärer, nedlagda torg, tomma gator och till och med tomma blomlådor...

Här får du livstid. Jo, jag anade just det. Livstids fängelse.

Tänka på sig själv

Idag har jag fått erfara något mycket svårt. Jag blev så berörd av det hela att jag började skaka. Adrenalinet har känts utanpå och i mina vener och ut i kapillärerna. Det har darrat inom mig. Det går att jämföra med som när man druckit för mycket kaffe och kroppen hamnat i koffeinrus.

Jag har i några dagar funderat över hur jag ska göra med min lägenhet i Malmö. Jag har en stor lgh här, på 105 kvm. Den är så stor och så dyr och tanken med den stora lägenheten från början var att kunna dela den med flera för att få ned månadsutgifterna för att jag skulle kunna gå musikhögskolan, utan att behöva jobba ihjäl mig vid sidan om (eftersom jag inte har några studiemedel kvar).

När jag sedan tog beslutet att flytta ifrån Malmö så ville jag behålla lägenheten och ha inneboenden där, mycket på grund av att vara juste mot tjejen som bodde där men även slippa ta tag i allt som har med flyttandet att göra. Det skulle kanske innebära att jag fick slippa flyttstäda denna gång. Vi hittade snabbt två andra som ville flytta in. Jag tänkte att det går att ha det så här ett tag så kanske någon av tjejerna sen kan ta över lägenheten. Men jag förstår inte vad jag tänkte med... det klart det inte går att någon kan stå mer på kontraktet! Då skulle ju var och varannan göra så för att fixa lägenheter till folk både här och där... Nej, det går ju inte förstås. Alternativet var att hyra ut i andra hand, men varför? Jag ska ju inte bo i Malmö, jag ska inte flytta hundra ggr till. Jag ska stanna i Gävle minst fem år...

En vän frågade idag var jag bott tidigare i mitt liv. Det blev en lång lista. Hon lyssnade med öppet sinne: Stockholm, Göteborg på tre ställen, Köpenhamn, Malmö, Gävle fem ställen, Uppsala, Stockholm tre ställen, Uppsala igen två ställen, Malmö två ställen, Lund två ställen, Malmö igen och nu tillbaka till Gävle... Det är alltså 23:dje gången jag flyttar, i mitt vuxna liv!

Jag behöver få ett definitivt stopp på detta och därför var jag tvungen att säga upp lägenheten i Malmö för att komma ifrån all tjafs och administration som hyresgäster och dyr hyra för med sig. Den 30 nov måste alla tyvärr vara ute ur lägenheten och hon som flyttade in i går blev mycket besviken över att jag inte sagt något innan. Hon trodde jag döljt detta för henne, att jag lurat henne, men ack ack, hon känner inte mig. Detta beslut tog jag häromdagen, för jag trodde in i det sista att det skulle lösa sig på något sätt men tillslut insåg jag att jag behöver tänka på mig själv.

Nu står jag här med deras ilska, deras tårar och till och med deras ilskna föräldrar och då gäller det att stå ut med deras reaktioner - att acceptera och validera deras känslor. Det är klart att de känner sig besvikna, de har ju trott att de ska få bo här åtminstone ett halvår kanske, inte bara tre månader. Det är klart att det är tungt att flytta, (det vet ju jag minsann!), det är inte konstigt de blir ledsna och arga och kanske rädda med för att inte hitta något boende. MEN det är också helt klart och rimligt att jag gör det jag gör. Jag måste bo på ett ställe och ta hand om mig, det är inte konstigt att jag kommit fram till detta beslut - beslutet gynnar mitt inre kännande jag och stärker mig inför framtiden!

Rädsla och ordlöshet

Visst finns det en viss rädsla inför det här med bloggande. Är det någon som läser, vad tycker de i så fall, finns det något läsvärde i det jag skriver? Det är skönt om man kan använda skrivandet enbart som en motor att får uttrycka det man precis just nu tänker, men redan där går jag bet eftersom jag censurerar mig själv i överföringen mellan tanken och skrivandet. Jag har fått en del tips och uppslag på hur man kan tänka när man bloggar, t.ex. att skriva dåligt, det ska medföra att man drar ned på kraven och prestationsångesten. Den metoden har jag testat lite, det är spännande. En annan grej är just det där att skriva vad man precis tänker på just nu, eller vad man tänkte på när man vaknade.

Ytterligare en metod kan vara att skriva ned vad man fått höra under dagen, från folk i kön, på affären, på caféet eller utanför fönstret. Genom fönstret fick jag i natt höra något som verkligen fick mig att känna olust. På grannens balkong sitter ett gäng killar och snackar, (vilket de gjort nu varje natt denna vecka), när den ena av de säger " men det värsta är väl tjocka tjejer utan bröst, vad fan har de att erbjuda? Eller hur, det måste väl vara det värsta?"

Jag hör inte de andras svar... antar de håller med.

Sammanställning

Jag har nu tre dagar kvar i Malmö för denna gång. Jag har packat ned det viktigaste i banankartonger och papperskassar och har hyrt ett envägssläp att transportera sakerna på upp till Gävle. Jag har två personer (båda är kvinnor) som hjälper mig att lasta sakerna på släpvagnen. Det kan nog bli ganska tungt då böckerna är ganska tunga i sina kartonger. Hyllor, soffa, arbetsbord, köksbord lämnar jag kvar i lägenheten. Jag antar de som ska bo här i höst behöver dessa möbler, annars får jag försöka sälja dem.

Alldeles snart ska jag bege mig bort till Musikhögskolan. Där befinner sig Tommy som jag ska säga adjö till. Tommy är utbildningsledare på Musikhögskolans lärarutbildning. Han är mycket förstående till mitt beslut. Jag fick ett jättefint mail av honom där han poängterade hur han förstod att jag inte både kan jobba 60 % och studera heltid, men att han kommer sakna min glada gestalt - så skrev han och det gjorde mig glad. Jag tror att jag det senaste året har velat så mycket att det skulle bli så bra och rätt. Jag har verkligen haft den inställningen, leendet har funnits men lusten har sakta försvunnit och kvävts av alla måsten. Min högra axel värker efter krampaktiga försök att försöka spela Schumanpianot, i förtvivlade försök att få till ett sväng till någon jazzig standard eller för den delen, spela svängigt till en barnlåt så barnen rockar loss. Nej, för min del har det blivit umpa, umpa med en liten ynka baston i vänster hand.

När jag var ute på praktik i våras så hade jag ettor och fyror. Barnen var alltså sju och 10 år gamla. Jag arbetade mycket dramainspirerat med barnen. Leken och deras egen kreativitet var viktig. Jag sjöng mycket med de och så länge det rörde sig om acapella så gick det utmärkt och lite gitarr kunde jag slänga på men så fort jag kom till pianot så låste det sig helt. Praktiken gick verkligen jättebra och jag tror att jag är pedagog i min själ men till mig själv skulle jag behöva en pianoterapeut...

Packdags


Jag packar idag, för jag vet inte vilken gång i ordningen... Banankartonger fylls med mina böcker, köksgeråd, anteckningsblock och noter. Det är varmt idag, väldigt varmt. Jag springer upp de exakt 76 trappstegen till vinden, också för att få lite motion och varje gång får jag sätta nyckeln i vindsdörren med det kladdiga låset. Vinden är det mest otrevliga med den här lägenheten, det ser ut som om någon försökt bränna ned hela utrymmet, då det är svart, kladdigt och luktar illa där. Mina banankartonger är placerade där som för att jag visste att jag snart skulle flytta igen. Jag sparade dem.

Jo, jag tyckte om lägenheten i första anblicken, men sen när jag väl flyttat in så förstod jag ju att jag gått emot mitt inre kännande jag igen... igen... och åter igen går jag emot mitt inre som om jag vill utmana mig själv med alla destruktiva förslag i världen och varje gång är jag lika dum och går på dem. Som om jag ska se hur mycket dumt jag kan göra och hur mycket jag ska hålla på och fixa och dona och greja och administrera innan jag inser att livet inte går ut på det!

Jag har en vän som nu har uppmanat mig att våga stanna i en lägenhet i fem år. Det kommer bli så nu. Jag har lovat mig det. Nästa hem jag hittar, som inte kommer bli en lägenhet, kommer jag stanna minst fem år i.

Jag ska gå in till Musikhögskolan i morgon för att lämna tillbaka några böcker. Det blir svårast. Jag känner mig inte riktigt redo att lämna skolan igen, sist jag gjorde det var 2003, trots att jag vet att jag måste börja leva och veta att jag kan saker ändå utan att behöva få det på papper. Det känns skrämmande men nödvändigt.

T.o.r. Rügen

Jag har varit i Tyskland idag. Tog en färja, hade cykeln med. På båten fick vi ett trevlig lunchpaket. Petra trodde vi skulle få en torr ostmacka i paketet men jag hade lite högre förväntningar. Det visade sig vara två kycklingben, en yoghurt av god kvalitet, ett äpple, en juice och en smörgås med skinka. Eftersom Petra tycker att ost smakar gamla avlagda sockor blev även hon mycket tillfredsställd när hon såg innehållet i den bruna påsen.

När vi cyklade av färjan fick vi bli varse om att vara rädda om våra liv, en lång bit efter färjan fanns det ingen cykelbana och vägen vara väldigt smal. På ett ställe var det en bro och där var det nästan så jag kände det som att nu åker jag av vägbanan, ramlar ned på tågrälsen under oss och går döden till mötes på fem sekunder. Tillslut kom vi i alla fall till mer lugnare cykelstråk. En cykelbana som var anlagd för turisternas skull. Cykelbanan löpte längs hela kusten. Inte direkt vid havet men en bit i från.

I Binz fick vi se en variant av pippi långstrump i bierstaubeservitrisutstyrsel... undrar om ni förstår vad jag menar, men det var så att Pippi såg mer ut som en joddlande alpservitris på en bierstaube än som Pippi som jag är van att se henne, men visst, Pippi har många skepnader och i Rügen ser hon ut så och barnen lyssnade ändå.

Flera år av kärlekssorg

Jag ser landskapet där jag åker med bilen. Det är gula åkrar och långa vida ängder. Var jag än fäster blicken finns horisonten. Ekar, bokträd, stenlängor, korsvirkeshus, hästar som betar men inte så många kor längre, det är mest hästar. Landskapet är kuperat men det går alltid att se bortom, bortom kullen, bortom träden, bortom åkrarna.

Tack Skåne för det jag fått vara med om här, det finns många minnen här som jag har kvar, många som jag önskade att jag hade fått behålla tillsammans med O men aldrig fick. Istället blev jag tvungen att lära mig acceptera att kärleken är fri. Den går inte att hålla kvar när bara en vill och bara den ena känner kärleken. O är så mycket Skåne för mig, bilen genom landskapen, husen som vi åkte förbi och pratade ingående omkring, havet, Österlen, vägarna som nästan inga turister hittade till. Fälten, bokskogarna, den stolta fjällskivlingen – det är så mycket O för mig, nu ska jag säga farväl till honom och Skåne.

Är det inte konstigt att efter så många år fortfarande känna kärlekssorg? Jag märker den bränner i hjärtrakten och svider bakom ögonen. Sorgen efter O, kärleken som jag längtade efter, som jag fick ett litet smakprov på, kärleken som jag så hett önskade skulle bli verklighet, men som aldrig blev det...

Levande Liv

Jag går till arbetet. Som en maskin med inprogrammerad all inclusive sätter jag på allt jag har för att ta emot patienter. Inom mig finns något som protesterar. Hela tiden denna protest. Visserligen finns några möten som är värdefulla och som känns givande men de flesta möten på jourcentralen med patienterna där känns för mig meningslösa. Jag tycker inte att jag fyller någon funktion som sjuksköterska. Jag tycker bara att jag får tjata om samma sak om och om igen och undrar hela tiden om det är någon som lyssnar på mig eller bryr sig i det jag säger.

Det enda en del vill är att få träffa en läkare och när de väl träffat en läkare så är de besvikna på det med. Läkaren har inte gett de någon medicin och det hade jag kunnat säga från början att de inte skulle få. Men som sjuksköterska har du inte samma status som en läkare. Du är ju bara en sjuksköterska som många resonerar. När sedan patienten är sur på läkaren för att inte ha fått det de vill så kommer de till sjuksköterskan igen för att avlägga sitt missnöje, sedan är det vi som får sopa upp och rättar till och plåstra om så gott det går.

Men många är hopplösa fall, de är rökare som inte vill ändra sina liv, som inte kan ändra sina liv. Många har ingen känsla för att de kan ta ansvar för sina liv, ta ansvar för att få sina liv att bli levande! Jag vet inte om jag heller kan det alltid. Jag tänker mycket på hur jag ska kunna ta ansvar för att få mitt liv levande. Jag har en ständig ångest över hur jag ska lyckas bli harmonisk. Det är klart att det får ju inte gå till överdrift, men jag känner en stark drivkraft att bli så levande som jag bara kan i livet och inte vara levande död. Ofta när jag jobbar så stöter jag på dessa levande döda och de skrämmer mig och det får mig att känna meningslöshet.

Bara göra

Jag borde kunna andas ut idag, men något har nästlat sig in, spritt sig över mig som en mögelsvamp i förökning. Jag skulle kunna andas ut och tänka - vad skönt, äntligen har han försvunnit ut ur mitt liv, han som jag genom att vara för impulsiv sa ja till att få flytta in i min lägenhet i början på juni, men jag kan inte riktigt andas ut. Det sitter taggar i mig av olika slag.

Jag kom till lgh i Malmö i går kväll, blommorna var nästan döda, men bara nästan! Jag tror att jag har räddat de nu efter en första utryckning med första hjälpen. Jag ställde de i badkaret för att fylla det med livgivande vatten men upptäcker att någon slarvat bort proppen. Den vara där innan jag åkte..Jag får nöja mig med att duscha blommorna...

Inne i rummet där Peter sovit står madrassen som han lånat av mig, den är svart av smuts. Jag bad honom ta med sig den eftersom jag menade att jag ändå inte kunde använda den på grund av smutsen. Han har nämligen inte dammsugit eller torkat golvet på 2 1/2 månad. På golvet ligger chokladpapper och tomma läskflaskor. Jag känner en obehaglig doft i hela lägenheten, inte min doft.

Idag kommer jag överens med mig själv att det hade faktiskt kunnat vara värre. Om några dagar kommer jag kunna släppa honom och släppa känslan av att ha blivit kränkt, för det är den känslan det handlar om. Jag har låtit honom komma in i min lägenhet och stjäla min energi. Jag ska lära mig av detta, det ska jag, upprepar jag för mig själv om och om igen.

Nu är det dags att börja packa igen. Lägga ned mina böcker i kartonger. Jag ska bara göra nu och inte tänka så mycket. Bara göra. Sortera en del, se om jag kan sälja av på loppis, lämna kvar en del möbler. Kontakta de som ska bo här och se efter att de är pålitliga. Ta med det som är värdefullt för mig. Inte tänka - bara göra!

Prunus Dulcis

Bittermandel, ni vet, det är en sådan mandel som man helst inte ska äta för mycket av, den är nämligen förtärande och orsakar bråd död vid för girigt intag. I Wikipedia kan man läsa: " Bittermandel innehåller amygdalin som kan utveckla cyanväte efter förtäring, som kan orsaka illamående, kräkningar, yrsel och hjärtklappning, i allvarliga fall även medvetande- och andningspåverkan".

Bitterheten i dess innehållande substans kan således helt klart bli för mycket för en människa. Jag vet att bitterheten i själen kan även den nästla sig in och utgöra en förlamande verkan. Liksom bittermandeln kan den påverka andningen, medvetandet, fysiken och tillslut hota livet självt!

Vad är egentligen psykisk och själslig bitterhet? Vad finns det för känsla bakom den?

Dygnets rätsida

Börjar vända tillbaka tiden till rätsida istället för avig, eftersom jag inte har kunnat somna tidigast klockan tre de senaste nätterna, även om jag gått upp kl sju... Kände för en minut sedan ett sting av lycka! En blogg kan ge mycket, fina kommentarer från andra människor och det gör att jag känner både hopp, tro och fläktar av lycka! Tack!

Känner mig aktiv, särskilt på kvällarna. Det är då jag kommer till ro och böckerna börjar plockas fram. Det är mycket nu som ska få läggas tillrätta och framtiden är spännande.

Har nu börjat läsa boken som ska sätta fart på visionerna. Boken ger konkreta tips på hur vi ska gå tillväga. Rivstart heter den, den har tyvärr inget snyggt omslag annars hade jag kunnat lägga upp den här, den är skriven av Stefan Ekberg.

Insamlandet av inre bilder och andras koncept börjar snart. Jag tar med mig en ryggsäck och ger mig ut för att se mig om efter andras visioner!

Fårfälla

Igår var ingen bra dag, jag hängav mig till självömkan på kvällen och visst ibland är det svårt att veta vad som är vad. Jag blev arg på mig själv för jag inte kan vara lite osocial och låta bli och sms:a mina nära stup i kvarten. Det kostar ju så mycket att sms:a från Norge. Då är det ju verkligen ingen idé att jag åker hit och försöker få ihop lite pengar om jag sitter här och bara sms:ar hela tiden när jag är här...

Jag hade en del destruktiva tankar och det har jag än i dag... tankar om ensamhet och varför det blivit som det blivit för mig och går det att göra något åt sin situation egentligen, eller är allt bara en illusion? Att det går kanske inte att förändra så mycket som man tror utan man liksom hamnar i en fåra och sen är man i den fåran liksom...

Mina destruktiva tankar handlar mycket om, gör jag rätt? Tar jag rätt beslut? Tänk om jag skulle/borde göra något annat istället, tänk om detta blir helt fel! Emellan slänger jag in ett knytnävslag till mig själv som handlar om att inte känna sig omtyckt och att jag nog aldrig kommer få uppleva kärlek på riktigt och sen spär jag på ytterligare med att säga till mig själv - tänk vad många det är som har det så jäkla bra, varför kan jag inte få ha det bra? Varför kan inte jag få uppleva lite flyt? Sen är jag där... mitt i själva martyrskapet , offerkänslorna rullar över mig och jag vältrar mig. Nu beskriver jag vad som händer, det är det som händer och jag vet och jag hör mig själv säga att de tankarna som jag ägnar mig åt leder absolut ingen vart. De tar mig ingenstans så jag kan lika gärna släppa dem.

Jag utför en självhypnos. Mitt i självhypnosen hör jag mina tankar säga till mig att jag har inga frågor att ställa, frågorna blir för stora. Frågan om, om jag gör rätt att flytta eller inte är för stor.
Jag försöker få fatt i en mer specifik fråga... men frågorna infinner sig inte. Jag får gå ur självhypnosen men passar på att plantera ett litet frö med tillit först. Planterar det i jorden och vattnar det väl. Sen går jag upp ur självhypnosen.

Jag slås igen av, hur viktig det är att ställa konstruktiva, specifika och vägledande frågor. Specifika frågor som ditt inre kännande jag (en del kallar det magkänslan) kan få en rimlig chans att svara på.

Skörhet

När sömnen brister och kontakterna tas för givna, då kommer skörheten. Det är då jag har lust att skrika, Nej, stäng inte av! Var kvar här hos mig för jag behöver dig en stund!
Jag behöver det där samtalet och kan jag inte få det blickväxlande samtalet så kanske jag kan få ett digitalt samtal i alla fall, en dialog över cyberrymden som innefattar frågor och svar, punkter och komman. Det är då den stora skörheten träder in. Kras... säger det inombords, något brister, tårarna börjar rinna och den där självklara kontakten med sig själv som en stödjande person borde ta vid. DIG själv som den enda stöttande partnern. Det är bara du själv som sitter kvar där med dig själv och din skörhet.

En skål med gurglande vatten

Från början låg jag i en skål med tomhet och tystnad och lite gurglande vatten, men i övrigt ganska tyst, sen hände något...

Ikväll har jag varit uppe på ett berg, trots att jag tänkte vägra gå på tur, men en nyfunnen vän fick mig att följa med. Det blev en rejäl motionstur får jag säga. Hela en timmes promenad uppför i 60 graders vinkel ungefär. Efter ett tag kändes det rejält i benen och min puls var på högvarv. Det märks att jag behöver förbättra min kondition. Väl upp så satte vi oss ned på kalfjällets fjälliga gräs, där intog vi en varsin smörgås som jag förberett innan. Det var ganska vackert att sitta där. Till höger fanns höga svarta vassa berg och när solen lyste på dessa så blev de aningen magiska på nåt sätt.

Så där högt upp och långt ifrån trafikens buller så kunde jag ändå inte låta bli att tycka om Tromsö lite grand i alla fall. Vi kunde se landningsbanan på flygfältet och ett plan som kom in för landning. Det gick att få lite vykänsla, lite sikt, lite frihetskänsla som jag inte alls känner i Tromsö annars. Det beror på att hela ön/byn är omgiven av berg och det finns ingen horisont.

En horisont finns det däremot alltid i Skåne. Så när jag nu kommer flytta från Skåne till Gävle så kommer jag ta med mig en bit horisont, en bit av ett rapsfält, några blå nyanser, en hel del rött, mycket jord och sen kommer jag lära mig vad färgerna heter och blanda de varsamt ihop till nya horisonter.

I skålen som jag låg i som ännu ofödd fanns ett grundläge, ett nu utan förväntningar. Den skålen skall bli en del av mig igen.

Det är mest synd om blommorna

Nu har jag fyra pass kvar, ett i morgonkväll och ett dubbelpass på lördag, sen blir det städning på söndag f.m. och sista passet på söndag kväll. Därefter flyg, köpa en whiskey i tax-freen åt min kära Freddan som fyllt år. Därefter tåg till Gävle på måndag och sen Malmö på fredag. I Skåne ska jag kasta ut min inneboende om han inte rymt av sig själv redan. Jag ska ansöka om betalningsföreläggande på honom hos kronofogden.

Hoppas bara lägenheten står kvar! Och att det inte är fullt med spyflugor i köket på grund av mögelinvasion. Mest synd är det om blommorna! Jag uppmanar vem som helst som har möjlighet att gå förbi och ringa på mitt i natten, bara för att hoppas att han ska öppna någon jäkla gång (vänner har redan försökt ringa på men han öppnar ej, eller så är han inte där, eller så är han helt sonika död!?) och att någon, denna någon kan kliva in i lägenheten och ta hand om mina stackars blommor. Jag lider med dem att de får andas samma luft som den rättikan till inneboende! För att inte tala om hans fotsvett, hur ska den inte påverka blommorna?

Livgivande alternativ

Ingenting att fundera över, korta meningar, för korta meningar. Jag skriver allt jag kan. Jag skriver på min MacBook och tangenterna hinner inte med. Jag har inte lärt mig än att hantera tangentbordet på den bärbara datorn. Gick fortare på den förra stationära datorn, men visst jag skriver fortfarande väldigt fort!

Lyssnar på hur musiken sköljer igenom mig, fortfarande för korta meningar, observera utan att döma, observera utan att döma. Jag dömer inte, jag bara försöker förstå varför jag inte kan skriva längre, varför det inte kommer de ord som jag haft innan. Jag dömer visst säger en annan röst, jag gjorde det nyss ju. Ja visserligen, men jag måste ju analysera och försöka förstå förloppet, eller?

Det verkar som orden har försvunnit, de texter och formuleringar jag hade tillgång till tidigare har försvunnit. Det är som min fantasi och min intellektuella förmåga har blivit nedsatt. Jag har blivit handikappad i min fantasi. Kan det vara så att internet har förbrukat min fantasi? Söker och söker och vill inte känna av mina begynnande ångestkänslor. De kommer alltid krypande. Och numer har jag lärt mig så gott som alltid att bemöta ångestkänslorna men jag behöver alternativ, som till en drog, behöver ett alternativ till drogen. Ett konstruktivt livgivande alternativ.

Soptippsvärld

Saknar mina böcker som står i min bokhylla i Malmö. Böckerna står kategoriserade efter ämnen, psykologi, filosofi, poesi, skönlitteratur och en och annan omvårdnads- och patologibok. Var är mitt hem? Det är enkelt. Hemmet är där mina böcker är. Böckerna är min trygghet.

Snart ska jag ta med mig mina böcker för jag ska flytta hem igen, visste ni det? Jag ska flytta hem till den stad jag föddes i. Jag ska till och med gå så långt att jag ska flytta till den lilla trygga villaförort som ser exakt likadan ut som när jag växte upp förutom att Konsum ligger på en annan plats. Sist jag flyttade hem var 1994. Det gick inte som förväntat. Tanken då var att jag skulle flytta hem och möta mig själv, mitt inre och inte tillåta mig fly längre, då jag haft en svår period bakom mig med mycket känslokaos. Jag hade kommit fram till att jag skulle resa hem. Beslutet kom till mig som en blixt från en klar himmel. Den där rena klara känslan som bara säger jaaa! Ja, kom det till mig - jag ska naturligtvis vända hem, det är det jag ska göra.

Det gjorde jag den gången och istället för att möta mig själv och inte fly från mitt kaos så flydde jag in i ett annat kaos. Jag var 24 år och drogs in i armarna på en 24 år äldre man som jag lät förföra mig och attrahera mig - med vad? Det har jag frågat mig nu flera år efteråt. Ingen i min omgivning förstod vad jag höll på med. Själv var jag inkapslad i en hinna. Jag sökte sån bekräftelse av denna man och förstod inte vad jag gjorde för fel.

Första veckan konstaterade han för mig att han aldrig skulle kunna bli kär i mig för kvinnan han hade en relation med innan var nämligen kvinnan i hans liv och efter den relationen så skulle han aldrig kunna bli kär igen. Den repliken var som ett startskott för mig in i elden, det hela gick gick ut på att besegra hans inställning och vinna över honom till min sida. Jag skulle minsann visa honom att jag också var värd att älskas så som han hade älskat sin före detta.

Jag glömde bara bort en sak, nämligen, att älska mig själv.

Kan man känna tomhet?

Lyssnar på en röst i etern som talar om tomhet. Hört senaste dagarna ordet tomhet upprepade gånger. Jag känner tomhet har någon sagt. Jag känner tomhet. Smaka på det ordet: Tomhet. Går det att känna tomhet? Om man känner något så upptar väl det hela kroppen, sinnet, tankarna, hjärtat, själen? Men om man känner tomhet, då känner man väl inget? Efter ett tag börjar dock den som sagt det här om tomhet tala om sorg och skam och då är det ju inte tomhet då är håligheten fylld av känslor som sorg och skam. Efter ett tag började han också tala om kärlek och glädje. Jag kände allt annat än tomhet när jag lyssnade till hans budskap. Många känslor och tankar flöt genom mitt sinne.

Hur går det till att från att ena dagen känna sig som en misslyckad partner, skilja sig och sen bara två månader senare finna den totala kärleken? Han beskrev den så vackert, fylld med metaforer, som bara en ordens konstnär kan beskriva. Alex Schulman säger när han friar till sin kärlek: "Varje dag med dig är som en gåtfull seger och denna dagen har jag också vunnit med dig".

Kalla mig inte vännen

Jag fortsätter på temat elakhet. Jag förstår verkligen inte hur någon kan kalla mig vännen i en chatt eller i en kommentar på Facebook. Jo jag förstår det om det är en vän, men om det inte är mer än en bekanting. Varför kallar bekanta mig vännen? Det blir problematiskt när människor kallar mig tjejen och gumman också. Jag tycker det finns inslag av oäkta tilltal i dessa benämningar. Det finns också en ton av distans, - "Ha det nu bra vännen! So long, hej svejs, nu drar jag gumman, hej på dig tjejen, ha det bra nu". Jag säger bara: USCH!