Är det utmattning eller biverkningar?

Något märkligt som jag inte känner riktigt igen händer med mig. Jo, ibland kan det kännas tungt att gå upp för en trapp och som om benen är svaga men att känna så hela tiden?

Kan det vara de olika kosttillskotten som liksom interagerar med varandra? De kanske gör mig vimmelkantig? Eller är det Prasterone som gör detta med mig? Kombinationen av DHEA och Adrekomp kanske inte är bra. Binjurarna får för mycket stimulans på en gång? Någon kunnig människa som kan svara?

Jag lyssnar på min kropp. Låter den bara slappna av när den vill. Låter den lägga sig ned när den vill och resa sig upp när den vill. Nu vill den gå och lägga sig. Imorgon ska jag få massage. Bra. Imorgon åker Krister och köper brudklänningen som jag äntligen bestämt mig för. Det var ett sjå att ta ett beslut. Nu är det taget.

Utsikt från vårt arbetsrum!

Utmattad.

Då är jag här, dit jag inte ville komma. På randen av total utmattning. Gråter på jobbet, gråter på vägen till jobbet, gråter på vägen från jobbet och orkar inte lyfta en spade för att gräva i trädgården, fast jag är hemma och bara har så mycket fint runt mig. Hur jag än vill och längtar efter att få göra saker så orkar inte kroppen. Min armar är som bly. Det är som om någon sitter på mina axlar och trycker ned dem.

Jag är orkeslös och utmattad.

I måndags på VUL var det positivt besked. Förmodligen har jag helt själv haft ägglossning och kroppen verkar ha en del förmågor kvar i alla fall.

Nu ska här sovas, skrattas, gråtas, solas, bara surfas lite grann, älskas, kramas . .. Jag sjukskrev mig en vecka till att börja med så hoppas jag denna utmattning inte är något som blir kronisk. 


Förändra endast en sak...

Kom på en sak. Det kanske går att förändra en sak. Så jag tänkte att jag skulle gå upp i morse kl 05.30 och köra ett kort styrkepass, ta en dusch, äta lite och sen iväg till jobbet. Jag vakande när klockan ringde som sig bör och sa tyst till mig själv: Anne, du har inte försovit dig på detta jobb någon gång, vad bra gjort av dig, det ska jag inte göra idag heller. Med den meningen la jag ned huvudet på kudden och somnade gott om och vaknade med ett ryck 06.50. Skulle då ha varit på jobbet för fem minuter sen!!

Jag är utmattad. Inte trött. Utan utmattad. Letar efter något att hålla mig fast vid. Inte deprimerad men utmattad. Sorg, ja, under ytan, lite gråt som kommer ut, då lättar det tillfälligt.

Imorgon ska vi åka till Falun över bergen. Göra ett ultraljud för att se om det släppts ett ägg kanske denna cykel. Hoppas att det gjort det. Att ägget släppt och att det varit vitalt och inte stannat kvar och vuxit fast och bildat cysta. Hoppas det gjort sig fri och att min lilla trumpna äggledare varit vital och samarbetsvillig.


Mirakelmedicin?

Idag har hoppet åter smugit sig på. Hämtat ut DHEA, alltså Prasteron på apoteket. Medicinen som du kan läsa lite mer om här, i fall du är intresserad.  DHEA även kallat Dehydroepiandrosteron eller androstenolon. DHEA är det viktigaste utgångsmaterialet för syntes av naturliga östrogener. DHEA finns naturligt i våra kroppar och har som högst värde i 20-års åldern. Därefter avtar det för varje år, ju äldre vi blir.

Mirakelmedicin? Nej, det tror jag inte, men jag tror den kan hjälpa mina ägg att potentiera aningen. Hjälpa dem att bli mer vitala. De två embryon som satts tillbaka hos mig vid de två IVF behandlingarna vi gjort, har ändå haft god kvalitet men det skadar inte om vi får några fler befruktade ägg när vi gör behandlingen. Det ska bli intressant att se vad ätandet av detta tillskott kan göra.

Idag har jag också besökt min akupunktör och även där fått tillskott och stärkande nålar som ska göra mig piggare och må bättre.

Men som många sagt... det är ju inte konstigt att jag känner mig trött och förlamad. Det vore mer konstigt om jag inte gjorde det.

Dagens insikt är att jag ska inte boka in fler saker att göra varje dag utan endast göra en sak om dagen därefter får det komma lite som det vill, det som ska göras. För det är en hel del som ska göras inför bröllopet...

varsam och hörsam

Varsamt lyssna på signalerna som kroppen ger. Orkar en stund och kroppen säger ja, beger sig in till staden och uträttar några ärenden. Tänker inom loppet av två sekunder flera tankar. Skjuter varsamt bort dem. Orkar en stund till och gränsen är skör, mycket skör mellan att klara av en vardaglig tingest till att nästan inte kunna andas på grund av energibrist.

Eldar en eld med ris från gården, äppelträdgrenar som Krister beskurit. Tillslut får elden fart med hjälp av granen från i julas. Jag säger: Hade Tusse varit här hade han suttit där på filten och storögt tittat på elden. Han är med så gott som hela tiden. Förresten så hade han nog inte suttit vid det här laget. Han hade ju varit dryga ett år och säkert tultat runt på gräsmattan och snubblat i hålen som korna lämnat från sig efter rymningen tidigt i våras. Han hade efter några månader till fått lära sig vad rabarber heter och även lärt sig säga Pappa-Krister - men det hade nog blivit Pappa-Klister - precis som Krister själv kallade sig när han var liten. Klister.

Elden var helande. Den var skön att titta in i och lägga på mer ris i. Se hur det tar sig om och om igen. Se elden och drömma sig bort i en avkopplande värld. En slags meditation.


Något i vägen

Något är i vägen. Det går inte riktigt lika lätt att sätta ord på pränt längre. Visst är det konstigt också, att jag tagit så illa vid mig av min brors ord att jag bara gnäller här på bloggen. Jag vet ju att det inte är sant, men jag gillar inte att han kanske läser det jag skriver, för han förstår inte. Jag vet att jag skrivit och delat med mig av mina tankar och känslor och fått er alla läsare att dela dem med mig och även fått många av er att se era liv ur andra perspektiv och vara tacksam för det ni har! Ändå sitter hans ord i vägen för mina ord. Något har gått ännu mer sönder... jag trodde inte det kunde det. Men det har det. Hans sorg över vår fars död är större än min sorg över Tusses död. I alla fall ska jag har förståelse för det till honom mer än vad han har förståelse för mig.

I övrigt så är det cement just nu. Cement i mina axlar och nacke. Cement i hjärnan som försöker glädjas åt livet men inte riktigt orkar.

Samtal med läkaren i tisdags. Jag ska äta DHEA över sommaren, Prasterone för att öka förutsättningarna, äggen ska bli bättre. Jag hoppas även få till en spolning av min äggledare för att öka förutsättningarna till spontan graviditet.

Hoppas ni där ute tar hand om er! Jag försöker hitta ett sätt att slappna av min spända stackars kropp...

Kram till er!


Inte beredd att gå än

Jag drömmer, längtar och väver. Väver vidare på drömmarna och ser mitt liv och vill så mycket mer och tänker att jag kommer göra något mer. Snart. Jag ska bara bli lite piggare först.

Fick min mens idag. På tisdag ska jag prata med läkaren och jag hoppas hon hörsammar mina önskemål.

Jag önskar få göra en hsg-röntgen för att se om min äggledare är okej, se om de kan spola igenom den så den kan bli ännu mer okej. Sen vill jag äta en medicin som gör att mina ägg blir bättre!

Hörde på Laleh i bilen på väg till ett äldreboende. Hon är ett geni! Vad har hon varit med om som kan skriva såna fantastiska texter. Vårens första dag!

Ingen mens och inget plus - maktlöshet

Så som vi kämpat nu. Kämpat och kämpat och all kärlek vi fått från er alla, alla tankar och värme som ni omformat i ord och handlingar och generositet. Någonstans ur detta ska det komma något bra, en väg som för mig mot en fantastisk handling och något som gör att jag kommer glädjas och trivas ännu mer med mitt liv! Ni har gjort så mycket för oss, genom att skänka pengarna som möjliggjort detta försök. Tyvärr blev utfallet magert. Endast ett litet embryo blev till. Tänk om kliniken skulle tycka att de vill göra om det på grund av det...

Nu kommer ett litet bittert inlägg: Är man under 39 så finns något som heter graviditetsgaranti. Alltså, jag förstår det som att om man inte blir gravid så får man pengarna tillbaka. Det gäller ju inte oss. Inte det heller. Lika som patientnämnden hävdar om och om igen att landstingsfullmäktige har bestämt att ingen över 39 i Gävleborg ska få hjälp gratis med IVF. Det spelar ingen roll om deras barn har dött i magen eller ej. Det finns ingen individuell anpassad vård. Men på kortidsboendet där jag jobbar så är det superviktigt med individanpassad vård. Men det vet vi ju redan, det finns ingen rättvisa.

Nu kommer alla frågorna igen. I fredags skrev jag ett mail till vår läkare med mina frågor och också en hel del önskemål. Jag fick tillbaka ett mail där hon inte svarade alls på mina frågor utan tyckte att jag skulle ägna mig åt något roligt som att titta efter brudklänning istället. Ja, visst, det har jag gjort också men jag önskar också hon hade låtit bli att klappa mig på huvudet och faktiskt svarat på mina konkreta frågor istället. Det hade gjort mig mindre orolig och spänd. Så fel det kan bli. Det som hon förmodligen trodde skulle vara tröst och hoppingivande blev för mig en klapp på huvudet.

Jag ska på fredag skicka ett nytt mail. I det brevet kommer flera frågor och mycket konkreta önskemål. Jag tänker upprepa frågorna och önskemålen tills jag får igenom dem. Jag kommer bete mig som om det uppstått ett hack i skivan.

På fredag är det den officiella testdagen. Idag har jag gjort ett graviditetstest och det är väldigt väldigt minus. Jag har klarat dagen bra annars tycker jag. Skrattat några gånger till och med. Jobbat på. Men jag känner mig obstinat just nu. Vill inte svara riktigt. Vill inte höra talas om bebisar. Vill inte se gravida. Vill inte prata med vänner heller riktigt. Drar mig undan, ett litet tag. Orkar inte riktigt svara på mail heller. Men det kommer snart igen!

Samtidigt försöker jag nu säga till mig själv, att är det så här det ska vara så är jag maktlös inför det. Och det jag är maktlös inför kan jag inte förändra och då är det lika bra att ge efter och släppa taget. Jag jobbar på det nu, tillsammans med den rent medicinska planen.

(En sak som kan tyckas obetydlig, som har påverkat mig jättemycket är att jag råkade radera hela Kristers och min SMS konversation sen vi träffades 2010!! Har försökt att hitta dem på backupen... men det verkar krångligt... det känns skit faktiskt). 

Två dagar (RD 11 & 12)

Två dagar har gått. Ikväll har jag arbetat. När jag kom till jobbet var det som om jag befann mig i en vakumkammare. Ångesten tryckte hårt på mitt hjärta och min själ. Under ångesten finns rädslan och sorgen.

Men efter ett tag så kändes det som att det släppte lite. Jag provade försiktigt att ha tillit till livet. Att livet vill mig gott och att det kommer bli något bra av allt! Jag fick lust att läsa en bok, en bok som är så fylld av verktyg och precis såna som gör att man får tillit till sig själv och livet. Den här boken är det:
Behöver jag din kärlek? av Byron Katie. Visst, visst, en självhjälpsbok som alla andra. Amerikansk, blaha, blaha ---- Men den har hjälpt mig hitta kärleken till Krister och till livet!

Jag känner inte mycket mensvärk. Har inga symtom som skulle kunna tyda på graviditet heller. Jag testade igår igen, jag kunde inte låta bli. Jag gjorde det bara. Det var minus.

Jag har svettats en del de två sista nätterna. Det är förmodligen biverkningar av medicinerna.

Jag tänker mycket på förändring. Förändringsprocesser. Brev som jag vill skriva. Information jag vill söka. Det ska jag snart göra. 


Stopp (RD 10)

Tack till alla er som hjälper mig. Tänk vad mycket jag får bara jag vågar sträcka ut handen. Jag har fått oerhört kloka och tankfulla ord till mig. Jag tar till mig vartenda ett.

Jag ska säga stopp nu. Inte fara runt på olika sidor och försöka hitta svar. Jag har inte heller testat något mer idag. Ska inte göra det förrän på onsdag om inte jag börjar blöda innan dess. På onsdag är dag 14 och det var då jag började blöda i förra försöket. Jag har sen en plan på hur vi ska gå vidare. Jag ska presentera den för Krister i lugn och ro. Jag ska meditera hos mig själv, fråga mig vad som är prioritet just nu för att hitta glädje och lust, vad kan hjälpa mig att finna det? Se framför mig det jag har och bjuda upp Krister till en dans där vi tillsammans skapar en framtid och en fest den 30 juni som ska bli vår fest, en kärleksfest!

Jag har också funnit en klänning, jag är helt förälskad i den. Den vill jag gifta mig i! Den ska finnas att få tag i på: http://www.ideskradderiet.se/ kan tänka mig den kostar mycket mycket... Men jag ska ringa dit och fråga i alla fall.




Tack Jojo, Zinfandel, Inga-Lill, Pia, Minna, mamma och alla ni andra!!



Är botten kanske snart nådd? (RD 10)

Hela jag börjar nu bli naggad i alla kanter. Ända sedan Tusse dog och föddes så har jag haft en kämparglöd och en förmåga att kunna använda mina verktyg till att hantera vardagen, ibland bättre och ibland sämre. Med hjälp av alla er som läst min blogg och alla vänner på FB och i verkligheten har jag fått tillbaka hoppet så fort jag dragit ned mig själv för djupt. Jag har använt skrivandet som en källa till kraft och kreativitet. Vi har köpt vårt drömhus och börjat planera både för en fantastisk verksamhet här och ett sommarbröllop för oss. Ändå, trots alla planer, så börjar jag sjunka nu.

Om inte det här försöket lyckas - vad har vi då kvar?
Det är en del grejer som jag skulle behöva få göra, efter detta försök. Kanske kan det vara idé att spola min äggledare...? Kanske har den satts igen efter graviditeten, men vart ska jag vända mig för att få göra det inom en rimlig tid? Tiden är min fiende. Jag känner hur klockan tickar och tickar och jag har tusen frågor och ingen att fråga. Min ork börjar sina, på riktigt. Jag vet inte ens om jag orkar ringa något mer, orkar fråga mer om hjälp. Det känns inte som någon vill hjälpa i alla fall.

Om detta försöket inte fungerar så finns en möjlighet att göra ett försök i Köpenhamn i sommar (Falun har sommarstängt) men är det bra att göra så många IVF så snart inpå varandra? Och vad är det egentligen som gör att jag inte blir gravid?

Jag och Krister har kunnat stötta varandra bra men nu känns det som även han inte orkar - det är mycket som ska fixas inför bröllopet och istället för att se det som något som är roligt så blir det bara en börda. Jag har all förståelse för att hans ork också kan ta slut. Min älskade, kraven behöver sänkas.

Jag skulle behöva prata med någon som varit i samma situation, men vad jag förstår så är det inte så många som försöker göra IVF som är över 40 som dessutom förlorat ett barn i magen som jag gjort. Finns du där ute någonstans, så hör gärna av dig!

Mörker (Ruvardag 9)

Jag har tagit ut allt i förskott. Jag har gjort det med flit. Men nu förstår jag att det kanske hade varit bättre att vänta. Jag har testat med gravtest trots att man helst bör vänta ett bra tag till. Det var i alla fall negativt som ni kanske förstår. Jag klarade inte av att gå till jobbet i morse. Jag har bäddat in mig i ett skyddande garn idag.

Sen har jag tänkt att det vore nog smartare om jag väntat med att testa eftersom det kanske bara är till nackdel att gå och vara ledsen och känna oro. Jag tänkte tvärtom att det skulle hjälpa mig att inte känna sån besvikelse på testdagen. Men det det istället gör är att föra mig upp och ned mellan hopp och förtvivlan.

Inget är egentligen säkert än. Krister tror på Lilla E, men varifrån kommer min tro?

Jag har många små symtom som skulle kunna räknas som graviditetstecken men som lika gärna kan vara biverkan från mediciner:
 Det smakar metall i min mun - nästintill blod - ibland.
Jag har blåa ådror på brösten. 
Det hugger till strax ovanför blygdbenet ibland.

Besatt?

Förtröstan

Ur radion kommer tankar för dagen. Jag hade skyndat mig så pass mycket att jag hann lyssna på det i bilen på väg hem från jobbet. Johan von Schreeb talar om förtröstan. Han säger att förtröstan är att ha tillit till ödet. Han säger vidare att förtröstans motsats heter panik och leder sällan till något bra. Jag citerar honom noggrant här! Jag vet inte hur jag ställer mig till att det finns ett öde... Jag har kanske ingen riktig ståndpunkt där. Jag har förut hävdat bestämt att jag inte tror på ödet.

 Men skulle ödet vilja att vi endast skulle få en fantastisk vacker pojke som dog på grund av en klen moderkaka och ska det då innebära att jag ska ha förtröstan inför det ödet? Det handlar inte om att jag ska acceptera det, utan jag tänker kanske att jag bör ha just förtröstan inför det så kanske det förändras... eller? Kan ödet förändras? Det är inte ens säkert att det är just det som är ödet. Nu blev det invecklat. Något självklart är det inte att ha förtröstan. Det hjälpte mig dock att höra det han hade att säga. Han sysslar nämligen med katastrofmedicin och förtröstan torde vara ett begrepp han ofta kommer i kontakt med. Jag skulle gärna vilja ha en utveckling av just det att ha tillit till sitt öde. Om ödet är något som man inte vill uppnå då? Ska man ha tillit till det då?

Jag tänker att, om man tror att det finns ett öde, så kan vi inte påverka det som sker. Precis som vi inte kunde påverka att Tusse dog. Det finns en förtröstan i det. Det som händer det händer och det vi kan påverka påverkar vi. Resten låter vi vara för att vi kan inte förändra det. Vi behöver ha tillit till det oföränderliga. Det som hånler åt oss, som håller oss fast i sitt hårda grepp. Släppa taget om det och ha ännu mer tillit att det goda kommer till oss. 

Så förtröstan ska jag försöka ha. Det var skönt att höra tankar för dagen på p1. Kvällen ikväll har varit en svår kväll. Jag har nästintill haft panik inför den rädsla som finns inom mig att aldrig få uppleva ett levande barn i min armar.

Bakverk som förför en gråtmild själ

Just nu befinner jag mig i ett stadium. Ett stadium av något. Ett något som jag inte riktigt kan sätta ord på, eller kanske jag kan det om jag bara låter fingrarna gå. Mitt inre hänger inte riktigt med och i det yttre så fortsätter allt gå framåt. Jag har ingen aning om jag är gravid eller inte. Visst finns det uttrycket som jag lite skämtsamt slängt ur mig.

Första gången vi gjorde IVF så kände jag det som en triumf att nu är jag minsann PUPO, pregnant until proven otherwise! Denna gång: Pregnant - blaha - blaha... inget som jag kan säga nu egentligen. Det går inte. Det bara tar emot. Jag har en avmätt känsla inombords. Ett stadium av något. Ett tillstånd som inte är spännande ens. Tyvärr så är det inte det hur mycket än ni andra säger det. Förlåt. Men jag tycker bara det är jobbigt och inte speciellt spännande.

Ruvardag 7:
Känner mig precis som vanligt förutom att jag grät för att det var så fantastiskt att se min systers fina bakelser i hennes nyöppnade café. Jag såg dem på bild på Facebook.

Jag grät också hejdlöst efter ytterligare ett smatter av förnedringar från min bror per sms. Jag vet att han inte har rätt. Ändå gråter jag för att det är så sorgligt hur det kunde bli så här och att det är så omöjligt att nå fram, nå in, få kontakt, mötas... hjälp, jag faller bara ned fast jag lovat Krister att stanna här uppe med honom i solen så upptäcker jag efter en stund att jag ligger nere i gyttjan och bara vill slåss, jag med, med samma fula verktyg som min bror använder.

Jag vill trycka till, trycka ned nåt i halsen på honom, göra honom så ledsen som han gör med mig, skjuta låga skott som träffar på riktigt känsliga ställen, sparkas och skrika men NEJ, jag gör inte det. Okej, lite gjorde jag det. Jag vet - några meningar som var låga. En kanske. Inte mer.

Efter ett tag kom jag tillbaka till sans igen. Jag pratade med advokaten och sen med juristen som är bouppteckningsförättaren och sen med min syster och sen hjälpte jag Krister lite emellanåt med bokföringen och sen tillbaka ned i gyttjan en sväng och tillslut hamnade jag på internet och letade brudklänningar.

Visst är de fantastiska och lika förföriskt goda som de ser ut! Böna Café i Bönan utanför Gävle finns de att smaka!


Det osynliga barnet (ruvardag 5 & 6)

Igår blev en bra dag. Vi åkte upp, långt i skogen, där det finns en sjö och en fäbod där de förr bodde under somrarna för att djuren skulle få beta gott. Varje bondgård i Långbro hade sin lilla stuga där på fäboden, där de bodde hela sommaren. Stugorna ägs fortfarande av olika bondgårdar i Långbro.
Det är i Långbro vi bor men vi har ju ingen bondgård, därför har vi ingen fäbodstuga heller.

Det hindrar oss inte från att åka till Långbros fäbodar - ett ställe översållat av vitsippor!
Senare var vi med Tusses tremänning, (som snart ska fylla ett år) och hans familj. Vi grillade och satt ute och åt, för första gången i år. 

 Ruvardag 5 och 6: 
Har knappt känt några biverkningar från Progesterontabletterna (tabletter som man för upp i slidan). Jag har känt lite stick i livmodertrakten igår. Idag har det varit som lite molande värk (likt mensvärk). Har ingen aning om vad som var vad i detta utan bara redovisar det här för att sedan kunna titta tillbaka på det längre fram. 

Idag har varit en härlig fast mycket trött dag. Haft besök av en vän som också mist sitt barn strax före födseln och vi har promenerat runt i bygden, ätit gott och sedan pysslat med våra minnesalbum över våra kära pojkar. Hon kom in i vårt kök med hela sin härliga person och en tvättkorg fylld till bredden med stjärnor, tryckdynor, glitter, vackra papper, färgade band osv. Hon hade även med sig en underbart ljuvligt god citrontarte med hemlagad glass - mums vad gott det var! 

M hade hittat en mycket talande dikt på nätet som hon delade med sig av till mig, precis så här känns det för mig när vi går på stan och vistas bland människor i största allmänhet och jag kan nog tala för Krister med. För oss är Tusse inte osynlig och inte för många av våra vänner heller. Som en vän skrev till mig: "För mig är aldrig ert barn osynligt, när jag tänker på er så ser jag alltid tre personer"! Vad underbart och rörande att hon ser det så! Så är det ju för oss med - vi har alltid Tusse med oss:

Märkligt att man kan sakna någon
så ofantligt mycket.
Någon som egentligen aldrig tidigare
existerat.
En gång var det bara du och jag,
samma som nu.
Men något hände däremellan,
du blev far och jag blev mor.
Nu är det bara du och jag
och ett osynligt barn.
Om någon ser oss
komma gående, sida vid sida,
ser de inte det skrattade barnet
vi håller i handen mellan oss.
Vi är föräldrar
som bär vårt barn inom oss,
osynligt för världen.