Skalman i äggens land

Varit till Falun idag. Suttit och hållit K i handen och ställt tusen frågor till läkaren som såg mer och mer ut som att han var på väg att somna. K tyckte att han såg ut som Skalman.

Efter en fråga och en lång lång lång betänketid fick vi svar att vi ska prova med att starta sprutbehandling idag. Tyvärr vet vi inte om det är lyckat förrän på måndag den 6/2 då ett blodprov ska analyseras. Det kan hända att det visar sig att behandlingen bör avbrytas och invänta en bättre månad.

Det som var positivt med Skalman var i alla fall att han hälsade och bad oss sitta ned och tittade oss i ögonen när han pratade - dock var jag på väg mer än en gång att fråga om det var någon hemma i skalet.




En mycket speciell inbjudan

Det verkar ändå som om jag kan ta den första sprutan ikväll eller möjligtvis i morgon kväll. Jag får besked om det under dagen. Efter den avstannade blödningen så testade vi lite äggstocks- och livmodermassage samt ett koncentrerat tryckande på olika berörda zonterapi punkter på fötterna.

Mina förhoppningar är dock inlindade i is. Det är inte så konstigt. Acceptans och validering. Det är som det är och det är inte så konstigt. Jag befinner mig i en ständig kris - det är verkligen så och därför är det inte så konstigt att jag då och då faller, snubblar, inte tror jag kan ta mig upp men sedan gör det i alla fall. Tack vare acceptans, validering och en stor portion kärlek från Krister och fantastiska vänner så reser jag mig upp ändå. En Krister som verkar mer och mer utsliten efter alla turer i denna bebiskarusell. Vi lärde oss en läxa igår.  

Lärdomen lyder:
Försök inte göra kreativa saker tillsammans när hjärnan är slut för dagen! Det slutar i missförstånd och besvikelse. Försök inte heller göra projekt med en kvinna vars mens borde kommit men stannat av på ett mystiskt sätt och som har en pyrande vulkan inombords.

Nu är en ny dag och jag fick ändå lite luft under vingarna nyss och blev kreativ. Vi håller nämligen på att slipa på en inbjudan. En mycket speciell inbjudan...

En dramatisk himmel igår över snödränkt landskap.

Bakslag nr 2

Vem har sagt att det ska vara lätt? Det är ett bakslag här igen, då det var falskt alarm. Jag kan sätta hundra tusen på att cystorna sitter kvar då mensen som skulle komma har kommit av sig.

Ringa till kliniken i morgon. Förmodligen vill de att jag ska komma dit och göra undersökning. Jag jobbar i morgon kväll, mina ben känns som de inte riktigt bär mig... Just nu gick hoppet och drog över sig något svart täcke igen.

Just nu känns det så här. Förhoppningsvis lite nya känslor och tankar i morgon.

Vänskap, hopp och behandlingsstart

Har världens finaste vän på besök. Med världens finaste son. Hon ser bilderna på Tusse som vi har i vårt hus. Tusse som finns med oss här. Hon ser bilderna och kommenterar och tar in. Hon tar in hela mig och mitt liv och Tusses närvaro. Så otroligt betydelsefullt. Så betydelsefullt att det rör mig till tårar om och om igen. Tillsammans gråter vi, hon och jag och pratar om framtiden. Vi talar om möjligheten till ett syskon till Tusse. Hon ger mig styrkan att våga bryta inlåst bana. Våga byta spår och tro. TRO!

Idag fick jag mens efter 10 dagars behandling med Primolut-Nor!! I morgon dag 2, börjar jag sprutbehandlingen. Efter 7 dagars sprutbehandling blir det blodprov och efter 10 dagar ett nytt ultraljud. Det bästa av allt är att den läkaren som skrev in oss jobbar om 10 dagar! Det innebär att vi kommer få träffa den som är mest empatisk av dem och bara tanken på det gör mig glad!

Kronprinsessan Viktoria

Kan inte. Vill inte. Men. Så idag så kom tanken ändå. En bitter tanke ur djupet av en smärta. Kronprinsessan Viktoria får säkert göra minst ett ultraljud i månaden. Hon får säkert göra 3D UL med total genomlysning av moderkaka och navelsträng. För vad skulle hända om Kungahuset drabbades av en katastrof?

Alla har inte lika värde. Det är bittert och sant och det gör så satans ont.

Blandade känslor i en trött kropp

 
Blandade känslor med en trött kropp. Sov i går kväll och vill bara sova idag. Men när gråten kom så befriade den mig för ett ögonblick. Det var en slags förlamning som släppte. När längtan gör sig så starkt påmind, särskilt när jag läser om andra som blivit gravida så kommer gråten porlande. En porlande gråt som måste få ett utlopp.

Efteråt så tog vi en promenad i ett snödränkt landskap.

Efteråt så läste jag ett brev från läkaren i Falun att han avböjer att träffa mig i fortsättningen eftersom jag tyckte att vårt möte var ”under all kritik”. Vad händer då, tänker jag, om vi kommer dit och ska göra äggplock och det bara är han där? Tänker han vägra träffa oss då?

Efteråt försöker jag styra mig tillbaka till dagens uppgifter utan att gräva ned mig i en nedåtgående spiral. Vi ska städa ur garderober som stått i stora salen som vi ska ta upp till sovrummet. Vill sätta tapet på dem och göra dem fina. Där de stått i stora salen så vill vi hitta en täljstenskamin som kan passa i nischen där. Kanske hinner vi med och öva lite innan kvällen är slut med.

Sen fortsätter jag att fundera på vad vårt företag ska heta. Det är inte lätt. Det är som att jag letar efter något som förklarar vad vi vill göra men som inte är för gulligt och inte för präktigt. Huset ligger i Trönödalen och vi ska ha festlokal, kurser i konst, musik, teater personlig utveckling. Dessutom ska vi ha ett café. Kom gärna med förslag!
Där jag står, i nischen skall vi försöka hitta en fin täljstenskamin som kan värma upp vår kommande kurs/festlokal.

Att välja sina strider

 
Tänk vad mycket tankar som väckts inom mig senaste dygnen. Det har ni mina vänner också varit med och bidragit till. Mycket konstruktiva idéer har väckts.

Jag tycker det är sorgligt som någon skrev här i en kommentar att hon blivit förvånad när hon hade fått ett vänligt bemötande i vården innehållande medmänsklighet och värme.

Läs det igen: Det är förvånande när man blir bemött med medmänsklighet och värme av en läkare.

Tyvärr har jag nu läst att andra har samma erfarenhet som jag av mötet med läkare på IVF kliniken i Falun. Tyvärr hade ju inte vi någon god erfarenhet av kontakten med Linnékliniken i Uppsala heller annat än att den första läkaren vi mötte där var mycket human men sen tyvärr glömde bort oss. Det har han faktiskt bett om ursäkt för! Vi fick pengarna för det besöket tillbaka till och med!

Det finns mycket att göra i vården vad gäller bemötande. Vi som är sjuksköterskor är ju de som fångar upp och räddar det hela oftast. Likaså är det i Falun. Sjuksköterskorna gör ett enormt jobb där. Ändå är det vi som sjuksköterskor som har den sämsta lönen. 

Som någon skrev för ett tag sedan i en artikel i aftonbladet; här så är löneskillnaden groteskt stor mellan sjuksköterskor och läkare. I artikeln tas det påslag upp som läkare får när de går in och jobbar vid storhelger. Där jag arbetar får vi inget påslag alls mer än några extra timmar, som vi visserligen kan ta ut i lön sen, men det gör inte någon anmärkningsvärd skillnad i lönekuverten måste jag säga.

Summa summarum. Denna dag började vackert i solen som jag lovade mig själv i går kväll. Den urartade sedan vid skrivbordet när jag insåg hur hög summa studiemedel jag är tvungen att betala tillbaka varje månad detta år och återigen fick jag ett psykbryt på mitt yrkesval – eftersom lönen är så urusel. Jag vet att jag inte kan göra något åt alla orättvisor, särskilt inte på en dag :-0 men en liten sak vill jag göra och jag tror att jag måste börja med att gå ur Vårdförbundet. 

Jag måste dock försöka tagga ned nu och välja mina strider lite. Jag kan inte gå in i allt till 100 %. Dock tror jag att något börjar utkristallisera sig ännu mer vad gäller mitt yrkesval. 
För att pigga upp mig själv så köpte jag en glad låda! Som vanligt tänker jag på Tusse när jag köper något lekfullt. Jag önskar han fanns så jag kunde få stoppa hans leksaker i lådan! Men lådan gör mig glad ändå!




Gå ut i solen

Två dagar har gått sen Falunfadäsen. Ett brev blev till som skickades till kliniken. Jag ringde dagen efter och sjuksköterskan hade skrivit ut det och lagt i läkarens postfack.

Jag skickade med en bild på mig och Tusse när han precis kommit ut och ligger bredvid mig. Den bilden är den svåraste bilden att se, säger min mamma.

Jag ville väcka någon slags empati hos läkaren. I brevet räknade jag upp det som är viktigt för mig i kontakten med kliniken och läkarna där. Vi skrev under både Krister och jag.

Vi har inte fått någon respons. Inte än. Nästa vecka ska jag ringa den läkaren som skrev in oss och höra med henne vad hon anser om det som hänt.

Men jag följer den medicinska planen, och jag låter Krister luta sig över min mage, min livmoder, min kämpe till äggstock och viska ömma hoppfulla ord dit. Jag tänker fortsätta göra på det andra sättet. Jag tänker fortsätta bryta det djupt invanda sättet. Det var det nya sättet att handla som gjorde att jag träffade Krister. Nu ska jag välja det igen. En möjlighet till nytt val för varje tanke, känsla och handling som jag står inför. Faktum är, att det invanda sättet gör sig alltmer sällan påmint.





Misslyckat möte i Falun

 
Det som gör det hela förvirrande är att ena stunden så tror man att de har full koll, läkarna alltså, men sen när man inser hur lätt det är att bara byta riktning, så undrar jag om det inte är bara ett lotteri, en chansning alltihopa?

Om man är äldre, som jag är, så finns det olika rekommendationer vilken sorts IVF behandling man ska göra. Om man dessutom har lågt AMH värde som jag har och dessutom Endometrios som även jag har så finns det olika metoder som är bättre eller sämre.

Jag antog att den första läkaren visste vad hon gjorde när hon la upp behandlingsplanen. Men nu förstår jag att hon kanske inte hade räknat in min anamnes riktigt… eller så hade hon det och den här läkaren jag träffade idag verkligen gör skäl för socialt inkompetent, missanpassad person, alltså fel man på fel plats – BYT JOBB - människa! Det har man lust att skrika till läkaren.

För det första var han på väg att ta lunch istället för att ta emot mig till undersökningsrummet. Hade det inte varit för den prudentliga sjuksköterskan (vad skulle alla läkare göra utan dessa sjuksköterskor som påminner, rättar till och ursäktar?) så hade han väl suttit och knaprat på sin torftiga lunch än. Sjuksköterskan påminde läkaren om dennes patient. Han ropar upp mig och jag får komma in till undersökningsrummet. Det första som slår mig är att det inte finns någon stol vid skrivbordet, det finns alltså ingenstans där han inbjuder mig att sitta ned. Vi blir stående i dörrhålet och han bläddrar förstrött i mina journaler, utan att presentera sig eller titta på mig.

Jag försöker förklara min oro och alla mina frågor. Han tar inte in varken min sorg över Tusse (jag kände att det är bäst jag berättar om Tusse så det inte blir några missförstånd) eller mina andra undringar. Han talar inte om vart jag ska klä av mig och han talar inte om om jag ska lägga mig i undersökningsstolen eller inte. Han är helt okapabel till att kommunicera helt enkelt!

Det visar sig att jag har två vätskefyllda cystor vid äggstocken och de ligger så illa till att det inte går att punktera vid äggplock som jag fått höra innan. Dessa cystor måste få försvinna av sig själv. Alltså ska jag sluta spraya och börja äta Primolut Nor istället för att framkalla en blödning. Därefter ska jag börja den korta metoden istället för den långa som var bestämt från början, och det är här min rädsla och oro kommer in. Vet de vad de sysslar med? Har han läst min journal? Vad avgör metod? Det fanns ju en behandlingsplan från början, om det hade varit bra att köra den korta metoden varför gjorde man inte det från början då?

Frågorna hopar sig igen.

En sak börjar bli klart. Är det något jag ska jobba med i framtiden så är det bemötande. Bemötande i livet och i vården. Något som också ligger på önskelistan är att öppna en IVF klinik. Den ska heta ”DEN HUMANA IVF KLINIKEN” undertext: Här är bemötandet det viktigaste.

Ps... Naturligtvis påpekade läkaren idag att jag var över 40 och då är det inte ovanligt att mensen börjar krångla. Den första läkaren var mer positiv och menade att jag faktiskt inte varit gravid för så länge sen... Jag vet att jag är 41. Det behöver de inte tala om för mig. Vad han inte visste var att jag förlorat en son i vecka 39, en frisk liten hel pojke. Egentligen skulle jag ha visat en bild på Tusse, så han hade satt den torftiga lunchen i luftstrupen. För det verkar som många tror att vi varit med om ett missfall när det i själva verket är ett fullt utvecklat fullgånget barn som dött.

Tusse, Krister och kärleken

- Tusse och jag har diskuterat det mycket, säger Krister.
- Vad, säger jag.
- Jo, vi har pratat mycket om hur fint och mysigt det vore med ett syskon. Tusse och jag vill så gärna det!

Tårarna rinner igen. Utlösta av tomrum och hormondränkta nerver som kilar iväg och ställer till det, då och då. Men bara då och då.

Det har gått bra faktiskt. Nu är snart den värsta spraytiden över. Jag tycker inte att jag haft så mycket biverkningar förutom humöret och tröttheten som helt plötsligt ramlar över mig. Men som försvinner lika fort igen.

Sen är det det här med Tusses närvaro hos oss.
Det finns de som kanske tycker att ett foto på sitt döda barn i sitt hus skulle göra det hela värre. Kanske finns det de som tycker att jag borde dölja bilderna. Lägga undan de i en låda för att inte bli påmind hela tiden.

Ack så fel de kanske har. Vår vackra underbara son får mig att vakna till liv, där jag svischar förbi honom, där hans bilder står på skåpet. De får mig att värna livet. Han får mig att med omsorg städa där, ta hand om, ge kärlek, göra fint. Han får mig att vilja göra vackert. Han får mig att vilja vara i nuet. Vara i kärleken till Krister och njuta. Vara nära. Nära det som är viktigt.





Kontakt

Kontakt betyder så mycket. Och när den som ska ta ansvar tar sitt ansvar betyder också mycket. Väldigt mycket.

Halv nio i morse ringde kliniken och efter samtal med sjuksköterskan där så sa hon att ha en blödning efter att ha börjat spraya på dag 1 var inte konstigt... Jag tycker ändå att det hela är konstigt. Då min kropp har visat tecken på att inte ha de hormoner som man behöver om man ska bli gravid. Vi talade en stund och vi kom fram till att jag ska lämna det blodprov som är bestämt nästa måndag. Då visar det sig om min kropp har blivit nollställd (lågt östrogen som vid klimakteriet). Vi lade på luren.

Efter fem min ringer hon upp igen. Hon har då pratat med doktor Staffan him self! Han tyckte att jag skall komma dit nästa måndag och göra VUL samt lämna blodprovet där! TACK att jag slapp agera läkare denna gång! Det känns tryggt med en sån kontakt.

En stund senare får jag ett sms från en nära vän. Jag tänkte intensivt på henne igår kväll och tänkte ringa henne idag. Hon hann före. Även där är kontakt mycket viktigt. Genom kontakt, genom att berätta om det som sker i våra liv får vi inspiration och kraft att gå vidare! Kontakt både inåt i dig själv och utåt med andra!





Ingen nytta och spraydag 14

 
Jag gör ingen nytta, sa jag till K.
Han svarade, men vadå? Du håller ju på att producera ett barn, då gör du väl nytta?

På jobbet har jag gjort mycket, men när jag kommer hem så tappar jag hjärnan. Krister sliter med en Faktum köksö. Vi har köpt halva ön, så att säga, så nu  är det en massonitskiva på baksidan. Den har Krister bestämt sig för att sätta fina baksidor på. Det är bara det att skruvarna är för långa så de nästan går igenom de klarröda baksidorna. De klarröda baksidorna är påhittade att de ska sitta där för att göra baksidan lika fin som framsidan tills ön någon dag blir fullfjättrad, nämligen hel med en dubblett. Han har även åkt hela Söderhamns kommun runt för att leta en svart gummilist att skarva baksideplattorna med, så det ska se snyggt ut. Sån är han min älskade man!

Nu till IVF behandlingen. Idag har jag sprayat i 14 dagar. Då händer det något konstigt. Det är som om jag ska ha mens igen!! Jag hade det ju för 14 dagar sedan. Det som är ännu mer konstigt är att det finns ingenstans att läsa om detta. Jag har googlat som en tok på internet och det finns ej heller någon att ringa och fråga.

Är det vanligt att man börjar blöda efter att ha börjat spraya på dag 1 i cykeln? Det borde väl vara fler än jag som varit med om det. Då borde man väl kunna upplysa om att det kan hända? Det viktigaste av allt, vad beror det på?


Den Stora Salen

Tar med mig K på en kort promenad i januarisolen innan jag ska kasta mig iväg till jobbet igen.

Jag är oerhört trött, trist att höra va? Inte förvånande heller. Jag har dessutom fått en infektion i en spottkörtel i kinden som gått ned till halsen med, så jag kan knappt gapa och inte heller svälja så bra. Sprayar på med min Synarelaspray. Hade en gråtattack igår endast och det får man ju vara glad för :-)

Jag tänker på vår vision. Visionen är att få i ordning skolsalen på nedre plan så vi kan anordna kurser och fester där. Där kan det bubbla av kreativitet och idéer. Det enda som behövs egentligen är tid - men som bekant är tid också förknippat med pengar. Så, det är bara att ta sig iväg till jobbet och hoppas på att jag blir piggare snart så jag kan koncentrera mig på att förbereda för framtiden och förverkligandet av våra visioner.

Så här ser salen ut nu. Isblå färg - ger en kall känsla. Här ska bli vackert, inbjudande och varmt!

Att våga en stund

En Tussilago som precis slagit ut i det vårtrötta gräset. Efter Tusses födelse var vi ut och fotade massor av Tussilago.
 










Just nu kan jag våga en stund i alla fall.

Fick inspiration till detta inlägg genom att läsa en medsysters blogginlägg om sin sorg och IVF resa. Ska vi våga tro att det är möjligt?

Idag har jag avklarat den 10:onde spraydagen med Synarela sprayen. Jag sprayar den i vardera näsborre morgon och kväll. För mig är det här inget nytt då jag fick göra samma kur när jag var 24 år och nyss flyttat tillbaka till Gävle efter några års flyttande mellan Stockholm – Göteborg – Köpenhamn och Malmö. Jag minns att mitt humör var väldigt upp och ned då men det relaterade jag mer till det vanliga humöret/ångesten som jag fick tampas med då.

Nu har jag ett humör kan jag säga. Jag har noll tolerans vad gäller dammsugarsladdar som inte dras in när jag trycker på knappen, skohorn som ramlar ned och skramlar i golvet när jag ska ta min jacka, frågor från min älskade som jag inte kan hitta något svar på och förresten dammsugare som inte följer med när man vill att de ska göra det. Samtliga irritationsmoment gör att jag vill skrika, slå sönder apparaten ifråga eller ryta åt min älskade att sluta att fråga så förbannat. Därefter kommer en gråt som gör att jag vill krypa långt under täcket och dö en smula.

Jag ska spraya minst 20 dagar innan jag ska ta ett blodprov som ska skickas till kliniken för analys. Därefter fortsätter sprayandet men i något lägre dos OM blodprovet visar det som det ska visa.

Tillbaka till huvudfrågan. Vågar jag tro det är möjligt? Nej, svaret på det är tyvärr nej. Jag kan bara omhulda frågan och ge mig en chans att få vackla i min tro. Just nu har jag knappt tid att ens reflektera över om det är möjligt. Kanske kan jag våga tro en stund.