när sorgisen smälter

Insåg en mycket viktig sak häromdagen. Mycket viktig. Och jag tror inte att jag är ensam om det! Ni som förlorat barn eller annan nära, får gärna reflektera kring detta.

Om sorg: 
När det gått ett tag, som för mig, så har jag märkt att jag frusit in min sorg och bara ibland kommer känslorna fram, vid enstaka tillfällen. Den frusna sorgen är en del av min depression, jag känt den senaste tiden. Hemma kanske, vid Tusses plats släpper jag fram känslorna. Jag ser bilden på honom och gråter en skvätt och pratar lite med honom. Det fattas tyvärr en viktig aspekt då och det är mötet med en annan. En handling som väcks från en individ till en annan skapar medmänsklighet och värme. 

Vid jul och vid andra festligheter och sammankomster tror jag att många/man gör allt för att inte ta fram sorgen då man sitter tillsammans med andra - familjer och vänner så känns det ju inte riktig läge att börja prata om sin döda son, eller? Jag gör i alla fall inte det, oavsett hur nära vänner det är, om de inte själva tar upp det.

Men inom sig - INOM MIG - så finns tankarna och det som vill komma ut men det har liksom frusit till is. Känslorna och tankarna har stelnat och inga tårar kommer ut eftersom det har packats in och inte tillåts få strömma ut. Det handlar inte om att sorgen inte är bearbetad eller att jag förnekar min sorg. Det handlar om att om man bär på sorg så finns den där, punkt. Sorgen kan bli till en depression om den fryser till en förhårdnad is.

Vad vi kan få om vi delar med oss: 
Under den här resans gång så har jag förstått att om jag delar med mig av mina tankar och det jag känner så får jag så mycket tillbaka. Människor som läst min blogg har hört av sig på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis har jag sått ett frö till att människor kan prata mer om död och som i detta fall barn som dör i magen. Genom att dela med oss av det vi bär på kan vi sprida något mycket viktigt, nämligen ett närmande till varandras mörker och bakom det, JA, bakom mörkret finns faktiskt glädjen.

Vikten av att få frågor ställda till sig: 
Det började häromdagen på mitt jobb då en av undersköterskorna, en mycket empatiskt och genuint intresserad människa sa till mig, att det måste ju kännas konstigt, tungt och sorgligt att inte ha sin son hos sig när det är jul. Hon frågade också var han låg begravd. Hon har överhuvudtaget frågat mycket saker om Tusse, rakt ut, inga krusiduller, utan hon har frågat allt möjligt. Det här gjorde att jag kände tårar tränga upp från hjärtat, genom halsen, de var på väg inom mig men jag svalde ner dem tillbaka till hjärtat, jag var ju på jobbet, hm.... men hon frågade och inom mig växte värmen inför världen och en kärleksfull vänlighet spred sig inom mig. Detta är så oerhört betydelsefullt, just detta. Att få dessa frågor för vet ni, det som händer då är att isen bryts, det som är instängt får komma fram i ljuset en stund och tänk att få den gåvan av någon! Tänk att en människa kan ge det till någon som drabbats av sorg! Det är mäktigt! Det frigör och lösgör! Samtidigt med denna arbetskamrats fina frågor så fick jag även ett mail från en vän som även det skänkte mig sånt hopp och kraft att vilja gå vidare. Tack K och L!!

Bakom tårarna finns glädjen:
Dagen efter det oerhört fina mötet med arbetskamraten så får Krister och jag ett paket från Göteborg. I paketet ligger två små brev. Det ena är till Tusse och det andra är till Tusses föräldrar. Det var den kärleksfulla droppen som fick värmen att rinna över. Den värmande handlingen tinade upp min barriär och min depression fick se ljuset. Tårarna rann sakta och isen tinade förvånansvärt fort! Jag och Krister dansade i köket av hoppfullhet och glädje och nu två dagar efteråt så lever jag fortfarande på den reningen som det faktiskt blev efter den handlingen. 

Det vi kan lära av detta och som sagt, jag tror inte jag är unik i detta, är att om ni andra runtomkring en sörjande inte tror att ni kan göra något, så tror ni väldigt fel. Genom att fråga och visa genom handling att som i vårt fall det döda barnet finns där och sörjs, så öppnas dörrarna till konstruktiv sorgebearbetning. Det är lite som behövs. Det handlar inte om att man ska köpa massa dyra presenter utan som sagt, en fråga eller ett litet brev/mail, räcker långt, mycket långt för att få sorgisen att smälta. 

Ps... det bör tilläggas att våra underbara vänner som vi firade julafton med gav oss en present och det vackraste var det de skrivit på kortet. De deklarerade hur glada de är att vi finns i deras liv och önskade oss all lycka OCH att ett litet Tussesyskon snart kommer till oss! Då kom tårarna och det fick de göra också i deras varma sällskap (det var varmt både utanpå och inuti, 25 grader i huset hehe) Det fick också isen att smälta!

Sjukdom

Läser om depression som en psykoterapeut vid namn Johan Ydrén skrivit om på den här sidan. Han skriver och poängterar att depression är en sjukdom och jag känner att det stödjer mig lite. Han skriver om vad svårt det är att göra det som man mår bra av när depressionen fått sitt fäste. Då är det viktigt att sätta upp små mål. Det kan vara att t.ex. tänka på morgonen att nu ska jag gå upp, nästa mål är att sätta sig på sängen, nästa mål att ta sig till badrummet. Nästa delmål kan vara att ta en promenad.

Han skriver sedan" Viktigast av allt är att du belönar dig för varje sak du lyckas med. Det spelar ingen roll om det är att ordna en födelsedagsfest eller att sätta dig på sängen. Varje delmål är en prestation för dig, du förtjänar beröm för att du löst det. Försök le mot dig själv, bocka av ditt delmål på en lista, ge dig själv en chokladbit, berätta vad du lyckas med för någon som ser storheten i det. Fira din självhjälp!"

Det som är skönt att läsa är att han inte prisar medicin utan menar att det går genom psykoterapi, stöd och självhjälp att ta sig igenom depressionen.

Igår tog jag mig ut på en lång promenad. Bara det är en bedrift och värt att klappa mig själv på axeln för. På kvällen var jag på sinnesrogudtjänst med en fin vän. Tackar mig själv för det! Jag tog en del lugnande medicin i går på dagen. Men i går kväll och idag har jag inte tagit något lugnande. Jag trappar ut antidepressiva som min kropp i samråd med kinesiologen bett mig göra. Jag tar droppar istället som heter R184 som är serotoninhöjande. Jag ska snart börja skriva en biografi enligt rekommendation från min terapeut. Jag fattar inte hur jag hamnade i detta helvete! När jag vaknade i morse så började det bränna igen och tankarna finns ju där, de negativa. Jag började skriva i min dagbok men samtidigt var jag så trött att ögonen orkade inte vara öppna, samtidigt kunde jag inte somna heller. När jag skrev lättade trycket en aning.

Jag önskar att fler människor skulle läsa min blogg, särskilt de som är i samma situation som jag.

Det är inte så konstigt

Jag har det där obehaget i magen, det surrar, snurrar, bränner. Det sitter där och det är efter dosökningen av medicinen ännu värre. Läser på Landstingets Hallands hemsida om olika behandlingar vid depression. Steg 1 är att äta 100 mg sertralin och om ångesten inte försvinner av det efter 4 veckor, så kan man som steg 2 lägga till ytterligare än medicin. Jag tycker det är helt fel egentligen. För jag tror inte jag har en klinisk depression. Jag har en sån stark längtan att få till mitt liv men lyckas inte och det gör mig så sorgsen. Det finns också en stor sorg och ledsenhet i att jag inte träffat någon man att dela mitt liv med.

Jag fyller 40 år detta år och det här är nog en form av livskris kombinerad med gammal skåpmat. Egentligen är det inte alls konstigt att jag har sån ångest. Det som försvårar det är mina krav och bilder jag har på vad jag skulle velat ha uppnått vid det här laget. Min illusion och min identitet som jag byggt upp kring den jag velat se mig själv som. En sak är också att jag aldrig fokuserat på en sak och då har det inte blivit en spikrak karriär heller. Min karriär har handlat om att förstå sig på mig själv och nu är jag så förtvivlad för jag trodde jag hade förstått lite och nu är det som att det helt gått i baklås.

Jag befinner mig just nu i grundskadan säger min kinesiolog och när hon sa det så talade hon rakt in i mitt hjärta. Hon frågade vad mitt primärbehov är just nu. Jag svarade att mitt primärbehov är att vara nära, få närhet, bli vaggad, vyssjad, omfamnad, vägledd. Det är det behovet som ligger djupast på botten. Att få börja om och få ligga i en varm famn. Sen få växa upp och få lov att leka, göra val utifrån lusten, vad vill jag göra? Sen göra det med stöd från omgivningen.

Det brister något inom mig när jag ser Lisa och Fredrik här i familjen hur de visar omsorg för sina barn. Hur de vägleder och stöttar och hur yngsta barnet snappar upp och vill mera för hon har lust. Jag står bredvid och tänker att jag också skulle vilja vara barnet och få börja om och bli så vägledd som hon blir. Jag vill lära mig av lust och ha tålamod i det, göra ett litet steg i sänder. Bilden av vad jag vill har kraschat. Jag har inte den klar för mig.

Jag behöver snart ta beslut igen. Ska jag stanna här i Stjärnsund eller åka tillbaka till Gävle? Jag blir rådd att vara där jag får stöd. Jag får mycket stöd här. Kanske har jag svaret då redan...Samtidigt är det inte helt enkelt att bara flytta hit.

En timme i taget

Det är så motsägelsefullt allt. Att komma upp på morgonen. Varför ska jag upp? Tvinga sig upp ur sängen, tvinga sig och inte tänka. Bara göra. Jag vet att det finns en funktion med det. Opposite action. Jag har lärt mig att lyssna på det som händer inuti och validera det. Tyvärr använder jag inte denna lärdom så mycket för tillfället. Efter det är det tanken att man ska göra motsatsen till det som man automatiskt vill sjunka in i. Att sjunka in i sängen och fortsätta sova är det som depressionen säger men att göra motsatsen är att gå upp. Det är inte så konstigt att jag känner som jag gör, känna det samtidigt och ändå gå upp ur sängen. Det finns så mycket just nu som jag är ledsen för. Jag flyttade från Malmö där jag trodde att jag skulle kunna bygga upp ett liv, vilket visade sig vara en illusion. Jag trodde jag kunde bo i en stor lägenhet tillsammans med andra. Jag ville så gärna tro det. Jag trodde jag skulle klara att gå musikhögskolan samtidigt som jag arbetade 60% som sjuksköterska. Det gick ganska bra faktiskt men när sommaren kom och ingen aktivitet fanns så rann lusten ur mig. Det visade sig att lusten att spela och sjunga fanns inte där tillräckligt utan alla krav hade tagit bort lusten.

Nu får jag gå upp och laga min havregrynsgröt och sedan ta en promenad. En aktivitet, sen vila, ytterligare en liten aktivitet och sedan lunch, därefter ytterligare en liten aktivitet – hm… vad kan det vara... Jag har glömt bort hur man spelar piano. Sjunga kan jag i alla fall fortfarande. Jag är också ledsen för att jag ville något stort med mitt liv och är inte nöjd med det jag har. Det är så tungt att gå och vilja så mycket hela tiden och tro att det finns mer glädje någon annanstans t.ex. hos dem som syns i flashiga tidningar och i spännande tv-program. Hos dem som presterar och levererar.

Jag kan släppa taget nu och komma ned till botten men jag är rädd att jag inte ska komma ned till botten om jag äter medicin, bara rädd att jag ska lägga mig lite ovanför botten i något slags mellanlager och låtsas att jag är där och missa hela effekten av att klampa i gyttjan på botten. Det för att sedan missa effekten av att förstå hur jag tar mig upp till ytan igen. Tänk att missa hela verktygslådan! Ska jag överhuvudtaget komma ned till botten kan ju också vara en relevant fråga att ställa sig?

I morgon ska jag gå upp när jag vaknar. Jag ska ta en timme i taget.

Medicin

Jag fick i lördags en SNRI-medicin som heter Cymbalta. Medicinen rekommenderade jag (jag hade noga gått igenom de olika medicinerna i Fass, sjuksköterska som jag är) till AT-läkaren som sedan gick och konsulterade med sin överläkare om saken. Efter två dagars behandling med denna medicin så vaknade jag i morse och fann mig själv på botten av en gravkammare, skakig och darrig. En mycket obehaglig känsla. Det var en upplevelse som att livet var till ända och att jag var totalt instängd i mig själv. Jag hörde mig själv ropa på hjälp men jag fick inte ut orden.

Tror att det var ett avsnitt i någon amerikansk sjukhusserie där ett surrealistiskt inslag visade en kvinna som blivit nedsövd men att narkosen inte fungerade så under ingreppet så låg hon och försökte få kontakt med operatörerna. Hon skrek att det gjorde ont, men ingen hörde. Ungefär den upplevelsen hade jag i morse. Jag förmådde mig ändå att sms:a (vad skulle jag göra utan smsfunktionen?). Min röst var förminskad till en svag luftig, mycket svag entonig stämma. Jag hörde det själv, hur förändrad jag lät. Jag förmådde inte att höja rösten. Jag sms:ade min syster och sa som det var - hon uppmanade mig genast att ringa en läkare och tack och lov är det så på Carema hälsocentral att det finns någon där som svarar ganska omgående. Jag fick en tid på eftermiddagen hos den läkare jag nu haft kontakt med sen november. Sjuksköterskan där hörde väl också på min röst att det inte stod rätt till.

Därefter somnade jag och hade samtidigt full agitation inombords. Jag tog mig tillslut upp under devisen, inte tänka bara göra, klädde på mig och satte mig i bilen och körde hem till min mamma som sedan följde med mig till läkaren. Hela tiden kom det i intervaller. En våg av förlamning, som sköljde över mina armar, bröstkorg och skuldror. Vågen tryckte mig nedåt som att jag var på väg att lägga näsan i bordet.

Jag hade en vän för många år sedan som var djupt deprimerad. När vi satt och åt tillsammans så var detta så uppenbart. Han hade nog också den tyngande våg över sig. När han satt med gaffeln och kniven i sina händer så liksom trycktes han längre och längre ned mot tallriken för varje tugga han tog.

Jag började flaxa med armarna. Stavgång. Jag gjorde stavgång inne på mammas vardagsrumsmatta. Stavade och stavade. - Bort med dig ångest, sa jag. Andades och pendlade med armarna. Det hjälpte lite.

Hos läkaren fick jag bra hjälp. Min läkare som säger uttryckligen att KBT är kattskit. Han skrev ut en annan medicin, den gamla vanliga SSRI Sertralin samt Benso som hjälp mot mina ångestattacker. När jag skulle gå så gav läkaren mig en kram. Det värmde gott.

Jag behöver bli lite starkare nu så att jag kan börja arbeta, få in pengar så att jag kan fortsätta i min dyra terapi, men som är bra terapi. Jag vill komma till kärnan, komma till den inre sanningen om hur jag ska försonas med den jag är och den jag varit. Att fånga in nuet så att diskrepansen inte blir så stor mellan det jag vill ha och det jag inte har - det är den som föder ångest. Läste ett gammalt fint inlägg av en bloggare här. Hon beskriver det jag så väl känner igen då jag åt Zoloft (är lika med Sertralin) för några år sedan. Det var så tydligt att nyanserna försvann. Gråten försvann för mig.

När jag slutade äta Zoloft så kom gråten tillbaka. Jag kunde gråta när jag kände kärlek, jag blev mer berörd. Jag kunde gråta när en vän berättade något helt vardagligt. Jag kände mig mer levande på något sätt.

Ibland måste man dock ta hjälp av medicin när det är för svårt att ta sig upp så nu är jag övertygad om att det är så här det får bli nu. Det jag dock är osäker på är varför det ena preparatet väljs framför ett annat och trots att jag träffat många läkare och psykiater så är det ingen som kan svara på det.

Just nu känner jag mig lite lugnare. Befriad en stund.

Stor kram till er mina fina bloggläsare!

Läs även andra bloggares åsikter om SSRI, SNRI, medicin, ångest, depression

långsamt

Jag har kommit att röra mig långsamt, det har sina olika skäl...

Så börjar en sång av Lisa Nilsson.

Vidare fortsätter den: "Benen känns inte lätta, lusten finns inte där".

Det säger allt om var jag befinner mig just nu. Jag har varit där så många gånger förr. Studier visar ju också tyvärr, att har man en gång varit deprimerad så är det lättare att bli det igen.

Idag har det nästan gått 2 1/2 vecka utan att jag ätit gluten, laktos, socker, druckit kaffe eller alkohol. Jag har också druckit mitt näringstillskott morgon och kväll samt stoppat i mig vitaminer och stärkande medicin bland annat för binjurarna. Igår fuskade jag dock lite genom att äta lite mozarella på den glutenfria pizzan jag bakade. Tyvärr kan jag inte rekommendera det glutenfria mjölet jag använde då det gjorde att degen smakade höbal. Konsistensen på pizzan blev också aningen suspekt. Ingredienserna uppe på var desto godare, lufttorkad salami, oliver, pesto, ruccola och god tomatsås.

Men åter till ämnet för dagen: depression. Det som gör mig tung är helt uppenbart och det har varit så i hela mitt liv. Det är alla konflikter jag har inombords som gör mig så tung. Konflikter kring vad jag ska göra, blir det bra om jag gör på det ena eller andra sättet? Var ska jag bo? Hur ska jag få in mer glädje i livet? Hur ska jag börja? Med vad ska jag jobba?

Det är det där med mitt yrke som blivit så tokigt. Jag har utbildat mig till något som jag inte trivs med. Jag kan inte identifiera mig med en yrkesroll som sjuksköterska. Men vad kan jag identifiera mig som då? I nuläget får jag börja leta efter något jobb som gör mins åverkan på min själ och sedan sakta men säkert hitta det som är min innersta önskan.

Jag arbetar nu på att vara tydlig mot min arbetsgivare att jag söker andra jobb och jag söker andra jobb men oroar mig en del ändå för att jag ändå inte kommer trivas på det nya stället och då gäller det att öppna en bakdörr på det nya stället så att inte jag inte hamnar i baklås. Det är detta att hela tiden förhålla sig till allt och alla hela tiden som naturligt också gör mig tung.

Inom Dialektisk Beteende Terapi (DBT) talar man om begreppet Wise Mind. Wise Mind är det tillstånd/beslut där den känslomässiga delen i dig och den förnuftsmässiga delen överlappar varandra. Ett Wise Mind beslut består av både känsla och förnuft. Båda delarna tas hänsyn till i beslutet. Det går att läsa mer om Wise Mind här.

Dagens Wise Mind beslut för mig är:
Ett beslut att inte älta och försöka problemlösa, för ältandet leder nämligen mig ingen vart. Mitt fokus ska istället ligga på nuet och utveckla mina färdigheter att vara i nuet. Det kommer leda till att jag mår bättre. Jag ska eftersträva att införa positiva inslag i mitt liv och lyssna till vad jag behöver. På längre sikt kommer jag kunna ta beslut som för mig närmare min inre önskan.