Små gnistor av kärlek varje dag

Häromdagen när det fortfarande var så där varmt och skönt och när jag fortfarande kunde sitta skapligt utan att få så ont, så satt jag ute i trädgården och pratade med vår granne. Utan någon förvarning så står hon bara där, min kusin, direkt från bakugnen med en konsumpapperskasse full med kanelbullar! Krister älskar kanelbullar, det är hans bensin kan man säga. Sen har ju inte jag varit dålig på att hänga på den vanan precis...
Tänk - det var den dagens gnista som fick mig att se kärlek i handling.


Varje dag är det någon som hör av sig, säger något fint, erbjuder en tjänst eller finns där bara och lyssnar. Jag har läst lite nu på andra bloggar med mammor som varit med om samma sak som jag och det som slår mig är att en del av det viktiga i denna process är hur viktigt det är och behovet av att få frågan: "Hur såg er lilla bebis ut? Hur mycket vägde han? Hur lång var han? Vad hade han för hårfärg?" osv. osv... såna frågor som man ställer till alla nyblivna föräldrar.

Jag är en stolt mamma!!! Jag vill visa upp mitt lilla barn för världen! SE HONOM! Han lyser med sina vackra händer och sina vackra fötter. Naglar som var långa och sitt mörka lockiga hår! Jag trodde aldrig jag skulle få ett barn med mörkt hår men oj vad fel jag hade. Hans fina lilla näsa som vi redan kunde se i vecka 12 på det tredje ultraljudet vi gjorde. SE HONOM!! Han är underbar! Han sover stilla men är underbar!


Tung dag

Idag är en tung dag. Efter förlossningen som tog ovanligt lång tid så har jag fått en del sviter. Jag är tvungen att ha kateter då min blåsa blev övertänjd. Det innebär att jag måste ha urinkateter i två veckor minst för att urinblåsan ska vila upp sig. Problemet är att den de senaste två dygnet börjat skava så infernaliskt plågsamt, så jag kan inte röra mig. Jag har gråtit mig igenom den senaste timmen och  ligger nu här i sängen och känner mig och är mycket mer passiv än vad som är bra för mitt psyke.

Jag vill vara ute i trädgården och gräva och fixa men klarar inte det nu i och med denna smärta hela tiden. Krister är tvungen att göra klar sin deklaration så därför är jag nu hänvisad till mig själv och min egen vacklande styrka.

Lilla Tusse som finns i mig hela tiden. Bilden av honom och hans mjuka kind som jag kände på så många gånger under de där två dygnen vi fick vara med honom.  Jag känner på min mage och saknar så hans rumpa som var där inne och dansade.

Min mage är söt nu, lite rund, men har återhämtat sig fint. Livmodern är snart tillbaka i sin ursprungliga form. Inte en enda bristning på magen heller. Tänk vad kroppen är fantastisk!

En vecka sedan Tusse kom sovandes till världen


Jag får påminna mig om att det bara har gått en vecka sen lilla Tusse kom ut i världen sovandes. Det är annars lätt och tro att det var väldigt länge sedan det hände.
Det känns nämligen som en evighet.

Förra måndagen skulle vi på rutinundersökning hos BM. Jag hade redan dagen innan på söndagen och lördagnatt börjat ana oråd. Precis som jag skrev i tidigare inlägg, så kändes det konstigt på lördagnatt. Tusse rörde sig inte alls som han brukar göra på nätterna och på söndagen var det helt stilla.

Jag tror att intuitionen hos människan är stark och särskilt hos en mor som väntar sitt barn. I vissa perioder har jag varit mycket skicklig på att lyssna på min intuition. Jag har gjort misstag då och då och sedan bestämt mig för att inte bara höra den där lilla rösten som viskar något inombords utan också ta till mig vad den säger och handla därefter. Det är verkligen en konst att utveckla den förmågan.

På söndagkvällen drack jag iskallt vatten, slog i kastrullock och buffade på honom… men fick inget svar. Vi hittade olika logiska förklaringar till varför Tusse var så stilla. Vi konstaterade att det var för att förlossningen var nära och att han vilade upp sig. På natten mellan söndag och måndag fick jag en blödning så jag ringde förlossningen och sa då också att Tusse rörde sig mycket mindre. Jag hade kunnat få komma in dit för undersökning men jag sa då att jag kunde ju vänta några timmar för vi skulle ändå till BM på morgonen.

När vi kom till BM så gjorde hon alla undersökningar som hon brukar och när jag tillslut skulle lägga mig på britsen och hon tog dopplern för att lyssna på hjärtljuden förstod jag att min oro var befogad. Hon letade och letade med den där lilla avlyssnningsdopplern. Inga hjärtljud hördes. Jag låg där på britsen och tittade skräckslaget på Krister som satt bredvid. Jag förstod direkt.

Jag hade redan på morgonen packat en väska, för jag visste redan då att vi skulle ut på en resa. Jag sa det till Krister när vi åt frukosten, att det kändes som vi skulle iväg på en resa. Jag visste nog redan då. Det blev en lång och mycket svår resa.


Beräknad förlossningsdag

Vi döpte honom till Tusse, för det var det vi kallade honom i magen. Krister och jag hade svårt att komma på ett namn som kändes klockrent för oss båda. Vi ville vänta tills han kom ut för att kunna se vad han skulle heta. Vi ville möta hans ögon och se om han hade ett självklart namn. Nu fick vi aldrig se hans ögon därför passade Tusse bra.

Vi har bilden av Tusse på näthinnan hela tiden, där han bl. a. ligger i sin lilla BB-säng. Han låg långa stunder mellan oss också på sin filt. Han var så obeskrivlig söt och perfekt. Jag skulle så gärna vilja förstå vad som hände. Ibland anklagar jag mig själv, säkert gör man så i en sån här situation, vilket är naturligt, jag undrar om jag stressade honom? Utsatte mig för någon infektionsrisk el.dyl... Något hände ju och det gick fort. Jag tror han dog fort natten mellan lördag och söndag. Jag började frysa då på ett konstigt sätt!

Idag är det påskdagen. Idag skulle vara den beräknade förlossningsdagen. Den dagen som jag väntat så på, dagen som vi fick genom ultraljudet reda på att han skulle födas. Som jag förberedde mig. Tänk, varje dag tänkte jag på förlossningen och hur det skulle bli. Mentalt ställde jag in mig på vilken inställning jag skulle ha till smärtan, för ont skulle det göra, det var jag helt beredd på.

Krister tycker så här efteråt att jag måste haft så jobbigt under graviditeten. De olika krämporna avlöste varandra, men är det inte så då? Han såg hur jag kämpade varje dag men jag hade allt som oftast en lyckokänsla inombords - min väntan var total - min närvaro total - målet var inte bara förlossningen - förlösningen av barnet jag bar inombords utan jag såg målet ännu längre fram. Jag såg hur jag bar honom i bärselen på en fin skogspromenad - jag såg hur jag ammade honom under ett parasoll i trädgården - jag såg hur jag luktade på hans kind och pussade honom i nacken. Jag hade en tydlig bild men så här nu i skrivandets stund så är det samtidigt så overkligt. Jag fick ju aldrig lära känna honom mer än att jag visste att han var väldigt livlig. Han låg där inne i magen och kavade och kavade med rumpan, fram och tillbaka. Jag kände sällan fotsparkar utan det var hans underbara rumpa jag kände hela tiden, som liksom dansade - särskilt på kvällarna och nätterna - precis som sin pappa :-) som gärna är uppe hela nätterna.

Idag var Dagen D då det skulle ske och jag visste att skulle det inte ske inom de närmaste dagarna skulle jag bli igångsatt r/t min ålder. Då de inte vill att man går längre än en vecka över tiden när man är 40 år. Nu blev det inte så. Det är något jag stilla konstaterar och tänker återigen på hans mjuka kind. Liv och död - hand i hand.

Påskafton

Vi vill göra fint i trädgården. Vi vill göra det så vackert kring oss som vi kan. Vi har varit på plantagen nu och hittat fina blommor. Jag har känt mig starkare idag fysiskt. Det är overkligt allt. Jag tittar på bilderna på lilla Tusse och fattar inte att han var i mig. Jag längtar efter hans mjuka kind och Krister längtar efter hans fötter som han inte kunde sluta hålla i. Men vi har det bra mitt i allt detta pånåt konstigt sätt. Det kanske kommer efter.. Ibland tänker jag att det är nåt fel att jag borde gråta hela tiden, men tror inte attnågon orkar gråta hela tiden så därför gör vi annat med. Vi har köpt varsin solstol så vi kan sitta i trädgården och vara.

Det som inte skulle hända har hänt

Det som ni läst i det förra inlägget som var så fyllt av lycka och glädje har nu vänts till det mest fasansfulla och värsta som kan hända för ett par som väntar sitt längtade barn.

Vår son Tusse, dog i min mage, intrauterin fosterdöd/plötslig spädbarns död i söndags någon gång. Han föddes i Tisdags 19/4 kl 15.58 och vägde 3098 gr och var 50 cm lång. Helt perfekt litet barn. Inga fel kunde ses på ytan. 


"Hade jag fått vad jag aldrig fick, så hade det gått som det aldrig gick.

Hade jag mött den jag aldrig mötte och hade jag skött vad jag aldrig skötte och hade jag känt vad jag aldrig kände hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.

Ja, hade jag gått dit jag aldrig går så hade jag stått där jag inte står!"

Alf Henriksson

En dröm som blev sann - för ett år sedan.

Idag får jag höra att jag är en "änglapuppa" (kan inte låta bli att skriva det, då jag tycker det är ett fantastiskt gulligt, kärleks- och fantasifullt ordval) och en fantastisk kvinna. Jag får ideligen höra komplimanger. De smeker min annars så törstande utarmade insida som förr trånat efter bekräftelse, från ett svart hål av förtvivlan, men som idag känner stolthet och självaktning och enorm glädje att få så fina komplimanger. Komplimangerna kommer från en fin, kärleksfull, spännande och mycket omtänksam man.

Jag har som motsats till ovan, som ni kanske förstår aldrig stött på något liknande förut. Jag har i mitt vuxna liv, endast haft relationer som varit destruktiva på det ena eller andra sättet.

Det är som en dröm men den har blivit livs levande verklighet och jag funderar på hur jag ska kunna berätta hur det gick till egentligen. Hur blev min dröm sann? Det är många som frågar, faktiskt, hur man beter sig för att träffa den rätte och få en sån fin relation som vi två har. Det är många som längtar där ute, precis som jag gjorde för ett år sedan. Många vill veta och hitta sanningen, nyckeln till - hur gör man egentligen för att träffa någon som man kan älska och bli älskad av?

Jag tror att för mig var det så att jag provade att göra något nytt. Jag provade ett nytt spår. Jag testade att inte döma på förväg och jag testade att inte hålla fast vid mina föreställningar. Det som var mitt vanemässiga jag fick prova och utmana nya små stickspår. I nästan varje situation som jag var på väg att hemfalla åt mina gamla beteenden så testade jag att se det på ett nytt sätt och handla efter det. Jag hade god hjälp av min fina vän Åsa - många givande samtal med henne förde mig hela tiden framåt.

På lördag 16/4 så har jag och Krister varit tillsammans ett år och kanske kommer vi få vårt kärleks- och mirakelbarn på vår årsdag. Vem vet? Vi får se när han vill komma ut?