Genomhärlig och god

Jag är inte så genomhärlig och god som en del verkar tro. Även jag har sidor som är svarta och sidor av missnöje och klagan. Om ni så vill, kalla det gnäll. Men jag hävdar att ordet gnäll borde tas bort ur den svenska ordlistan. Så här var det:

Jag höll på att städa och hittade min skrångliga brudbukett i ett hörn. Jag tog en bild på den och la ut på FB hur förundrad jag fortfarande är över hur denna brudbukett kunde bli så fatalt misslyckad. Min inre bild över hur den skulle se ut stämde över huvud taget inte  överens med resultatet. När jag ser bilder på mig och Krister så ser jag hur oerhört vackra och lyckliga vi är på vår bröllopsdag men så ser jag den fåniga brudbuketten som sticker ut likt en vårta på någons näsa. Mycket uppseendeväckande med andra ord.

En del tycker att jag gnäller och att jag borde ha släppt det där nu för länge sedan. Jag la dessutom ut floristens namn och det blev uppenbarligen svårt för vissa. Skriva ned och vara kritisk mot någon så här på FB? En recension, en negativ sådan, ska man verkligen ägna sig åt sånt på FB?

Det var ju ändå två år sedan. Vissa saker har jag inte bara orkat ta tag i och det där är en av dem. Det kändes svårt att gå in på blomsteraffären och fråga, hur i hela världen den där brudbuketten kunde bli så miserabel? Livet har gått på. Det har verkligen varit intensivt, minst sagt, från ett liv fullspäckad med IVF mediciner – hormoner som gjort mig mer eller mindre förtvivlad mellan varven och sorgen som hela tiden bultat under mitt skinn och under tiden flytta och ta hand om ett stort hus med tusen visioner och starta ett företag, också det med tusen visioner.

 Kampen var given. Från dess att Tusse föddes till nu så har det varit en kamp i 190 km/h. Vi har tex fortfarande inte spelat in den skiva jag skulle velat göra som ett tackkort till dem som deltog på bröllopet. Det har vi inte gjort på grund av allt annat som hela tiden kommer emellan. Alltid är det nåt som kommer emellan.  Det här med brudbuketten har alltså legat och gnagt inom mig. Jag ville allt skulle bli så bra. Vi förtjänade verkligen det. Och det som man verkligen kan påverka och dessutom betalar för borde kunna bli bra, resten går inte att göra något åt. Resten blir man tvungen att släppa, och lämna till sitt öde.

Men varför inte lyfta fram det positiva, säger någon då? För det var ju 98 % som var positivt och 2 % som var negativt. Jag har aldrig varit så bra på att lyfta fram det positiva på det sättet. Jag har aldrig varit bra på att ta saker med en klackspark. I min instabila personlighet har mitt liv aldrig varit så lätt att jag kunnat ta saker med en klackspark eller känt mig som en gås, där allt rinner av mig. En gång har jag lyckats att inte höra glåporden från min bror när han retades med mig som liten och den gången är verkligen unik. Jag kom på mig själv med att inte lyssna helt enkelt. Efteråt frågade jag, va? Sa du nåt till mig?

Bröllopet - min version del 2

Kära ni, tack för era jättefina och bra kommentarer! Ni hjälper mig mycket. Jag mår bättre idag, även om jag verkligen skulle behöva göra en djupdykning i mina gamla böcker och anteckningar för att hitta tillbaka till mina verktyg. Ty- verktygen är viktiga. Det handlar mycket om att ta hand om mig själv på ett vettigt sätt. Sätta gränser och inte låta min tvivel och ångest drabba min omgivning för hårt.

Igår var vi till Kristers systerdotter som har tagit så många fina foton från vigseln och hon har också filmat hela vigseln vilket vi båda är så djupt tacksamma för. Det är så bra att ha det på film för det känns som ett enda stort drömmoln alltihop. När vi idag har tittat på filmen från vigseln så återupplever vi känslorna och förstår verkligen vad stor den där dagen var! Jag fylls av glädje och tacksamhet, inför livet och kärleken och det tråkiga som hände med serveringstjejerna när de skulle gå hem bleknar bort mer och mer.

Jag fortsätter nu där jag var i Bröllopet - min version del 1.

Min kära vän Lotti och jag åkte till Trönö med min nya fina frisyr och klänningen i bagaget - på vägen dit hämtade vi brudbuketten. Och ja, vad skulle jag säga om den? Den var ju klar redan. Floristen hade lagt ned mycket möda i den kan jag tänka men den såg ju alldeles för tanig ut och de där gröna kvistarna runt såg ut som en plastig imitation av dill eller nåt. Men jag tackade för den och betalade de de där 560 kronorna och vi for vidare. När vi sedan var hos Kristers kusin i Rappsta där jag skulle få hjälp att bli sminkad så fick även brudbuketten en omgång, 20 minuter innan vi skulle vara i kyrkan! 

Fullt koncentrerad, 45 minuter innan vigseln, tänker jag ut mitt löfte till Krister.

Och här fylls löftet med ord.

"dillkvistarna" byts ut mot ormbunksblad som vi desperat funnit i kusinens trädgård!

Bröllopet - min version del 1

Natten till lördagen regnade det så våldsamt att presenningen vi hängt upp över gården var nära att nudda marken av allt vatten som tyngde. Några personer som vaknade mitt i natten passade då på att gå ut och peta på presenningen så att vattnet rann av, vilket då gjorde att det blev stora gropar i marken, där det på lördagen skulle sättas upp bord och dukas.

När jag lämnade vår gård på morgonen den 30 juni så var allt i en enda förtvivlad blöt röra. Det var fullkomligt kaos. Stora leriga gropar i marken där borden skulle stå, det regnade förresten fortfarande, öste ned och inget fanns på plats där det skulle stå.

Jag och min vän L åkte in i hennes bil till frissan som skulle göra mig fin i håret. Planen var sen att hämta brudbuketten och hämta 10 bröd på ICA som vi beställt. Stenungsbakat bondbröd. Favoritbrödet! Jag släppte kaoset där hemma och förlitade mig på mina vänner som fanns kvar där och det var inte några det. Under tiden mina vänner slet där hemma så fick jag världens finaste frisyr, åt praliner och övade på sången lite som jag skulle framföra till Krister under kvällen. Efter frissan skulle vi åka till Kristers kusins hus och där skulle jag bli sminkad!

I stora salen sov familjen från Trelleborg och kära H med sin sambo. I husets ena del sov sammanlagt fyra vuxna och fem (ett litet spädbarn) barn. I den andra delen sov M - som jag refererade till i sin blogg och min kära vän prästen som tillika var toastmaster. Tillsammans med henne, hennes blivande make som var bröllopets kock!! I rummet med öppna spisen sov som vanligt familjen Törnos, det har kommit att bli deras rum, då de hälsat på oss en del gånger under våren. Utanför gården sov några personer i sina husbilar och i uthuset och i uppsatta tält sov Kristers bror, brorsbarn och Kristers son. Nere i studion sov Kristers pappa med fru.

Jag hade full tillit till att mina vänner skulle ordna upp i kaoset och sanna mina ord, det gjorde de och det med besked.

Här står Krister och några vänner och petar med brädor så att vattnet ska rinna ned från presenningen.

Kaos.

Efter några timmar in på lördagsförmiddagen börjar det spricka upp! Och se, borden börjar komma på plats! 104 gäster var det!

Färdigdukat!

Gästerna är på plats och sitter och väntar på att det snart ska bli deras tur att inta buffébordet!

Känslan kommer tillbaks

Jag heter numera Frid i efternamn. Jag är stolt kvinna och hustru till en mycket klok, kärleksfull och kreativ man. Det kreativa tar han med sig vart han än går ;-) Det är det som är så underbart.

Tro Inte

Inför den stora dagen i morgon så vill jag dela med mig av vår vän Urban Dahlenlunds sångtext "Tro inte". Den skrev han samma dag som Tusse begravdes. Texten beskriver så väl Kristers & min kärlek:

Tro inte

Tro inte att jag sover

Jag släcker lampan, men jag kan se ut

Tro inte att jag skrattar

Jag har min mask, och där ser dom ingenting.

Tro inte att jag glömmer

Ditt ansikte, din hand och lena hud.

Tro inte att hjärtat kallnar.

Jag håller det varmt, och blodet rusar snart igen.

Du har min ring, och vet du, jag har din.

Sen kan det storma, det gör oss ingenting.

Det blinkar till.

Det blir som det vill.

Tro inte att jag tvivlar.

Kärlek övervinner allt.

Tro inte hjärtat stannar.

Går bara i vila ibland och samlar kraft.

Tro inte att jag fryser.

Vi har det varmt här, fast det blåser kallt.

Tro inte att du är ensam.

Vi är det finaste vi haft.

Du har min ring, och vet du, jag har din.

Sen kan det storma, det gör oss ingenting.

Det blinkar till.

Det blir som det vill. 

osynlig sorg

Den fortsätter. Sorgen. Säger det då och då. Ibland inte alls och ibland så påtaglig. Kära älskade son, kommer du någonsin få ett syskon?

Bland förberedelser inför bröllop låter den mig inte vara ifred. Sorgen låter sig inte hindras. Jag är varm och svettas konstigt.  Svag i benen ibland, yr och trött. Jag kan inte låta bli att undra om det är något allvarligt fel? Inget är ju egentligen annorlunda nu än för ett år sedan.

Ändå ser jag fram emot bröllopet. Lagar just nu ett gäng pajer till buffébordet.

I fredags åkte vi till Ångermanland för att fira vår vän som fyllde år. Det kändes mycket angeläget att få göra det. Hon betyder så mycket. Vi slet oss bort ur fixandet här och kom överens med oss själva att det är bra att ta en paus och ibland är det viktigt att tänka igenom vad som är viktigt och vilka som är viktiga i sin omgivning. Det gäller att påminna sig och förstå innebörden att ingenting är så viktigt och måste göras här så att det inte går att åka till bästa vännen och fira hennes födelsedag. 

avstånd och glädje

På avstånd hörs diskmaskinens susande arbete. För första gången i mitt liv har jag en alldeles egen diskmaskin! (Ja, vi delar ju på den förstås, jag och Krister) men det är vår!! Det tog ett tag att få den på plats, med droppande kopplingar, ostyriga slangar som inte räckte och luckan som inte var rätt, men nu är den på plats och den diskar just i denna stund.

På avstånd hör jag också Krister spela på pianot som står i den stora salen. Det är en trevlig akustik som når upp till mig här i köket.

Jag känner också ett avstånd till det sorgliga just nu. Kanske har akupunkturen hjälpt mig med att få en behaglig distans till saker och ting. 

En till sak som hjälpt mig att få glädje in i livet var den fantastiska möhippan mina vänner ordnade för mig i lördags. Mer rörd än så kan jag nog inte bli. De fick mig att känna mig levande och glad och mycket mycket omtyckt! Jag kunde väl aldrig ana att de skulle dyka upp här i Trönö bland hyllorna på ICA och sjunga för mig! Hela kvällen hade de gjort ett fantastiskt program där mitt ego fick suga åt sig all deras kärlek. Kärlek var det till fullo! Nu ser jag fram emot bröllopet!

Pom poms har det också blivit, tillverkade tillsammans med fina Trönövänner!

Vision och utkast

Jag skulle vilja fråga er som läser här,
Hur mycket tycker ni att man kan ta när man arrangerar ett bröllop för 55 pers?
Låt säga att ca 13 000 kr går till cateringfirman för maten.

Är 25 000 kr (55 pers) för ett bröllop inkl lokal, mat, underhållning, dekoration, dukning, städning, arrangemang en lagom summa?

Här är ett smakprov på vad som komma skall....

Reflektioner - det är ändå tankarna som behöver förändras

Jag åkte i bilen med en okänd man som samåkte med mig. Vi talade och jag kände då och då sting av misslyckandets envisa mantra. Tiden går - Ja tiden går och den har gått även för mig, periodvis på ett smärtsamt sätt. Trots att jag försökte påminna mig om att jag haft min väg så är det ändå svårt att sitta bredvid någon som liksom gått mot ett mål ganska tidigt i livet, vilket sen gjort att han även fått jobb som han trivs med. Detta är reflektioner och jag tror att jag inte kommit så lång bit än vad gäller mina inre föreställningar och bilder om vad jag borde kommit fram till.

Jag var på bröllopet. Gislövs kyrka. En lång gång med platser och brudparet stod långt fram vid altaret. Jag hade gärna varit närmare dem på nåt sätt. Jag hade gärna haft sällskap med, någon vid min sida, någon som jag var där med. Brudparet, mina vänner var så fina, Caroline hade en lång grön klänning med en mörkare nyans av grönt i ett mönster. Jag satt där i kyrkan och andades. Jag hade klätt upp mig och äntligen fått ordning på min hårfärg. Jag hade aningen för kort klänning och valt fel färg på strumporna. Hade egentligen velat ha svart men eftersom jag inte trodde jag fick bära svart så köpte jag sandfärgade strumpbyxor. Det var varmt och skönt i kyrkan och det blev ingen snöstorm i Trelleborg som de varnat för.

På festen så gick jag in för att ha trevligt. Jag var där hela jag och åt, samtalade, men kände att det var lite ansträngande ibland då frågan tillslut kom: "Vad jobbar du med?". Den frågan är utmattande att svara på i mitt tillstånd. Till vissa sa jag som det var och till andra sa jag att jag jobbade som sjuksköterska.

Jag sjöng för brudparet, en improviserad lovsång till kärleken och fick enormt mycket beröm! Jag använde det jag kan, scennärvaro, kraft, innerlighet och min röst. Musik sattes sedan på och jag dansade och tyckte det var härligt att röra på mig och att vara vacker men glädjen var aningen instängd. Det är den nu med. Både sorgen och glädjen är instängd och jag är i huset jag en gång flyttade in i när jag började musikhögskolan i Malmö 2002. Min vän bor här och jag flyttade in överst i huset. Nu är jag här på besök. Det är mycket varmare i Malmö än vad det är i resten av landet. Det känns inte så lockande att åka norrut mot minusgraderna.

Jag önskar att jag en dag kan hitta det jag mår bra av att göra och sen besluta var jag vill bo. Det är en bra bit dit känner jag. Först behöver jag kunna vara med mig själv utan att ha den krigiska rösten inombords som dömer och kräver så mycket av mig som jag inte mäktar med.