På alla pappors dag


Idag vill jag ge en ros till alla barn och alla vuxna som har lyckats få ett bra liv trots att deras pappor inte funnits för dem!

När jag var liten hade jag en pappa som såg ut att vara en pappa men inuti honom så var det en mycket förkrossad och missförstådd pojke. När jag var fyra år så var pappapojken fyra år och satt i sandlådan med mig och förstörde mina sandslott. Ibland kunde han göra det rent faktiskt, min pappa hotade mig när jag blev för känslosam för honom. Om något blev för svårt för honom som fyraåringen i mig levde ut så svarade han med samma mynt. Pappapojken blev rädd, ledsen och arg när jag var rädd, arg eller ledsen. Pappa kunde då hota mig med att dra in veckopengen, ta tillbaka den älskade cykeln jag fick i 12-årspresent eller synthen som jag köpte när jag var 13 år. När jag var 14 år så hotade han mig att han inte skulle leva längre när jag nästa gång skulle hälsa på. När jag var 25 så sa han att jag inte längre var hans dotter. Detta gjorde att jag tog beslutet att inte vara hans dotter då det skadade mig alldeles för mycket. Detta har också varit för svårt och mycket förvirrande att bära för barnet i mig.

Leve alla barn och vuxna som har ett liv i dag utan deras förgörande pappor!

3 kommentarer:

  1. Vilken tuff uppväxt Anne! Din pappa tillät inte dig att vara barn eftersom han var ett barn själv. Jag förstår att det var svårt att bryta med honom, men det var säkert för det bästa. Jag hoppas dock att du fortsätter bearbeta dina - som jag antar - känslor av sorg och besvikelse.
    Jag har levt utan pappa sedan jag var liten. En tråkig historia som har satt djupa spår i mig har jag börjat förstå som vuxen. Eftersom min pappa "försvann" tidigt lider jag i grunden brist på tillit, den som vanligtvis ska utvecklas mellan 1,5-3 års åldern enligt de psykologiböcker jag har sökt svar och förståelse i. Och bristen av tillit är säkert en av anledningarna till att jag lever ensam i dag, något jag egentligen inte vill...
    Men jag tackar dig för rosen Anne - för livet har varit ganska snällt mot mig ändå. Jag hoppas du har gett dig själv en ros också.

    SvaraRadera
  2. Det sorgliga är att det inte bara är vår pappa som är en liten pojke i en mans kropp. Så många barn utsätts för omogna destruktiva pappor som sviker på olika sätt, som förtrycker eller inte finns alls för sina barn. Att det sedan får så stora konsekvenser för så många tas inte alls på samma allvar som mödrars svek, trots att såren blir så djupa och får sådana följder i generationer i värsta fall.

    SvaraRadera
  3. Den pappan känner jag också igen. Liknande historia, liknande slut. När jag nu själv är pappa så är jag livrädd för att bli likadan. Men jag vet idag att jag åtminstone lyckats med en sak i mitt liv och det gör att jag orkar vidare. Att vara pappa...

    SvaraRadera