Fiskbensparkett


Ligger i min säng. I rummet bredvid dånar det av tv-ljud. Klockan är snart halv tolv. Jag funderar över att snart är det fredag och då ska jag flytta några saker från det här rummet till ett annat rum inne i staden. I närheten av högskolan, ligger mitt nya tillfälliga hem. Jag tycker det är svårt med det dånande ljudet från rummet bredvid. Ljudet invaderar mig, trots att jag har öronpropparna i. Jag är oerhört trött på att inte ha mitt eget och få vara ifred, men jag funderar på hur jag ska orka en gång till, få kraft att lyfta mina armar och ta med mig min säng... jag har inte haft ork att beställa en släpvagn till sängen... kraften till att flytta finns inte, den finns verkligen inte. Det är stopp. Jag vet bara att jag måste få grejerna härifrån.

Jag funderar över det här med hem. Igår var jag hemma hos en familj i Jakobsberg som har ett radhus, mycket charmigt sådant, tycker jag, med öppen spis, härligt stor balkong och trädgård med. Visst, det är väldigt nära till grannen i trädgården men jag tycker ändå att det var överkomligt. Deras hem fick mig att längta efter ett eget hem. Ett hem där jag vet var jag har mina saker, inte som nu utspridda på olika ställen, till och med i olika delar av stan.

Jag har olika val, många val har människan, även så jag. Jag har nu valt att denna gång flytta in till en 33-årig kvinna med sin sjuårige son. Rummet jag ska bo i har fiskbensparkett. Rummet är ganska stort och ligger granne med köket. Fiskbensparketten gör att jag känner en trivsamhet, ett lugn och lite trygghet. Jag vill bo där en stund, för att förhoppningsvis bli lite klarare i huvudet, förhoppningsvis se var jag vill ta vägen, var mitt hem är. Troligtvis kommer jag inte hitta mitt hem nästa gång jag flyttar heller. Det jag egentligen vill är att bo i ett hus eller möjligtvis ett radhus. Jag är egentligen inte någon lägenhetsmänniska. Som läget är nu, så är enda möjligheten att få bo i ett hus är ju att hyra ett. Men var ska jag göra det? Utanför Stockholm? Eller i Gävle? Kraften att ta tag i det kommer utifrån ett beslut och beslutet finns inte där, därför avvaktar jag och då passar det bra att flytta in hos mamman med sin son, även om det kanske också innebär att jag inte får vara ifred alltid förstås...

För ett antal år sedan hyrde jag ett hus utanför Uppsala. Där fanns inga förbindelser direkt med kollektivtrafik, det gjorde att det blev lite tungrott att bo där. Jag blev väldigt beroende av bil. Den enda möjligheten för mig att skaffa ett hus, är antingen långt ute på landet eller möjligtvis här i Gävle. Samtidigt har jag en bild av mig själv att jag bor på landet. Mina föreställningar, behov, känslor och tankar går inte ihop. Mitt hem finns någonstans inom mig, jag vet. Jag fortsätter att andas och liksom lägger mig uppe på allt kaos och flyter med.

Tar en paus och tänker faktiskt sticka till en grannstad i morgon och hälsa på - kanske blir det ett spännande möte....



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

JUL

Som tradition har vi i min familj ofta ägnat kvällen innan julafton till att äta den nybakade skinkan, även provsmakat vår inlagda sill, kanske till och med en nubbe. Någon gång har vi också rimmat och skrivit vers till våra paket. I år blev det inte så. Jag har inte haft sån stor inspiration att köpa julklappar i år. Jag brukar annars tycka väldigt mycket om det! Det är så mysigt att få till precis den där julklappen som just den personen skulle uppskatta.

Julafton är den dagen vi verkligen njuter i min familj. Idag ska jag jobba först (första gången på en månad sen sjukskrivningen) men när jag sen kommer hem tar vi det verkligen lugnt. Maten är den största höjdpunkten. Den dukas fram på bordet i köket som buffé. Vi tänder eld i spisen och låter massor av ljus brinna runt matbordet. Stämning och gemensam njutning. När maten är intagen går vi över till julklappsutdelningen och den brukar i många fall hålla på till framåt elva på kvällen.

Det kommer bli en skön julafton i år med trots att min själ är mer sargad än vanligt.

GOD JUL till er alla, jag önskar er en skön helg på alla sätt och vis!

Andning

Snart jul. Igår en lättnadens dag. Ångesten släppte taget, faktiskt hela dagen. Vi gick på stan, jag började tänka att jag var en "normal" människa som gör "normala" saker. Idag gör den sig något påmind igen. Sakta smyger den sig på. Den sliter och pockar på. Den viskar - här är jag, den väser - nu kommer jag igen! Vad är det som slingrar sig in? Det är naturligtvis tankarna som startar det hela. Tankarna handlar om vem jag är och vad jag blivit och vad jag vill. Avundsjuka har gått som ett stråk genom mig. En mycket stark känsla av avundsjuka har funnits i mig senaste veckan. Bakom känslan av avundsjuka finns rädsla och sorg.

Jag har kommit till det stadiet nu att när känslorna kommer så liksom försöker jag lägga mig ovanpå dem och andas. Jag märker att mitt i solar plexus finns en låsning. Det går lätt att andas in men att andas ut är svårare. Att befria sig, att andas ut är betydligt svårare än att kippa efter luft, gripa efter mycket, ta stora tag, ta sig vatten över huvudet. Andas in stora andetag så att jag spricker har med avund att göra, göra sig förmer. Jag tycker det är viktigt att fundera över det. Varför är någon annan människa mer värd än mig bara för att de gör något speciellt som jag också råkar vilja göra? Vad handlar den avundsjukan om. Här skulle jag verkligen vilja ta upp flera existentiella frågor kring meningen men även rent psykologiska dilemman kring hur värdet i mig själv definieras. Jag har inte riktigt fått fatt i tankarna kring detta och jag har inget svar i mig. Det är möjligt att det finns svar i litteraturen, då många filosofer och psykologer diskuterat detta fenomen flertalet gånger. Det handlar om vem man vill vara inför sig själv och vem man vill ha varit när döden en dag står för dörren.

Avundsjukan kan också handla om att någon annan får den gåvan att t.ex. bli gravid och den gåvan har dessvärre inte jag fått. Det är ju naturligtvis en sorg hos mig, men livets krokiga väg som den verkar vara för mig har nog en annan mening för mig än att jag ska bli mamma just. Det har jag förstått men ibland gör det ont och avundsjukan slår in när jag ser andra i min omgivning leva i sin familjekärna med gravid mage.

Jag skulle vilja ha mer tålamod och läsa mer, jag tror jag behöver mer själslig stimulans för att komma runt det här med avundsjukan. Jag har också funderat mycket i andliga banor. Som t.ex. med andningen. Jag kan andas in ljus i mig (i detta kan en andlig längtan läggas in) och sen när jag andas ut så frigör jag de låsningar och blockeringar jag har.

Jag står vid ett vägskäl nu, att fortsätta i samma hjul som tidigare eller att stå kvar och invänta den känsla som kommer och andas. Andas -andas och åter andas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Födelsedag

Idag fyller jag år. För några dagar sedan hade jag ingen som helst lust att fira den här dagen. Idag känner jag annorlunda. Lite förväntansfullt går jag nu upp på morgonen. Jag ska åka in till stan senare och gå runt och flanera lite.

Senaste dagarna har något blivit mycket uppenbart. Mina försvar är precis intill mig och visar sig tydligt. Det är försvar jag haft i livet för att kunna överleva. Nu är det dags att de begravs. Kanske passar bra att göra det på sin födelsedag -Att dö och födas på nytt!

Reality Check

Det om förvecklingar och tolkningar i huvudet gällande vänner har rett ut sig. Tack och lov så är det så med riktiga vänner att det går att göra reality checks en s.k. verklighetskoll. Det går nämligen att säga: "Nu är jag rädd att du inte orkar med mig " och få en respons på hur det är för den andra. I de flesta fall reder tolkningarna ut sig och planar ut och en förlåtande atmosfär omger sinnet och känslorna och vänskapen fördjupas i och med ett ärligt erkännande.

Även ett misstag kan rätta till sig!

Ikväll har jag varit hemma hos en jättefin kvinna som ordnade adventsfika. Det var så inbjudande att komma hem till henne, ljusen och dofterna fick mitt sinne att slappna av en stund och jag ville inte gå därifrån. Tack!

Be om det jag vill ha VS inse sina begränsningar


Idag har det varit en knepig dag. Vaknade i morse och hade armar så tunga som bly. Just armarna var det, som om de inte ville göra något. Jag har fått tvinga mig till det mesta idag men tacksam för att jag under kvällen gick en lång promenad och njöt av att bara gå och gå. Det var bra att jag fixade det idag!

Senare på kvällen fick jag en ljus idé angående mitt boende! Jag kom på att jag skulle kunna bo i en husvagn ett tag eftersom jag inte vet var jag ska bo, det visade sig kanske inte heller vara en sån bra lösning... jag förstår ju det själv sen när jag tänker efter... ska jag sitta där i en husvagn, kanske kallt och jäkligt och sörja - Nej, det var väl bara en idé som alla andra, en stunds flykt från nuet.

Jag har också varit fundersam idag över mina tolkningar. Får lätt för mig saker att jag tror att andra tänker saker om mig... hm.. En vän sa att hon skulle ringa men gjorde inte det och sånt kan verkligen få mig ur spel just nu, samtidigt som jag vet att jag inte kan kräva att mina vänner ska vara standby hela tiden. Det blev även förvecklingar i mitt huvud med en annan vän, då jag fått för mig att hon inte orkar med mig just nu. Observera att det mesta skett i mitt huvud, men det är klart säger någon att den ska ringa så förväntar man sig ju att den ska ringa eller hur?

Sen har jag funderat mycket på det här med att be om det man vill ha VS inse sina begränsningar. Det enda som händer när man inte inser sina begränsningar är att man går och grämer sig och inte accepterar nuet och då åtgärdar man absolut ingenting!

De här enkla lösningarna som presenteras i viss litteratur att du kan be om allt du vill ha så kommer universum att ge dig det... ja. Jag har försökt göra det, tro mig, men nu har jag kommit fram till att så länge inte det inre barnet fått det den behöver så kommer aldrig mitt vuxna jag att i verkligheten kunna se klart och åtskilja vad jag behöver och ta beslut utifrån det. Alltså är det bara att jobba vidare med det inre barnet.

Sammanfattning - lite vardagliga bestyr

Undviker fortfarande gluten, laktos, vitt socker, alkohol och kaffe. Fuskade dock i helgen med kaffe. Det var gott hemma hos L, när vi satt i hennes soffa och drack varsin kopp. Då var det gott med kaffe, annars kan jag nog vara utan det.

Letar efter någonstans att bo då det är nödvändigt att jag flyttar ifrån det boendet jag har nu. Jag vet inte var jag ska bo, inte ens vilken stad... knepigt. Jag är som ett enda stort frågetecken helt enkelt.

Just nu sitter jag och väntar på posten och hoppas där finna en blankett från F-kassan. Postbilen måste helt enkelt har åkt förbi redan och inte haft några brev till mig då klockan faktiskt är halv två nu! Men jag har inte sett den.... Jag anmälde mig sjuk förra tisdagen och pratade med en person som sedan inte gjort det hon ska. Hon har inte registrerat detta så därför har jag inte fått blanketten som man ska fylla i för att få lite pengar. Jag får åka in till F-kassan och hämta en blankett själv, annars finns det nog stor risk att jag inte får några som helst pengar till jul (iofs risk för det ändå, handläggningstiden är 30 dagar). Jag vill inte fortsätta vara sjukskriven men kommer nog vara det hela december ut i alla fall.

Jobbar vidare med mig själv men tycker fortfarande att jag använder datorn för mycket som en flyktväg, den är det mest kravlösa jag kan komma på, så enkelt att ta till, så anspråkslös och samtidigt lite spännande. Jag har en bok om Vygotskij som jag behöver läsa och skriva om den, kanske kan jag få ut mina poäng i pedagogiken från musikhögskolan i alla fall....

Nedanstående rader slog an en ton i mig. Det känns som något mycket viktigt för mig att inse mina begränsningar för att kraven inte ska bli så höga. Det där med falska drömmar funderar jag mycket över, vad det är och visar sig...

Vishet
är att se begränsningen
utgå från den
och överge de falska drömmarna
(Lars Björklund)

När att gå ger värre smärta än att stanna

Själen viskar och gråter, hur kunde det bli så här, frågar hon sig... det finns ett barn som är bara fyra år, hon vill inte ta några beslut, hon tycker det räcker nu. Jag måste lyssna på henne och det går så ont att stanna och det gör ännu mer ont att gå. Men det är gå jag måste göra.

Jag har svarat på den frågan med hjälp av teorin, vad det är för mekanismer som gör att det är så svårt att gå, men jag förstår det inte i praktiken.

Jag står vid Skagens udde, ser vågorna brytas mot varandra. Det är som ström, den krockar, slås samman, det kommer underströmmar. Den ena vågen lyckas bryta sig över den andra. Den vinner, slår den mötande vågen sönder och samman. Det börjar om igen, ny våg kommer, strömmen i mitten. Det strömmar, det liksom gnistrar och jag kan inte göra annat än att stå i brytningen och se på.

Utestängd



Den finns inte där
kontakten.

Det självklara
det som var förut
frågan
hur mår du

Obesvarat
inte längre efterfrågat.

Inte längre meningen
att efterfrågas.

Vad ska frågas då
Vad behöver sägas
Vad fattas

Kontakten bruten
ingen handling finns att tillgå.
Inte några ord.

Är det tiden
som ska inväntas nu

I så fall är tiden inte min vän.






Läs även andra bloggares åsikter om , ,