Dag 14 - det röda

Idag har varit en märklig dag. Jag är fylld av en längtan att få känna tillåtelse. Tillåtelse att känna hopp.

Vi har sett en gripande film och jag grät mig igenom en stor del av den. Hämnden - av Susanne Bier.

Vi åt fetaost, oliver, sallad och specialolivolja från kalamataoliver. Till det ett riktigt smakrikt cabernet sauvignon.

Min mens gör inte ont längre. Jag vet inte varför. Men det röda känns knappt. Det bara finns där som en otäck påminnelse om att det är dags att gå vidare igen. Acceptera denna gångs misslyckande.

Det går inte att styra livet. Inte att kräva livet att det ska ge oss det vi absolut fått för oss att vilja ha. Det går att släppa taget en stund. Blunda och kyssas och älska. Krama sin lilla Tussepojkes hand i drömmen och älska honom till månen fram och tillbaka.

Dag 12 - sorg

Nu kommer sorgen igen. Sorg över att inte ha lyckats och sorgen över att Tusse så meningslöst fick dö.

Jag slutar med all tilläggsmedicin idag och lägger mitt hjärta i en skör skål en stund.

Jag vill inte tro att det är något fel på mig. Men många har fött barn och sen när de försöker bli gravida på nytt så fungerar det inte av olika anledningar.

Jag önskar så det finns ett svar, vad ska vi göra?

Dag 11 - bruten överenskommelse

Jag och L hade kommit överens om att testa i morgon tisdag. Jag kunde inte hålla mig, nej J, jag kunde inte denna gång heller. Först sa jag att jag skulle testa på torsdag och sen ändrade jag till tisdag men nu blev det igår. Och ja, kära vänner, det kan ha varit för tidigt men jag tror inte det.

Det var så blankt som det kunde bli. Inte en tillstymmelse till streck.

Vi har legat och hållit om varandra länge nu på morgonen. Jag har försökt att hitta tillbaka till vår tro, våra drömmar och vår kärlek. Igår var jag bara irriterad i hela kroppen. Den ville inget. Jag ville bara gråta.

Jag ska gå tillbaka till Krister en stund nu, innan jag tar mig iväg till jobbet.

Sköt om er alla fina!!

Kram från mig!

Dag 10 - Förtröstan


Hur kan förtröstan leva?

Omkring oss störtar allt,
och mer skall störta,
tills ingen sten är kvar
för att stödja vår fot.
Hur kan du ännu tro,
som inget har att tro på?
Hur kan förtröstan leva
så utan all rot?

Är den själv rot?
Är den själv fröet,
och växer själva världsträdet
fram ur den?
Då är vårt öde lagt
hos tystlåtna hjärtan.
För deras stillhets skull
kan det dagas igen.

För deras helhets skull
kan kaos blomma
av undrens makt -- som tiger
men vill bli trodd.
Allt kan slås sönder.
På nytt skall det läkas,
så länge den är levande,
vår innersta grodd.

Kom, allt som växer helt
och genomskinligt självklart,
till oss, vi som räknar
och är på vår vakt,
och lär oss, att den dagen
vi slutar räkna,
den är vårt livs fullbordan
och vår framtidsmakt!
 
Av Karin Boye - "De sju dödssynderna"  

Dag 9 - Mökrokar - första priset i baktävlingen

Vi har varit på berget i vår skog idag och druckit kaffe. Då mådde jag bra en stund.

Ikväll bakade jag Mökrokar som jag fått på recept från byns hemkunskapslärare. Receptet har vunnit första pris i en baktävling - när vet jag inte. Kanske på 80-talet... Det var inte så mycket i dem men de blev goda. Tror de var i ugnen för kort tid. Tidsangivelsen fanns inte med i receptet. De gick sönder när jag skulle lyfta dem från plåten så jag satte in dem lite till i ugnen och nu går de inte sönder. De ska doppas i socker och vanilj efteråt.

Jag mår inte alls bra. Jag sitter fast i en bubbla.

Orden begränsar mig, nätet begränsar mig, människors förståelse begränsar mig, människors oförståelse begränsar mig och mitt nu tappade hopp begränsar mig.

Men L, min kära medsyster och medruvare som jag funnit genom att vi båda förlorat barn - hon håller upp hoppet för oss båda. Hon sände för några timmar sen en spellista tillägnad Gilda - guldblomma och deras lilla embryo. Musiken var så levande och livsbejakande och jag kände mig så långt ifrån det bejakandet så mitt hjärta brast för en stund och tårarna kom.

På tisdag ska jag testa. L och jag gör det på tisdag. Då har det gått 12 dagar sen insättningen. Om det inte är plus då så blir det nog inget denna gång.

Lustiga kakkrokar.



Dag 8 - ruvarstatus

Jag är inget bra på det här med att ruva. Jag kan inte koppla bort hjärnan. Jag tänker för mycket. Så hela natten har jag legat och tänkt en tanke. Det lyckas inte. Positiv kvinna jag är va?

2 1/2 timme sov jag inatt så nu ser ögonen dubbelt och hjärtat slår hårt.

Jag vill bara äta socker och helst dricka en liter mjölk. Ätit en nyttig lunch men vräkt i mig nötcreme med maränger när jag kom hem....

Matintaget och sockerbehovet har ökat markant sen jag ökade dosen med kortison.

I övrigt har jag klarat av att jobba idag men mer än så är det inte. Jag har inga ömmande bröst och ingen molande mage. Haha.... har ni tänkt på det vad en del kallar molvärk? En del skriver molnvärk och en del gnolvärk! Jag gnolar på en värk! Det kanske heter så?

Fina lilla Tusse, mamma behöver vända den här negativa trenden nu. Inte döma. Det gäller att inte döma sig själv. Om du varit här nu så hade vi läst en bok eller gått ut i den fina kvällssolen. Jag får låtsas att du och jag gör det.
- Kom Tusse, vi går nu. Ta med dig Guldblomman!

Dag 7 - väntan är en väntan

Det är nu det börjar bli jobbigt. Trots jag försöker intala mig att låta det vara så kommer funderingarna. Ni som gjort IVF vet precis vad jag talar om. Det är tur att jag har mina vänner på forumet där jag skriver - jag får mycket stöd av dem!! Sen har jag en fantastisk kontakt på FB med en kvinna som är oerhört bra på att skriva visualiserande positiva bilder till mig, vilket lyfter mig enormt mycket!! Det är en person jag aldrig träffat men hon och hennes man är i samma sits som oss.

Dagen började med att jag vaknade tidigt och tänkte - BRA, då har jag sovit bra inatt - för det hade jag. Jag somnade snabbt igår kväll och sov hela natten med endast ett avbrott när Krister kom och la sig då jag sa till honom att inte väcka mig ;-)

Jag gick upp och tänkte börja dagen. Skrev några mail men av någon anledning gick jag och la mig igen och tänkte att jag nog inte kommer somna om för jag har ju sovit så bra men i samma stund så somnade jag om. Kände hjärtklappning innan jag somnade och när jag vaknade. Tror att det är en läkemedelsbiverkan.

Så här är det, det kan lika gärna kännas som att det inte känns och väntan är en väntan.

Det är bara det att det är svårt att koncentrera sig på annat. 

Min bror har fortfarande det oerhört osmakliga beteendet att skicka mail till mig fullproppade med nedlåtande kommenterar kring arvsskiftet efter vår far som han anser ha all rätt till och allt han säger verkar vara sanning enligt honom själv. Han tar inge som helst hänsyn till mig och vad jag befinner mig. Å andra sidan är det jag som väljer att öppna hans mail. Detta gjorde att morgonen spårade ur tills jag kontaktade vår advokat och pratade med min syster och sen gick jag ut och rensade ogräs och rev gräs med bara händerna och ringde en företagscoach på ALMI. Då kändes det mycket bättre!

Jag kände efter några gånger vad det är som händer i kroppen, har gjort lite ont i nedre delen av magen och jag har darrat hela dagen inombords samt frusit och känt som att jag har blodsockerfall. Men som sagt, det är inga bevis på nånting! Så har jag mått förut med utan att vara varken gravid eller ruvare på ett embryo som heter Gilda!

Gilda guldblomma, hur ska jag våga tro på dig? Hur ska jag våga tänka att du finns? Hur ska jag kunna hoppas? Jag känner mig ensam på ett sätt. Mycket ensam och stänger in mig här och vågar ibland hoppas att det ska gå denna gång men hoppet falnar ganska fort. Så är det just nu.


Dag 6 - kortis

Trött idag. Sov mycket dåligt natten till idag och jag tror att genom att jag slutat med prasterone så får jag en skönare nattsömn faktiskt, därför tror jag att denna natten kommer erbjuda en skön sömn. Äntligen.

Idag har det snurrat lite i huvudet. Tankar som brukar komma när jag går in i vecka två. Jag börjar leta tecken. Ofrivilligt och frivilligt. Får tvinga mig lite att inte gå in i det för mycket. Det är så förstår ni, att förut när jag ruvat så har jag känt olika saker i kroppen. Denna gången känner jag inget! Känns inget. Det är så det kan vara med. Det är det som är grejen. Undrar hur många det är som känner sig gravid redan dag sex efter ET? Det är nog inte många!

Så Stopp! Lägg ned i en liten ask. Stopp! Lägg undan tankarna bara. De leder ändå ingen vart!

Det ska bli skönt att sova nu. Jag vill säga det att senaste dagarna har jag fått sån fin kritik för mitt skrivande. Flera har hört av sig på olika sätt och sagt att de tycker om att läsa det jag skriver! Vad oerhört glädjande och hoppingivande. Tack!!

Dag 5 - så här bor vi - i Trönödalen!

Så här bor vi! utropar min kära man upprepade gånger med glittrande ögon. Han fullkomligt studsar ut på balkongen och fotograferar. Kommer sedan in och visar stolt sin fotoinsats och entusiasmen bubblar inom honom! Det gör mig glad. Hans glädje smittar av sig. Det är bra. Han fortsätter och säger: När jag tittar på det här så blir jag nästan religiös!

Dag 5 idag och vi har varit i en handelsträdgård. Blir överväldigad där på affären. Det finns så mycket att göra och det kan bli så fint! Så blir jag lite ledsen över tanken som kommer krypande, en tanke om omöjlighet och höga berg som tornar upp sig. Det är mycket som ska till för att nå våra drömmar (där kommer monstret igen, att inget får vara riktigt bra). Ibland blir jag trött av det och tänker, det är skönare att vara nöjd med det vi har bara. Luta oss tillbaka. Vila.
    Vi blev båda lite matta, så vi begav oss in i Lilla K:s trädgårdskök istället och åt en lunchbuffé som var mycket välsmakande, miljön är också så skön och inspirerande att vistas i. När vi satt där kom äntligen dagens solljus och sken in genom växthustaket.

Jag har fortsatt att vara darrig inombords, frusit mycket idag, är trött och har hjärtklappning.

Vi fick lite fångst på handelsträdgården. Köpte en blodröd krysantemum och vita klockformiga små blommor till Tusses grav, Gentiana - Rocky Mountain.

När vi kom hem från handelsträdgården somnade vi utslagna på sängen. 

Man kan se den blodröda krysantemum på andra trappsteget - längst ut på hörnet.

Så här bor vi!

Dag 4 - fnissig och arg Guldbärerska

Dag 4 började med att vi spelade Mendelssohn för embryot, med hjälp av min iphone, vi skrattade en del och Krister pratade mycket med guldblomman.

Dag 4 kan sammanfattas med att jag känt mig skakig halva dagen. Det verkar som att jag får någon slags läkemedelsbiverkan men efter ett mycket bra och pedagogiskt brev från en forumvän med oerhörda kunskaper i ämnet så har jag blivit lugnad med att det inte är Trombylen eller fragminet som gör mig skakig. Det är märkligt att det uppkommer en halvtimme efter intaget av morgontabletterna... IVF kliniken tycker att jag kan sluta med Trombylen men jag har kommit fram till att inte göra det ändå då det har en god effekt på livmodern tillsammans med fragminet.

Jag blev mycket upprörd och irriterad och Krister försökte se det som att jag inte borde äta medicinerna - kanske det inte alls är hälsosamt med alla mediciner. Men som sagt efter noga tankar så har jag kommit fram till att de där medicinerna behövs vart och ett av dem!

Skakig lite arg men fnissig åkte jag ut på E4:an mot en psykolog i Gävle som frågade om min sorg och om mitt arbete. Vi pratade länge om det och tårarna fanns där men även fnisset. Fnisset höll i sig ända tills jag hade varit på några för många ställen, affärer och Trafikverket (för att förnya körkortet) tillslut blev jag lite utmattad. Åkte hem och kunde inte låta bli att stanna på vägen för att köpa en glass. Ätit lite för många glassar de senaste dagarna. Kortisonet gör mig våldsamt godissugen.

Jag pratade om stress med psykologen. Han sa att han fick intrycket att jag var en samlad och mycket lugn person :-) :-) Det var glädjande och roligt att höra!!

Självklart har jag analyserat min kropp idag. Sökt efter Guldblommekänningar. -Hallå, där inne, håller du på att fästa dig där nu? Har inte känt några såna, men däremot i natt så molvärkte det i ryggen och stack lite i ljumskarna.

Krister skickade sms till mig som gjorde mig ännu mer glad där han skrev att jag var en guldbärerska!!

Jag är en guldbärerska!

Dag 3 - snart gäller det verkligen

Idag, imorgon och de närmaste dagarna kommer Gilda Guldblomman fästa i livmodern, hon kommer implantera sig. Det tänker jag att hon gör! Hon är just nu på väg :-) Eller hur!

Har känt igår och idag att jag är väldigt mån nu om att få göra saker som är bra och ha positiva människor runt mig. Jag behöver verkligen sätta mig själv i första rummet, det är svårt!
Det är svårt att säga ifrån till situationer som jag inte räknat med och där jag blir indragen i sociala sammanhang där jag inte vill vara. Jag behöver verkligen total egoistisk uppmärksamhet med bara ljus och glädje till mig och embryot. Saker som jag kan påverka ska jag försöka påverka så gott jag kan och det jag inte kan påverka ska jag försöka använda föregående inläggs devis. Lilla H:s devis att jag ska försöka välja hur jag reagerar inför det som sker. Men oj oj oj, vad det är svårt.

Igår kväll blev jag verkligen oroad i kroppen över situationer jag förmodligen kunde styra över och att faktiskt göra något åt och jag vill inte bli en sån som bara går med på det som händer men om det händer så gäller det ju att inte ta in det för hårt i sig själv och det gjorde jag igår. Jag är så sensibel nu att det gäller att inte blanda sig i någon eller något. Jag behöver få vara i fred helt enkelt, eller snarare om jag har kontakt så ska det bara vara av kärlek, glädje och gemenskap!

Imorgon ska jag till en psykolog som jag hoppas kan få en bra dialog med i min längtan att fokusera mer på det som är jag och det jag vill och bli mer likt en gås, låta störande element rinna av mig.

Dag 2 - Tankeställare


Kände mig lite missnöjd idag inombords. Kanske fanns det något där inuti som ville komma ut. Men på nåt sätt blev det bara tomt. Inga känslor direkt, eller jo, lite irritation som var tråkig och höll sig segt kvar under kvällen.

Tog fragminsprutan kl 20 och började sedan fundera på hur man kan ta den på bästa sättet. Jag har ju fått råd förut om att ta den väldigt långsamt. Men hur långsamt jag än tar den så gör det så ont att ta den, det svider som bara den.

Jag googlade på fragmin och helt plötsligt kastades jag in på en blogg skriven av kvinna, hustru och mamma till två pojkar som då var 9 och 12. Hon fick äggstockscancer 2008 och därefter upptäcktes metastaser i hennes hjärna. Hon skrev blogg varje dag fram till sin död april 2010.
Hennes blogg ingav en sån kraft och virvlande livslust att den lämnade mig inte ifred. Jag kunde inte sluta läsa. Den fångade mitt totala intresse och empati. Det gjorde något med mig under tiden jag läste. Bit för bit så öppnades mitt hjärta igen.
Hennes blogg heter "Bästa sättet att inte dö är att leva"!

Hon fick bland annat frågan av en läsare: "Hur gör du för att vara så positiv"?
Här är svaret:

"Jag ser på livet så här: Vad som händer kan jag aldrig påverka, men jag kan helt och hållet påverka hur jag reagerar på det som händer och hur jag agerar utifrån det. I varje situation finns det positiva sidor, och det är dem jag väljer att se. Det andra finns där men jag sätter inte strålkastaren på det. Jag väljer livet aktivt! Jag väljer kärleken som jag är omgiven av före att tycka synd om mig själv, jag väljer skrattet före gråten, att njuta av födelsedagstårtan före att sörja nästa års. Jag väljer att se allt det fantastiska jag har, istället för det elaka monster som lurar i bakgrunden. Han finns där, det räcker. Han behöver ingen uppmärksamhet".  



Jag känner inte att jag kan leva efter hennes devis varje dag. Men jag försöker tänka på det och det är väldigt bra att få sig en tankeställare då och då och förstå hur skört livet faktiskt är och att jag har en möjlighet att här och nu påverka genom att se över hur jag reagerar på saker och ting istället för att sätta strålkastaren på det som är monstret, t.ex. På något sätt trodde jag att jag efter att ha förlorat ett barn skulle ha lättare att vara närvarande i livet och glädjas åt det jag har. Jag kan känna mig lite besviken på det ibland att jag så lätt hemfaller åt gnäll och missnöje. Tack Lilla H (bloggskriverskan), för att du fick mig att vara tacksam för det jag har; livet, mina vänner, kärleken till Krister, mina talanger och att jag fått bära världens finaste pojke i min livmoder. 

Till sist vill jag säga till er som läser, ni är fantastiska som finns där!! 

Vad gör ni för att få in ljusa tankar i er vardag och njuta av era liv?  




Dag 1 - en bra dag.

Solen sken, åtminstone på förmiddagen. Jag månar om embryot, vi pratar med det, jag har spelat några toner på pianot för det och när det blev för varmt i solen så satte vi upp parasollet - FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ HELA SOMMAREN. Jösses, då förstår man hur lite sommar det varit innan.

Vår lilla guldblomma har fått höra hur välkommen hon är hela dagen och när Krister ringer från bilen, på väg till sin spelning så vill han att jag säger fina saker till embryot.

Det har börjat bra. Mycket bra. Imorgon ska jag jobba för första gången på fem dagar. Det kommer också bli bra.

Gilda Guldblomma

Så heter embryot nu. Gilda - Guldblomma.

Efter insättningen, åkte vi till en plantskola. Ville finna något vackert, skimrande vitt att ha som marktäckare på Tusses grav. En solgul blomma ville vi också hitta. Vi hittade en gul fin blomma: påfågelblomster. Inget vitt. Vi inhandlade varsin god sallad och tog med oss dessa och en filt bort till Tusses gravplats.

Vi pratade om Tusse och Embryot. Det kändes fint att få vara där och sammanföra vår längtan och hopp med vår sorg.

En ensam kvinna på cykel kom förbi för att hälsa på en annan grav. Hon tittade mycket på oss. Tror att hon ville säga något. Men vi lät det vara outtalat. Hon såg väldigt kärleksfull ut.

Innan vi åkte ifrån kliniken så kramade vi sjuksköterskan vi haft mest kontakt med. Jag tror hon kände sig lite ledsen över det som hänt. Hon hade inte fått så mycket info. Därav den knapphändiga upplysningen till oss.

Allt är som det ska och solen skiner. Precis som när det är sommar på riktigt. :-)

Asfaltsblomma

Du har likt en blomma som med sprängfylld kraft tagit sig igenom asfalten vuxit och delat dig till åtta celler idag på dag tre.

Åtta celler lilla embryo. Välkommen hem!

Embryot var inte befruktat på dag ett men väl på dag två. Det var lite trögt i starten bara.

Läkaren har lovat oss att vi kommer få göra om det här försöket utan kostnad OM det inte lyckas nu. Det var lite plåster på såren i alla fall.

Nu är vi högt uppe på toppen. Och ja, fallet blir hårt men kanske inte lika hårt eftersom vi vet att vi får göra ett nytt försök gratis. Det är som en av de värsta skräckfilmerna. Vi kastar oss runt i den värsta melodramatik som går att åstadkomma och ni hänger med!! Nu ska jag slappna av lite och luta mig tillbaka!

Åh tack alla fina för ert engagemang och stöd. Det hjälper fantastiskt mycket att ni finns där och kommenterar, räds, gläds och hoppas.

Nu hoppas vi och ber för dig lilla soliga blomma - du är gyllene - du är en Gilda - en Gyda - en krigare.



Handvändning

Förtvivlan. Instängdhet. Jäklar anamma ändå. Fixade med Köpenhamns klinik om att få ett samtal med dem.
Läkaren som aldrig ringde. Natten som blev sömnlös och sorgen, kramarna och gråten framför Tusses lilla plats i skåpet.

Samtalet med sjuksköterskan som inte visste mycket. Hormonbehandling, sprutor, hopp, förtvivlan, ägguthämtning, spermieprov som fick göras om. Alla pengar som läggs ut. Känslan av totalt misslyckande.

Och nu. På morgonen - ringer läkaren.
Läkaren meddelar att det trots allt finns ett levande embryo. Det finns ett begynnande liv. Ett embryo som ska få flytta in i min livmoder i morgon. Vi är chockade. Det måste vara en riktig livskraft i det embryot. Vi får hoppas på det. Inget annat finns.

Riktig medkänsla sällan skådad

Kanske är de rädda för att bli uppätna? Ja, jag kommer äta upp dig om du frågar om min son. Ja!! Jag kommer förstöra din kväll om jag visar en bild på honom. Förmodligen ja.

Sköterskorna på IVF kliniken försöker ha empati. Men den är ytlig och inövad. När jag gråter så frågar de varför??

De frågar inte om Tusse, jo en sköterska har gjort det och hon fick se en bild, kanske ofrivilligt när jag sände den i samband med ett brev till en läkare som jag var arg på. Den sköterskan var då höggravid och hade förmodligen nära till allehanda känslor.

Sköterskan ringde imorse och förklarade att inget ägg blivit befruktat. Jag frågade vad anledningen va till det och först så sa hon att hon inte visste!!
Sen sa hon att två ägg var omogna, det tredje visste hon inget om. Hon sa att läkaren skulle ringa mig runt fyra eller när han hade tid! Han ringde aldrig!!

Empati och riktig medkänsla växer inte på träd. Inom vården har jag nästan aldrig stött på det.

En arbetskamrat som jag knappt känner har visat dubbelt så mycket, ja
Trippeldubbel empati än vad nån någonsin kommer göra på den IVF kliniken!!

Ni här och alla vänner! Det är tur ni har empati. Annars hade jag inte haft kvar er! Kram till er!
De som inte har det, kan fara och flyga för tillfället!!

Att bli lämnad kvar så här med frågor och funderingar borde vara straffbart. Ska vi verkligen behöva betala är också en fråga? Att få en förklaring och en ny plan är det enda som hjälper i nuläget och det såg de på kliniken i Falun till att inte ge mig!!

Inget Liv

Inget av de tre äggen blev befruktade. Inget. Två var omogna. Att jag ätit DHEA verkar inte ha gjort någon nytta alls och kan det vara så att jag orsakat detta resultat på något sätt. Det var verkligen en skitgång för oss båda det här. Varken Krister eller jag hade något bra att komma med.

Jag förstår inget? Hur kan de få ut tre ägg och tidigare fått de befruktade och nu inget?

Äggplockardagen med hönabönan

Vi klev upp kl fem i morse efter att ha sovit fyra timmar ungefär. Det bara blev så, för när vi väl lagt oss (jag jobbade ju till 22) så kunde jag inte sova. Det kröp i kroppen och jag tror att det hade med hormonerna i ägglossningsprutan att göra. Samma slags krypkänsla hade jag när jag var gravid med Tusse. Det var därför jag inte kunde sova på nätterna under min graviditet. Det är förmodligen Hcg:t i blodet som rusar runt och svirrar till det. Hormoner kan göra mycket med människan!

Vi åkte iväg mot Falun, över Bergslagsleden. Vägen som går över bergen från Hälsingland till Dalarna.

Väl framme så hann vi inte mer än sätta oss i väntrummet förrän vi blev uppropade till Herrummet där själva leveransen av sädesvätskan ska ske. Hm... Det är inte lätt ibland att göra sånt på beställning. Det vet alla som hållit på med detta ett tag och vem som helst kan nog föreställa sig hur det är att försöka prestera fram ett resultat just vid exakt ett tillfälle. Men det har ju gått bra de andra två gångerna så vi trodde det gick bra denna gången med. Mer om det senare...

In med en PVK i min arm och sen stod det inte på förrän vi var inne hos läkaren i operationssalen. In med morfin, groggy som bara den, men bara skönt och sedan - AJ AJ AJ, det gjorde extra ont denna gången. Men Staffan är skicklig. I tystnad arbetade han sig igenom blåsa för blåsa, samtidigt som jag profylaxandades och det var inte så många blåsor men så många som jag ändå vågat hoppats på, nämligen tre äggblåsor som innehöll varsitt ägg. Mer morfin sprutades in för varje blåsa som skulle pickas hål på. Vilade en stund i gynstolen och Krister höll min hand hårt och kysste mig i pannan och ibland på munnen. Tillslut kunde jag resa mig upp och gå ut därifrån in till vår säng.

Sen kom beskedet som gjorde oss lite chockade. Denna gång var det alltså tre ägg som de fått ut och det verkade bra så långt men problemet denna gång var att spermierna var för få. Det har aldrig hänt förut som sagt, det har varit superklass på spermierna tidigare. Vi blev väldigt besvikna först. Särskilt jag. Staffan trodde det kunde bero på att Krister varit förkyld/sjuk/pressad för ca 10 veckor sedan och ja, han har både varit förkyld och pressad för 10 veckor sedan. Vi hade så fullt upp med att förbereda inför bröllopet så Krister både sov och åt dåligt. På det fick han en förkylning med!

Det hela slutade med att det bestämdes att de skulle göra ICSI på äggen. Vilket innebär att varje ägg injiceras med en utvald spermie. Det ska inte ge något sämre resultat än om det sker genom det andra sättet, alltså spermierna är miljoner och den som hittar fram först penetrerar äggskalet och befruktar ägget. Nu hjälper alltså embryologerna till med att spruta in en spermie i ägget!!! Otroligt egentligen. Helt enkelt otroligt.

Efteråt så gick vi en runda på stan och vi hittade en glasskiosk som hade Rättviksglass, vilket vi gladde oss mycket åt. Köpte två kulor var och satte oss på en bänk och smaskade på den tills det började regna lite. Hemresan gick fort och vi roade oss med att knäppa lite galna kort på oss själva. Det gjorde att jag skrattade en hel del. Nu är det bara 16 timmar kvar tills vi får veta hur det gått för våra ägg! Kliniken ringer i morgon mellan kl 10 - 12.


höjdpunkten av hoppet

Nu är det slut på äggstimuleringssprutorna - långt ord.  Många sprutor har det blivit. Känns som att tiden ändå gått skapligt fort, tiden från sprutstart till nu. Måndagsmorgon kl åtta gäller det. Det är då vi får se om det finns några ägg i blåsorna.

Imorgon kväll ska jag ta ägglossningssprutan, sen får jag vila från sprutor i fyra dagar för att efter återföringen av ett eller två embryon börja spruta med fragmin istället.

Vi får gå upp kl fem på måndag morgon. Jag jobbar till 22 kvällen innan. Det blir nog inte mycket till sömn den natten.

Just nu är min hjärna tom men ändå glad. Min kropp är full med kortison och skönt trött men ändå pigg efter 5 km promenad på kvällen samtidigt som ett bra samtal med min syster.

Jag har haft en fantastisk dag tillsammans med en vän. Vi var till Trollharens fisk och åt en supergod fiskbuffé!! Rekommenderas starkt! Jag rekommenderar min vän starkt med, för hon är en superfin människa och efter det mötet så känner jag mig så inspirerad till att leva!

Nu är jag på höjdpunkten av hoppet på trampolinen. Snart studsar jag ut i den svarslösa väntansperioden efter det att embryona satts in. Första veckan brukar gå bra, men den andra innan test... hur ska jag göra för att inte drabbas av samma ångest som sist? Fallet blir hårdare denna gång, det är jag beredd på. Jag får för mig att jag har bättre förutsättningar att lyckas denna gång. Vi ser så tydligt en levande bebis i våra armar men när jag blundar så ser jag bara Tusse, vår vackra sovande prins!


Äggblåsor

Fyra äggblåsor kunde man se på ultraljudet. Tre var av en jättefin storlek medan en var lite mindre. Vi får se om den lilla hinner ikapp. Jag är nöjd om det finns tre ägg.

Behandlingsplanen är nu:
Ägguthämtning på måndag
Embryotransfer på onsdag, förhoppningsvis sätts två embryon tillbaka!

Medicin efter ET:
Progynon, prednisolon, trombyl, progesteron, fragmin, Prasteron.

Många piller blir det! Det känns ändå bra denna gång. Förutsättningarna känns goda och jag tror på denna gång!

Önskan

Jag önskar så starkt just nu att allt ska se fint ut i morgon. Imorgon ska vi till Falun och göra ett så kallat VUL, alltså Vaginalt Ultraljud. Jag hoppas så att det ska finnas åtminstone tre folliklar i min äggstock och det viktigaste av allt, att det finns ägg därinne i blåsorna. Det kan man ju dock inte se förrän vid ägguthämtningen men hoppas kan vi ju göra!! Det har funnits ägg i blåsorna tidigare så förväntningarna finns ju där.

Jag är så tacksam just nu att jag är sjukskriven på halvtid då det hjälper mig mycket att bli starkare och piggare. Det är också svårt att få ihop resorna till Falun med att jobba heltid och det stressar mig att pussla med alla tider.

Senaste dagarna har jag känt skillnad. Jag har känt mig piggare och starkare och haft mer lust till saker. Ikväll är jag dock mycket trött så snart ska jag varva ned och gå och lägga mig så färden till Falun imorgon blir med öppna ögon. Krister följer med. Han kör  nog bilen.

Idag har jag varit på akupunktur också. Akupunktören arbetar med att försöka få bukt med min endometrios, men cystan jag har på äggstocken är benhård och vill inte ge vika. Den är ca 2,5 cm stor och det gör ont där nu så gott som hela tiden. Hoppas också det är ett gott tecken att det växer andra små blåsor därinne som vill få plats. Därför har vi jobbat med blodcirkulationen och energin nu istället och efter äggåterföringen ska vi arbeta med att stärka slemhinnan. Akupunktören är inte bara nålkunnig utan odlings- och matlagningskunnig med så när jag var där så fick jag mycket inspiration både till matlagning och företagande!

Östradiol

De ringde från kliniken för en stund sedan. Igår på sprutdag 7 hade jag ett östradiolvärde på 1300 och det tolkar jag som mycket positivt eftersom jag förra behandlingen endast hade 600 på dag 6. 600 är inte dåligt men det är i underkant och eftersom jag redan tar den högsta dosen av stimuleringen (Menopur) så har jag ju inget att ta till om det skulle vara lågt värde.

Jag hoppas det är ett mycket gott tecken och att det kanske är DHEA (Prasteron) som hjälpt till med detta. Sen återstår att se om det finns några folliklar. Det får vi reda på när vi åker till Falun på torsdag!

Här var det glada älgar

Vi har haft en fantastisk helg. Jag känner mig påfylld. Det var längesedan jag kände mig så glad och lätt. Det går framåt. Särskilt efter dagens barnkalas. Grannens dotter fyllde fem idag. Denna femåring som när man möter henne, varje gång, verkligen varje gång, lyser upp i hela sitt ansikte med ett sånt glatt leende och vinkar lika ivrigt så det smittar av sig i hela kroppen. Hon fyllde fem idag och vi hade lovat att vi skulle vara en del av deras skattjakt. De skulle gå till kyrkan och leta en ledtråd och på den så stod det att de skulle leta efter några musikanter. Då kunde de höra oss på håll, vi hade placerat oss i garaget (som är inrett som en pub med en mysig soffa i och med vårt bröllop). Där satt jag och trummade och Krister spelade gitarr.

När barnen upptäckte oss så blev de stormförtjusta, gläntade på garagedörren och stack försiktigt in huvudena och vi välkomnade dem. Vilken överraskning och föräldrarna blev lika glad de! Jag trummade och sjöng lite mystiska toner och Krister la en stämma till. När de väl hade satt sig så stämde vi in i sången: "Här var det hi och här var det hå och här var det glada älgar. Här var det hi och här var det hå och här var det glada älgar, hum, hum, hum och hum, hum, hum och hum, hum, hum - HEJ!

När vi spelat klart, älglåten, pippilåten, Sjörövar Fabbe, Pippis sommarsång, Idas sommarsång, sången om mullvaden och Kung luis sång så berättade jag att de snart skulle bege sig ut på vår gård och hitta skatten. Då var det en femåring som sa - Det är fel!! Jaha, sa jag, vad är det som är fel. - Jo, det är fel - för skatten är ju här :-) :-)

Skatten låg innanför ballongerna.

Beredd vid trumman!

Lättnad

Jag är lättad. Det fanns en cysta men det är endometrioscystan som suttit där ett bra tag. Den växer i början av varje cykel och sitter på äggstocken. Den gör ont men den hindrar inte oss att fortsätta med IVF behandlingen!

Nu fortsätter vi och hoppet finns här!

väntan

Idag väntar jag. Sov tre timmar inatt för att jag i en hets väntade på morgondag. Somnade och vaknade när Krister kom och la sig, kunde inte somna om förrän det var morgon och kl fem så började grannen (bonden) spela jättehög musik i sin bil medan han meckade med sin traktor. Då var det snart dags att kliva upp.

Nu väntar jag på morgondagen. Jag blev skönt distraherad på jobbet av fina gulliga arbetskamrater. Mycket skratt och mycket allvar. Kände djup tacksamnhet och kunde till och med tänka att jag fick en gåva i och med Tusse, jag fick lära känna honom en stund och han har fått stor betydelse trots att han endast levde i min livmoder. Om vi aldrig får ett syskon till honom så var det ändå något mycket mycket stort att få bära honom. Det gör mig ödmjuk att tänka så, då släpper kraven en aning.

Jag väntar på att få åka till Hudiksvall i morgon och där göra ett ultraljud. Jag har misstänkt att jag har en cysta på äggstocken och om jag har det så måste behandlingen avbrytas. Det känns tungt men samtidigt så vet jag att det bara är två veckor till så är jag igång igen. Men ändå. Tiden, tick - tack mot mitt bankande längtanshjärta.Tänker på ödmjukheten jag skrev om ovan och blir lite mjukare inombords igen.

Jag fortsätter vänta men gör en del under tiden. Igår väntade jag också och gjorde bokföring, infoblad om vår verksamhet och skrev brev. Ska göra ungefär samma ikväll. Snart tittar kvällssolen fram med.

När jag blir piggare ska jag fortsätta skriva om bröllopet!

 Evigt tacksam för att ni finns!