Ett leende för mycket eller för lite

Jag stod i närheten av grindöppningen. Grindhålet är omgivet av långa klängande roskvistar som envist klänger vidare, dock finns en liten glugg att titta ut igenom. Jag stod i närheten av grindhålet och slipade på en byrålåda. Jag hade hörlurarna i, ganska hög volym med Caroline af Ugglas, skrålande i öronen. Jag slipade och fejade och stod i. Så tittade jag upp och där, på andra sidan grindhålet fanns en ung man i en bil. Jag såg hans ansikte och han verkade ha flottigt hår. Något jag inte förstod var att han verkade ha högerstyrd bil med eftersom hela hans ansikte och överkropp sträckte sig ut ur bilrutan när han stoppade i bladet i brevlådan. Jag hade Caroline af Ugglas på hög volym i öronen och jag såg den unga flottiga mannen sträcka sig ut ur bilen. Jag tittade upp och mötte hans blick, jag i min värld och han i sin. Jag tyckte i den stunden att jag kunde kosta på mig ett leende åt den främmande unga mannen. Inte för att jag tycker om reklam... jag förstår inte varför min syster har reklam i sin brevlåda men för att jag just den här dagen stod och slipade på en byrålåda med Caroline af Ugglas i öronen och såg mannen luta sig ut ur sin bil. Jag kostade helt enkelt på mig ett leende.

Efter att den flottiga mannen kört iväg så fick jag ändå en känsla av att jag sett honom tidigare... Jag gick bort till brevlådan för att se efter vad han stoppat ned där och upptäcker att han delat ut propaganda för Sverigedemokraterna.

Snabbt ville jag ta bladet och rusa efter honom och be honom ta tillbaka bladet, för det hörde inte hemma här, nej, han hade stoppat i det där förgäves, det ville jag att han skulle veta. Men framförallt ville jag stoppa honom och ta tillbaka mitt leende. Jag vet inte vad jag skulle gjort istället för leendet, åtminstone förklara hur jag tänkte... men jag gick in och la ned bladet i pappersinsamlingen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar