Ont i snäckan

Igår skulle vi prova ett annorlunda sätt att ta Fragminsprutan på. Uppenbarligen går det inte att ta Fragmin i låret av någon okänd anledning. Alla subcutana injektioner går att ge (detta har jag lärt mig på utbildningen) antingen i lår, mage, skinka eller överarm. Enligt Fass så ska Fragmin ges i mage eller skinka!

Sagt och gjort, det fick alltså bli Kristers uppgift att sticka mig i höger skinka eftersom jag inte är gjord av gummi och kan därför inte rotera 180 grader. Jag gjorde en kort lektion med honom först, förklarade att han skulle hålla sprutan som en pil (en sån man kastar på Darttavlor) och sedan med säker hand svinga in kanylen! Krister blev rädd, då kanylen for in i min skinka som värsta rekylen och när jag började skratta så åkte den lika fort ut igen... nja, lite hann han trycka in av innehållet, men det blir ju inte lika kul att berätta då, inte sant?

I alla fall åkte den ut. Den hamnade på golvet. Vi blev tvungna att angöra den andra skinkan. Det gick bättre men jag skrattade likväl så hela min kropp guppade på ett kontraproduktivt sätt. Sen gjorde det mycket ondare efteråt än när jag stuckit mig i magen. Ändå var han så duktig och tryckte långsamt på kolven...

Ruvardag 4:
Efter några dagars uppehåll har nysandet kommit tillbaka. Jag nyser så starkt så Krister funderar allvarligt på att börja använda öronskydd i min närvaro. När jag nyser liggandes i sängen så stramar det som bara den vid sidan av livmodertrakten. Men jag säger som en läkare på jobbet, när en patient envist klagade att han ont i prostatan, "hur kan han avgöra att det är prostatan han har ont i, det är som om jag skulle säga att jag har ont i urinblåsan".

Med det vill jag säga att man omöjligt kan veta vilket som är vad... jag kan ju inte veta om jag har ont i trumpetgången just om jag har ont i örat till exempel, eller i snäckan. Om doktorn kommer och frågar mig nästa gång över min öronvärk så ska jag tydligt klämma i:
Jo, jag har så ont i snäckan!

Ps... haft lite stickningar i nedre delen av magen, vilket i övrigt skulle kunna betraktas som livmodern?

Angående ändelsen is

Jag gillar inte när man lägger på ändelsen is eller i värsta fall iz till och med. Men när Krister säger älsklingsruvis till mig då blir jag så där riktigt varm i hela kroppen och på mina läppar utbreder sig ett gulligt leende. Så, okej. Ibland är det sött med is på slutet. Bara jag slipper kramiz :-0

Ruvardag 3:
Kunde inte sova inatt. Det brukar jag inte kunna när jag jobbar till 21.45 kvällen innan och sen ska upp 05.30 dagen efter. Det drog lite i magen. Stack lite. Kanske inbillade jag mig. Vid ett tillfälle så var det som om hela min mage vändes upp och ned. Jag kände mycket så här förra gången med. Det här att det drar i ligamenten känner jag igen från graviditeten med Tusse men det kändes så förra IVF försöket med så det har nog med progesteronet att göra.

Jag saknar dig Tusse, har jag sagt det?

Kram till er alla fina!!

Ståndpunkt

Ruvardag 2:
Dagen började bra. Efter ett tag förstod jag att jag var arg faktiskt. Det var efter att jag fått svar från boupptecknaren. Förstod först inte var ilskan kom ifrån men förstår det mycket väl nu när jag tittar i backspegeln.

Någonstans pös ilskan ut så jag skrev ett långt inlägg som jag sen tog bort för jag fick för mig att det var för argt. Det var det inte enligt Krister. Så jag ska sätta tillbaka det, men jag kommer skriva till lite mer i det för att känna att jag har min ståndpunkt i det hela utifrån ett rent perspektiv.

Dagens positiva var att få ett sms från min älskade där det står: "Älsklingsruvis". Det gjorde att jag för ett litet litet ögonblick trodde på att jag ruvar igen. Kanske håller det där embryot på att fästa i slemhinnan precis i denna sekund. Jag känner inget. Nej. En sak har jag känt och det är att det gör ont över äggstocken... samma gamla känsla som vanligt när herr Endocysta växer till sig... Svullen mage till max och vill bara äta godis och jag hemföll åt det då jag köpte en glass tidigare ikväll. Det var mycket gott!

En annan sak som är annorlunda nu är att det inte gör lika ont att ta Fragminet. Det verkar som om jag är mer smärttålig.

Det är fortfarande magsjuka på jobbet. Jag får inte gå in på den avdelningen. Hoppas det inte sprider sig...

Vikten av att lägga sig på rätt nivå

Gick ut med stavarna idag. Gick ut lite för hårt och är nu rädd för att det ska ha påverkat embryot!?? Tänk vad det är skört. Fasiken. Det är ju onödigt att utsätta sig för sånt som man blir osäker på om det är bra, eller hur?

 Jag blev nämligen helt slut efter promenaden. Jag gick långsamt när jag blev trött. Körde inte på utan stannade upp och tittade ut över åkrarna och lyssnade på de gulliga fåglarna som låter nästan som gummiankor. Nej, det är ingen härmfågel utan en tofsvipa tror jag som låter så där... egentligen vet vi inte vad det är för fågel, men de älskar att bo här nere bland åkrarna. I alla fall så stannade jag upp lite när jag blev så där trött och när jag kom hem så åt jag ananas och gick och la mig för att vila.

Kom på där ute på fälten att jag borde höra vad advokaten tagit vägen och om hon kommit fram till något gällande faderns testamente och kort därefter fick jag ett svar från henne med. Inte något uttömmande svar, inget nytt egentligen så frågan är nu hur mycket energi jag ska lägga på detta nu? Min kropp behöver glädje och hopp. Inte vrånga människor som vägrar samarbeta. Arvstvist är väl inte vad jag just nu behöver, eller?

Nåja, jag är väldigt trött idag på ruvardag 1. Med all rätt. Lilla embryot ska ju fästa snart så jag behöver nog vila upp mig ordentligt.

Ruvare

Nu är jag ruvare över ett litet fint embryo. Ett enda embryo med 4 celler. Läkaren var bra idag. Gick igenom allt på ett pedagogiskt och professionellt sätt innan insättningen. Det gjorde inte han förra gången, därför blev jag så förvånad idag att den här läkaren gjorde så här. Han gick igenom embryots kvalitet. Den har en fin kärna och delat sig precis som den ska. Sädescellerna fick högsta betyg!

De hade hoppats på tre ägg. Men ut kom två varav ett bara var ett skal.

Nu ligger Lilla E där inne i livmodern i den tjockaste delen av slemhinnan. Krister frågade om det fanns några särskilda föreskrifter så här efter en insättning, läkaren svarade:

" Gå ut och gå med embryot varje dag, det är mycket bra!"

Så vi åkte och köpte stavar till mig och embryot och har provat de ikväll redan, på vägen lyssnade vi på vårfåglarnas sång och hälsade på de nyfödda lammungarna uppe i Långbro.

Tack för att ni bett för oss och sänt så fina hälsningar, ni är så otroligt värdefulla!

Fullblodspessimist

90% av mig är en fighter. Ett jag som tror på det goda i människan. Ett jag som om och om reser mig upp. Ett jag som är så förundrad och djupt tacksam att ha funnit en man att älska och som älskar mig tillbaka på ett sätt jag aldrig trodde jag skulle få vara med om.

Idag har de andra 10% tagit över. Endast ett ägg blev befruktat och oddsen är lika som förra gången. Ett ägg är ju ändå ett ägg. Det ska sättas tillbaka imorgon kl 13.40. Ett litet begynnande embryo men ändå så är jag en pessimist idag.

Känns som jag är en riktig fullblodspessimist men eftersom det bara är 10% så borde det inte vara så väl? Tycker bara att de på kliniken lika gärna kan hjälpa mig få ordning på min menscykel så kanske vi kan bli gravida själva, eftersom det bara är ett ägg som behövs då med!
Hur vända på detta nu?

Två små ägg

Två ägg fanns där. Nu gäller det att de blir befruktade. Tänk om dessa två ägg är de två som ska bli våra mirakel?

Imorgon ringer de och meddelar. Jag är rädd att de inte är tillräckligt livskraftiga. Inget vet vi än. Det är bara att invänta morgondagen. Det är lätt nu att jag faller ned i tvivel och svartmålar. Jag blir liksom ordlös.

Jag behöver därför plocka fram lite verktyg. Fokusera på bra ting att ta till. Vila, läsa några bra rader i en bok, tänka på vår framtid, äta något bra och kramas mycket med Krister. :-)


Ägguthämtningsdags

Imorgon åker vi till Falun igen. Igår tog jag ägglossningssprutan, den sista sprutan för ... alltid... eller?

Vi har laddat hela helgen med kärt besök av nära vän, slipning av väggar, äventyrsåkning på mycket lerig och snöig väg samt full rulle i huset med barn - grannar och vänners barn! Krister ville ha en fest i går kväll så vi gjorde god mat och en underbart smakfullt passionerad cheesecake till efterrätt.

Imorgon ser vi om det finns fyra ägg att plocka ut. På tisdag får vi veta om de blivit befruktade.

Nu ska vi ladda med en skön dusch och glad film. 


Ett-årsdagen

Krister arbetar med det sista på stenen. I slutet hjälper jag till att hålla i den så att det ska gå lättare att rista i bokstäverna. Vi behöver äta något. Därefter behöver vi köpa vitt nagellack för att kunna fylla i bokstäverna på stenen. Vi svänger in på Lindex och grabbar tag i varsin nagellacksburk. Letar efter gula små téte a téte men alla är så långa, gängliga och nästan överblommade. Vill ha små, gula, friska och livskraftiga. Måste ha gult, gult, gult. Ljus, ljus och sol! Det får vara. Vi kommer till graven, vi har en tid att passa, för sen efter det att vi satt dit stenen så ska vi spela för Kultur-och fritidsförvaltningen i Sandviken. Jag valde att följa med Krister på spelningen för att vi skulle kunna vara tillsammans på Tusses födelsedag.

Nagellacket sätts på med aningen för stora penslar. Alltså penslarna i nagellacksburkarna är för stora på sina håll för de små bokstäverna på stenen. Vi arbetar koncentrerat med uppgiften, precis som vi gjorde tillsammans för ett år sedan när vi samarbetade för att krysta ut vår lilla sötunge. Ut ur bilen och bort till graven. Gräva en liten grop så stenen kan sjunka till sig, ned i jorden och lägga sig på plats.

Jag grät över att jag inte hade något gult med mig, det har blivit som ett måste. När jag ser graven så står en jättefin present där som Tusse fått av Minna. Hon har sytt en kanin till honom. Å där är räddningen! Runt halsen har kaninen ett gult band. Det gula är livsnödvändigt, som det ljus som vi håller oss i, symbolen för liv, ett GULT BAND, lyser upp. Tack, så bra, istället för Téte a Téte. Det måste vara gult någonstans. Någon har också varit dit och ställt en liten zinkhink med underbart vackra penséer. Vi vet inte vem det är. Men det värmer så. Blommorna, tillsammans med kaninen och stenen gjorde att det såg skapligt ut trots att tussilagon inte kommit upp som jag planterade där i höstas. Inte heller krokusen har blommat. Det har varit för snöigt och kallt där. 

När vi stiger in i hissen på Göranssons Arena säger arrangören: " jag letade efter en bild på dig Krister på nätet och såg er två gravida, en jättevacker bild där du står lutad mot hennes gravida mage".  Ja, oj... ligger den på google... ja, nackdelen med FB antar jag... att bilderna syns överallt. Hon sa inget mer just då, men det var ett sammanträffande att hon just sett den bilden på oss, den bilden som är så speciell - så kärleksfull - full av glädje och förväntan. Senare på kvällen frågar hon om hur många barn vi har, för hon såg ju att jag varit gravid, då har ni väl ett barn i alla fall?

- Ja, sa jag. Gravid var jag. Men bara för det så behöver det ju faktiskt inte sen finnas ett levande barn, tänkte jag tyst och sa sen, det blir inte alltid som man tänkt sig.


Här är resultatet. Den blev så fin som jag hade hoppats den skulle bli. Precis som vi ville ha den!

Tårtan som Krister gjorde till Tusses begravning 21 maj - 2011.
Kära älskade Tusse Tussilago. Fortsätt att påminna oss om att livet är en allvarsam lek där varje stund är en gåva!





Inför ett-årsdagen

Vi åkte till Falun. Krister körde för jag hade fjärilar i magen. Nervös för att Dr. Samir inte skulle hitta några äggblåsor. Att det liksom skulle vara helt tomt. Jag vet inte vad jag hade gjort då. Nu blev det inte så. När hon undersökte mig såg allt fint ut. Fyra äggblåsor såg hon, som sagt. Den minsta var 11 mm och den största 16 mm. Slemhinnan såg bra ut med. Innan vi skulle gå så skrev hon in i journalen/planeringen att vi ska få AHA, assisted hatching och att två embryon ska sättas in.  Förstår ni, två embryon!? Jag kan inte se något längre än just här och nu. Det är bra så, just nu. Alla tankar kommer på en gång och jag försöker att inte låta dem fara iväg med mig.

Krister skjutsar mig till jobbet och där har det konstaterats calicivirus igen. Det har tagit om. Fler och fler av de boende blir sjuka och kräks. Eftersom det är ägguthämtning på måndag så började jag blir orolig efter en stund och tänkte att det nog var bäst att ringa kliniken och fråga. Är det så bra för mig att vara på en plats där calici härjar vilt? Svaret blev ju nej förstås. Dr Samir sa åt mig att genast åka hem. Dels för min skull men också för klinikens skull. Hur skulle det bli om jag kommer till kliniken på måndag för att plocka ut ägg och har calici?

Armen känns lite bättre efter kortisonsprutorna. Tacksam att inte behöva känna smärta.

Krister står på nedervåningen och arbetar med gravstenen till Tusse. Jag är så rörd över Kristers engagemang att göra stenen personlig och fin. Det är så mycket känslor i mig just nu att jag idag inte kan skriva riktigt. Jag hittar inte det flow jag är van att ha när jag skriver. Det kommer snart tillbaka.

Imorgon ska vi åka till Tusses grav och sätta dit stenen och jag hoppas det kommit upp många Tussilagon där nu. Jag planterade en del där i höstas.

Krister använder slipstift i borrmaskinen för att göra inskriptionen.

Äggblåsor

Fyra äggblåsor kunde vår sötaste doktor se. Så Krister hade rätt :-)

Vi har pratat med dem och hoppas på att de ska bli riktigt sprudlande bra befruktade när äggplocket väl skett. Vilket förmodligen blir på måndag.

Den dagen då våren slog ut

Axeln strejkar, inflammation. Två kortisonsprutor och datorförbud, eller Iphoneförbud kanske snarare. För mycket Iphoneanvändande på fel sätt gör att muskelfästena skriker. Så inspirationen tryter här vid tangenterna. Vi har därför sjungit hela kvällen!

Fick en jättegullig och kärleksfull hälsning med posten idag, innehållande blomstercheckar.
Tack fina omtänksamma Längtan!

Har kommit på att vi tänkt fel om Tusses död. Vi tänkte att han dog den 17/4 men så här efteråt har vi förstått att det var ju den kvällen med den obehagliga rysningen genom kroppen som han dog. Det var lördagen den 16/4. Han föddes den 19/4.

Dagen efter Tusses födelse så brast våren ut i sin totalt gröna skrud. Det var så obeskrivligt vackert och i chock gick vi ut från förlossningen och mötte värmen och allt det gröna som kom emot oss.
    På ett sätt hjälper det nu att sommaren är så långt borta. Snön faller ned och lägger sig som ett täcke över vår längtansfulla smärta.

Jag har känt ett stort behov de senaste dagarna att få berätta igen. Berätta om Tusse, om kärleken, om hans ansikte, om förlossningen - vad jag tyckte om med förlossningen och vad jag inte tyckte om. Barnmorskornas insats och Kristers enorma stöd som han gav till mig. Han släppte mig inte en sekund. Berätta - om och om igen! Jag har fött ett barn! Jag har varit med om en hel förlossning!
   Det är svårt att gå till jobbet med alla berättelser inombords. Det är svårt att bara vara bakom ett ansikte som inte bör pocka på för mycket medlidande. Jag vill ju bara berätta! Men... det är inget man gör vid morgonfikat förstås...

Imorgon är det dags för Falun igen. Ultraljud och räkning av äggblåsor, om det finns några. Jag tror och hoppas på tre och Krister tror det finns fyra. Vi tar E4:an denna gång. Vädret är för ostadigt för bergen. 


Sprutdag 6

Igår var vi till Falun. Vi åkte över bergen. Från Hälsingland och in i Dalarna via en bergskedja. Sist vi åkte där låg det snö kvar trots det var snöfritt i Trönö och plusgrader. Denna gång var det bart och vägen var snabb att ta sig fram på.

Den här gången var det Dr Nilsson som tog emot oss. Jag fick lämna ett blodprov för att se hur östrogenhalten var och sedan gjorde vi ett ultraljud. Ultraljudet visade inte så mycket än... jag hoppas det är i sin ordning. Livmoderslemhinnan såg bra ut men han kunde inte se mycket till äggblåsor än. Jag hade bara sprutat i fyra dagar också, så vi hoppas det kommer se bättre ut på onsdag då vi ska dit igen.
Blodprovet visade på ca 800 i östradiol. Barnmorskan jag pratade med i tel sen sa att det var i nederkant men inom det som räknas som helt ok värde på denna dag i behandlingen.

Dr Nilsson frågade om jag varit gravid förut. Suck. Ja, sa jag, vi födde ju en död pojke i vecka 39. Jag blev inte ens arg. Faktiskt. Jag bara konstaterade det stilla. Han bad om ursäkt och sa att det var ju väldigt tråkigt. Han funderade över varför inte sjukhuset i Gävle kunde ha hjälpt oss att göra IVF eftersom det slutade så tråkigt? Ja, det undrar jag med.

Alla journaler borde ha en liten röd notis högst upp på varje blad där det står "OBS IUFD!" Det skulle underlätta en del missförstånd och det skulle göra mötet med läkarna mer empatiskt för vår del.

Idag är det ett år sedan, den där lördagen när Tusse förmodligen dog i min mage. Det känns så overkligt att skriva det. Det är nämligen fortfarande helt overkligt. Jag var hemma själv den kvällen och tittade lite på TV. Jag satt och guppade på en bobathboll och helt plötsligt kände jag det som en rysning genom hela kroppen. Jag började frysa och något hände. Helt klart. Något hade hänt. Det visade sig sen på måndagen. Något fruktansvärt hade hänt.

Kram till alla er därute!! Fina människor!

Anne


Skammen och det skamliga

Går vidare och jobbar mig sakta upp och ut i ljuset igen.

Det jag känner inför alla er som läser denna blogg är inga floskler. Min önskan att vilja ge er något tillbaka för allt jag fått av er är inget påhittat trams. Det är min uppriktiga vilja.
Många av er känner jag personligen men många är läsare och följer min resa mer på distans.

Det finns en person i min nära omgivning som vill mig väldigt illa för tillfället. Den personen gör allt för att försöka komma åt min sårbarhet. Idag såg jag dennes sårbarhet och kunde äntligen släppa taget och se det hela klarare från en annan horisont. Det blev svårt ett tag att se klart då historia blandades med nutid på ett otäckt sätt. Denne person menar att jag endast gnäller och gnäller här på bloggen. Den här personen anser att jag borde skämmas för att jag tagit emot pengar av er och för mig är det helt uppenbart nu att eftersom jag inte vill använda såna termer som "borde skämmas" så undrar jag så om man vänder på det, varifrån skammen som finns inom denna person kommer ifrån? För det är nog så. En stark förtärande skam finns där inom den här personen.  När jag ser det, så känner jag medlidande. Det befriar mig, eftersom ilska låser fast medan medlidande är mer nära kärlek.

I morgon far vi till Falun och ska göra Vaginalt Ultraljud (VUL) och ta blodprov för att se hur behandlingen fortskridit så här långt!



      Perpetuum mobile
        Den gamla vanliga skalligheten
      Den gamla vanliga skalligheten
      Den gamla vanliga skalligheten
      Den gamla skamliga vanligheten
       
      Den gamla vanliga skamligheten
      Den gamla skamliga vänligheten
      Den gamla vänliga svamligheten
      Den gamla flabbiga hemligheten
       
      Den gamla hemliga skadligheten
      Den gamla saliga flabbigheten
      Den gamla skadliga skabbigheten
      Den gamla skabbiga saligheten
       
      Sedligheten den gamla smakliga
      Skamligheten den gamla skändliga
      Skalligheten den gamla vänliga
      Skalligheten den gamla vanliga etc.

      Gunnar Ekelöf (Strountes 1955)

sprutstart

De senaste dagarna har varit turbulenta. Jag har låtit mig dras in i gamla mönster. Bråkat mig in i dem. Jag har känt mig utanför, bortprioriterad och oönskad. Smärtsamma känslor har kommit upp och tankar om att allt snart är förbi. Katastroftankar om att snart kommer Krister upptäcka vem jag egentligen är. Nämligen en bråkig stackare som bara vill ha rätt, rätt och rätt. Inte fel, fel, fel för det skär igenom mitt hjärta.

Jag lättade lite på trycket här på bloggen och det har de som skulle kommit hit (ni vet de som skulle äta påskmiddag med oss) tagit illa vid sig av... förstås. Jag ställde till det. jag började få för mig att jag är en sån som ställer till det. Jag är en sån. Lika bra att leva upp till det... Jag fortsatte försöka kommunicera, inga svar.

Jenny, påminner mig om att älska mig själv. Den gamla goda boken, älska dig själv. Ja, älska dig själv, när du som minst behöver det, det är väl så det ska vara? Eller är det så att man ibland verkligen far iväg för mycket och är för impulsiv och låter känslorna styra? Att man ska lära sig en läxa och att det inte är alltid så lätt att älska sig själv.

- Du ska respektera den som du är, sa min akupunktör. Det man alltid får höra. Tillåt dig vara den du är. Döm dig inte. Nej, döm dig inte Anne. Det finns de som är på det sättet att de bara släpper saker sen finns det de som ångrar sig om de inte stod upp för sig själv. De ångrar sig flera år efteråt. Jag är en sån som vill stå upp för mig, jag vill ha raka relationer och jag vill att människor i min omgivning ska vara ärlig mot mig.

- Det är hormonerna, säger Krister med längtan och förtvivlan i blicken.

Bortprioriterad, oönskad - bortvald. Testamentet kommer upp igen. Pappa hade inte ens nämnt mig och min systers namn. Vi fanns inte för honom. Då var det som han sa när jag var 25 år. Han sa det faktiskt: - Du är inte min dotter längre. Bortprioriterad, oönskad - bortvald.

Vi vände på det. Akupunktören vände på det. Hon sa:
Önskad i harmoni, glädje, vald, älskad och en känsla av tillit. Det är Krister för mig. Han står för allt det. Okej. Tillbaka till solen Anne. Tillbaka. Vänd om. Vänd om och dansa i gruset.

Sprutstart igår. 450 internationella enheter menopour (gjord av urin från postmenopausala kvinnor). En mycket stor dos. Innanför huden. Sved lite. Men sved gott. Äntligen igång igen.




Hoppets blod

Idag har blödningen kommit, så som den skulle göra. 2 - 3 dagar efter avslutad behandling. Mina funderingar får aldrig nog. Det jag funderar över är om det verkligen kan bli en lyckad IVF-behandling när ens naturliga menscykel är helt rubbad? Tror ni det?

Dessutom har min termostat blivit helt omställd. Jag fryser, har förstått att det kallas kylvallningar, fryser alltså varannan timme så mycket att det spelar ingen roll vad jag gör. Kan ligga under tre täcken men fryser ändå. Håren på armarna står rakt ut och jag huttrar som en gås. Allt detta för att timmen efter vara varm som en bakugn. Så något tjall på hormonerna är det allt. Jag får fråga min läkare om ovanstående igen...

Sitter i köket. Hör hur Krister slänger ut stora brädor genom fönstret på nedervåningen. Han har rivit ut ett till skåp i den stora salen. Kanske helgerån tänker nog vissa... skåpen är från 1800-talet men så fruktansvärt opraktiska och dessutom i vägen. Vi bestämde oss för att riva ut dem. I morgon kommer Kristers bror hit och levererar en färgspruta. Vi insåg att vi behöver en sån för att måla taket i alla fall, för att bespara våra armar och nackar.

Helgen har inte bara varit svart. Absolut inte. Inget är bara svart eller vitt (för mig numera). I fredags tog vi en promenad och vek av på en stig, upp på ett berg där vi aldrig gått. Vi kom till en bäck, det porlande så skönt, befriande och renande. Där stod vi en lång stund. Det var ett äventyr att gå där i den oupptäckta skogen. Lite längre fram kom vi till en tjärn. Vitsippor var visst på väg att snart slå ut där. Magiskt och avkopplande.

Efter det förra inlägget angående pengar så vill jag än en gång få er att förstå hur mycket det betyder det ni gjort för oss genom att samla ihop hela 20 000 kr till vårt 2:a IVF-försök!! I morgon tar jag den första sprutan!

Tack för att ni finns!!

Så split i påsk

Helgen började tyvärr inget bra. Bouppteckning på skärtorsdagen. Det jag länge misstänkt blev senare under dagen bekräftat. Vår döda far har sått split emellan oss syskon, eller snarare emellan brodern och de två systrarna. I testamentet går att läsa att sonen ska ärva det mesta och döttrarna får hålla till godo med laglotten.

Hela mitt liv har jag sörjt att jag inte haft en far. Ibland har jag tänkt att det är jag som gjort något FEL och att jag borde ändra på mig lite bara så skulle det fungera i vår relation. 2010 tog jag upp kontakten med honom igen efter att inte setts på 15 år. Under dessa år ringde aldrig min pappa mig och frågade vad som hänt. Han utgick ifrån att det var jag som gjort FEL. Han ansåg nämligen att han hade ju överhuvudtaget inte gjort något för att vår relation var som den var. Detta ordet FEL som hela tiden klingade i mitt huvud, fel, fel, fel. Ordet fel har en motsats och det är rätt. Han var rätt och jag var fel.

Min bror har gjort rätt uppenbarligen eftersom han får en större del av kakan än vad vi systrar får. Vi har gjort FEL.

När jag frågade pappa om vi kunde låna lite pengar av honom inför IVF-försöken så sa han att han inte hade några pengar. Han frågade aldrig om våra IVF försök, han bara tittade på mig när jag ivrigt berättade om äggblåsorna som fanns och fnyste oförstående åt mig.  Jag tolkade det som att han aldrig förstod varför jag skulle ha ett barn över huvudtaget. När han fick reda på att jag var gravid med Tusse så slängde han snabbt ur sig en fråga/påstående: " Hur ska du klara det?".

Jag undrar pappa, vad tänkte du om mig egentligen? Vem var jag för dig?

Under torsdagen tog jag min sista tablett av primolut-Nor och än så länge, idag lördag finns inte en känning som liknar menssmärta. Det enda jag känner är en djup ledsenhet, sorg, frossbrytning, vallningar, rädsla och besvikelse.

Vi skulle haft besök här i helgen som skulle hjälpa oss måla lite i stora salen och därefter skulle vi äta påskmiddag. Vi hade inhandlat diverse olika mat inför festmåltiden och vi såg båda fram emot detta. De dök inte upp. Jag blev mycket besviken.

Förra året på påskafton var det 20 grader varmt ute och vi fick åka in till förlossningen och få hjälp att sätta en ny kateter på mig då den jag fick efter förlossningen drogs för snabbt. Jag hade fått reda på att jag skulle dra den på påskafton, problemet var att det var alldeles för tidigt att göra det eftersom jag hade över 1000 ml i blåsan när den sattes. Det gjorde att blåsan blev övertänjd. När man får en övertänjd blåsa så måste man för det mesta ha kvarliggande kateter i två veckor minst. Jag fick tillslut ha den i tre veckor. 

Förra året på påskafton skulle jag suttit och gjort trevande försök med amning och vyssjat en liten bebis, en pojkbebis, en så vacker efterlängtad son. Istället låg jag med en skavande kateter mellan benen.

Trots att jag ser allt vi har, det vackra, vårt hus, vår kärlek så känns denna påskafton väldigt sorglig. Jag längtar efter att få sova och vakna till en ny dag.


Väntan

Under tiden vi väntar på att livmodern ska visa att den fungerar så gör vi ett och annat.

Jag knaprar mina primolut-nor förstås.

Varit till sjukgymnasten idag som nog har ett leende någonstans på lut om man lockar henne lite. Det är bara det att jag blir lite stel i sällskap med henne och när hon lämnat rummet så sitter jag rak som en pinne och lyssnar på min mindfulnessövning med nålar som sticker ut lite här och där. Trots det är det avslappnande på nåt sätt. Tyvärr har jag fått tillbaka min inflammation i höger axel och arm. Hoppas TCM akupunktören kan åtgärda det mer på djupet.

Innan sjukgymnasten så var jag till min samtalskontakt som däremot är mycket underhållande och jag går därifrån på enbart gott humör. Jag skulle nog kunna vara hennes vän. Mycket sympatisk människa.

Ikväll har jag också registrerat vårt företag, på verksamt.se; Tuvalina i Trönödalen! Snart ska jag börja lägga upp innehåll på Tuvalinas blogg. Det finns så många idéer. Det gäller att ta en i taget :-0
Vi firar registrering av företaget med lite gott plock.


Därefter har vi tillbringat kvällen med att sortera allehanda kartonger innehållande fantastisk keramik gjord av Krister. Även kartonger med gamla kläder i, några kassettband, kablar, skruvar m.m.
Vi har flyttat målningar och skåp. Burit hurtsar och madrasser. Det återstår en hel del att sortera och trots att vi har ca 320 kvm hus så känns det för litet...

Förresten får ni väldigt gärna tipsa om filmer som man skrattar åt! Jag behöver skratta mycket nu. Jag tror att IVF försöket kommer lyckas då!

En enda längtan

Vissa dagar vill jag bara en sak. En enda stark stark sak. Det skriker i kroppen och mina armar vill bara omfamna. Mina läppar vill pussa en mjuk varm väldoftande kind. Kärleken ropar inom mig och ekar tomt ut i världen. Världen ser på med öppna ögon. Inget är dömt. Men kanske glömt.

Vissa dagar är längtan så stor efter att få hålla ett barn i min famn att det är det enda jag tänker på. Inte desto mindre blir saknaden efter Tusse.

Tänk, det där levande barnet som jag skulle få lära känna...

Vissa dagar är längtan så intensiv att varje liten hudcell i mig vibrerar och jag vill bara viska ditt namn om och om igen och gråta milda tårar.

Idag är en sån dag.
Jag älskar den här bilden på Tusse. Han har pappas läppar, sån fin linje vid amorbågen. Så slät och go hela han!