Ord

Jag tror på ord. Ord gör saker med oss. Ord kan dra ned oss i mörka vatten och dyiga bottnar. Ord kan lösgöra tankar som frusit fast. Ord kan dra dig uppåt när benen känns tunga. Ord kan vara så oerhört banala men ändå så värdefulla eller triviala och ändå så verkningsfulla både på gott och ont. Ord kan vara slentrianmässiga, som vi slänger ur oss då och då i affekt. Men de orden är som mest betydelsfulla tror jag, eftersom det är de som bara ploppar ur oss och matar oss med föreställningarna om att orden ska hjälpa oss vidare (för man ska ju ge utlopp för sina känslor eller?). Tvärtom kan vissa ord som sägs slentrianmässigt falla ned i dig, rota sig fast och sprida ett pyrande gift som du sedan undrar över, hur i allsindar det kommit dit. Orden sägs oftast av en själv till sig själv. Men lika ofta sägs de av andra.

Ord kan sprida sig som ett varmt leende i din kropp och smeka din insida. Ord som skrivs och kan läsas av andra har en vidare funktion. De kan sprida något, ett budskap eller en känsla.

En aforism av Alf Henriksson får avsluta mitt inlägg:

Ett ord en människa fäster sig vid
Kan verka i oberäknelig tid
Det kan framkalla glädje livet ut
Det kan orsaka obehag till livets slut
Ja, det påverkar livet på jorden
Så slarva inte med orden!

Jag vill ge alla mina läsare en stor kram – jag är så glad att ni finns!

Ro Ro till fiskeskär


Ro Ro till fiskeskär, många fiskar vi finna där.
En som är rund, en som är smal, en som verkligen inte går att fånga för den är för hal.
Den slinker hela tiden ur näven, fastän greppet är hårt, så hårt som det går.

En del är det förunnat – alla vinster i havets skatt, en del till och med i samma stam, en del i samma familj och inom samma lokal. En del simmar fritt och tar vad de vill ha medan andra får simma på botten och ta det som fallit ned som skrap. Och de är glada för det, ja, tänk det kan de vara!  – glada trots allt bottenskrap, för de har omvandlat det till kärleksguld och då lyser de ändå utan vinster och massa skuld.

Den fisk som råkar vara jag, simmar på botten och lyser som en guldhaj, tänderna är vässade men inte för strid utan för att möta världens all hån med ett klart och skinande flin. Den fisk som är jag simmar för djupt säger fiskens make. Nära bottnens dy och hon som är jag sitter nu fast i en korall. 

Det enda maken säger är: ”Varför sitta fast där i en korall när skatan utanför lockar med silver uppe i sin tall?” Ja varför, säger hon som är jag, varför, den frågan har jag ställt mig förut varje dag. Så många gånger att den upprepar sig automatiskt, nästintill ändlöst och utmattat tärande och bottnens dy är nära nu, alldeles för nära och fisken, hon som är jag behöver faktiskt lite tur nu, lite medvind kanske och något gott, alldeles särskilt gott och närande.  


Fotnot:
Krister och jag är inte gifta. Hade vi haft den där skattkistan med pengar så skulle vi köpa ett hus och gifta oss där. Men åter igen vill jag tacka dig Krister för du har en enorm livsglädje och livsnärvaro. Vi är här och nu, sa du alldeles nyss och sen sa du, vi följer med bara, så ser vi var vi hamnar. Jag älskar dig!

The Great Sperm Race och Mindfulness

Målning av Krister Fridh
Visst finns den där. Längtan.Visst är det så. Att jag längtar efter ett nytt litet liv i magen. Jag tror inte jag har läst om någon änglamamma som inte gör det. Min ålder gör det hela lite anspänt men samtidigt försöker jag övertala mig själv att det gick ju för ett år sedan så varför skulle det inte gå nu?

För nästan ett år sedan blev Tusse till. Närmare bestämt i augusti 2010. Det var så mirakulöst ofattbart att några spermier lyckades simma igenom min som jag trodde odugliga äggledare. The Great Sperm Race hade genomförts. Det är förövrigt en jättebra dokumentär som kunskapskanalen sände 2010 genom UR. När jag såg den dokumentären så gick det verkligen upp för mig hur komplicerat det är att en befruktning kan äga rum över huvudtaget. Det kanske kan låta som något nedslående att se en sån dokumentär. Men för mig var det tvärtom och nu tänker jag på den filmen och blir återigen mer förstående inför livets mysterium och icke självklara fenomen.

Att använda mindfulness i The Great Sperm Race är ett möjligt och mycket bra verktyg, för det gäller nämligen att inte döma sig själv för sin intensiva längtan, sina intensiva tankar på att ett nytt liv ska kunna bli till, sina intensiva optimeringsförsök för att få till det på bästa möjliga sätt och allt detta i en grumlig blandning av sorg. Det gäller även att inte lyssna på det som många säger - "slappna av" så fungerar det. Läste ett inlägg av en tjej som skrev något väldigt sant, hon undrade om man säger samma till de som har cancer med? "Slappna av så går det över, ska du se". Det finns mycket myter kring befruktning. Även där har mytspinnaren spunnit sin väv.

Mindfulness går ut på att acceptera det tillstånd man befinner sig i och om man nu vill så infernaliskt intensivt bli gravid, så är det precis så det är just nu och det är det som gäller. Mindfulness är inte att börja skälla på sig själv när man inte kan "slappna av".

För att minska spänningstillståndet mellan bilden om hur man borde vara för att bli gravid och hur man är så gäller det att acceptera. Det innebär inte för den skull att det är något man gillar eller borde gilla. Resultatet blir att konflikten mellan hur man borde vara och hur det är minskar inombords. Alltså, du behöver inte slappna av, var som du är just nu. Det går att applicera mindfulness på The Great Sperm Race. Jag säger inte att det är lätt, men det går!

Hur klarar man en sån grej eller jag tror jag strejkar idag

Bredvid mig har jag fått en kompis som låter som han harklar sig om och om igen. Som om den vill säga något som den inte riktigt får fram. Några gånger tar den sats, men nej, det enda som kommer ut är en kuttrande harkling. Duvan ger till slut upp för efter ett tag är det tyst. Det enda jag hör nu är en grävmaskin som på avstånd dånar in i mig. Trots avståndet så önskar jag att det var tyst. Längtar efter total tystnad och total avsaknad av prestationer. Jag vill inte göra något. Jag tror jag strejkar idag!

Ligger ändå kvar på filten en stund. Duvan är borta för länge sen. Grävmaskinen dånandes och i mig snurrar minnena sig upp. De spinns till en tråd, som skimrar hallucinatoriskt i grönt  från gräsmattan. Det är som en dröm bara. Det har ni nog hört flera sagt, som varit med om något svårt, att de säger att det är som en otäck mardröm och att de inte förstår alls att det hänt. Så är det, precis så är det! Det är som det som hänt inte har hänt. För mig är det inte riktigt som en mardröm utan mer som ett skimmer. En chimär. En illusion.

Först gick jag i nio månader med en växande mage och runt v 22 började jag känna sparkar och senare kände jag hans rumpa som jag kallade rumbarumpa för han rörde sig så livligt med rumpan att jag ibland trodde att huden på magen skulle spricka. Min lilla rumbarumpa sa jag, och klappade mig på magen. Under nio månader fattade jag inte att det var sant att jag var gravid och nu fattar jag ännu mindre att jag varit gravid och tankarna om hur det skulle kunna vara idag där ute på gräsmattan om inte Tusse dött snurrar saktmodigt runt i huvudet.

Hur klarar man en sån grej? Att ens barn dör? Jag fick den frågan av en bekant och svaret är: Man klarar det, det är bara hur man hanterar det som är frågan. Så är det med alla svåra händelser, tankar och känslor i livet. Det är inte att det händer och känns och tänks utan HUR du förhåller dig till det som sker som är grejen. Så därför, man klarar en sån grej, det gör man. Tusse kom in i mitt liv, i min livmoder, levde och fick mig att längta och sen dog han och då fick han mig att känna ännu mer och tänka ännu mer. En full extas med ett totalt antiklimax. In som en lockande virvelvind, en lekfull melodi och sen står jag ändå på något märkligt vis, kvar i virvelvindens mitt.

I väntan på en sten

I väntan på att vi gör en egen sten till Tusses grav så skrev jag på den lilla pinnen hans namn. Även denna gång med mitt läppstift. Det fungerar jättebra, eftersom det är av god vattenfast kvalitet. En gerbera fick han också, kunde inte låta bli.

Det finns inga galna människor

 
Jag drömde inatt. Vi var vid en stor tillställning och ungefär 200 meter på andra sidan av där jag satt, satt det en man som skrek åt en kvinna att hon var en galen människa. Flera gånger hörde jag hur han skrek dessa ord till henne och tillslut så ställde jag mig upp och skrek till honom: ”Det finns inga galna människor – det finns bara människor som vill söka mer djup i livet” !

Kort därefter i drömmen satt jag bredvid mannen och han såg bitter och sur ut. Till saken hör att jag hade en bebis i min famn och Krister stod bakom den sura mannen. Jag frågade mannen varför han var så ilsken. Han sa att livet inte blivit som han tänkt sig och så sa han till mig att jag hade ju så mycket som han inte hade. Till exempel hade jag ju en liten bebis. Jag tittade förvånat på honom och i samma sekund brister Krister i gråt och säger till mannen: ”Men det är ju inte sant, vi har ju ingen bebis, han lever inte”. Mannen tittade förundrat på mig och bebisen som jag hade i min famn. Någonstans gick det nog upp för honom att han inte är galen och att ingen annan är det heller. Han söker bara mer djup i livet!


Det vi inte pratar om - finns inte?


Jag väljer att stjäla min vän Maries kommentar här och gör den till rubrik och vill berätta att jag var väldigt medveten om det där med fosterrörelser och varje dag kände jag Tusses rörelsemönster. Han rörde sig ofta på dagen någon gång men mest på kvällen och natten med början runt 23. Den natten när han dog så blev jag misstänksam, då han rörde sig vid 23 tiden och sen avtog det ganska snabbt. Jag tror precis som tidigare kommentar att det inte hade hjälpt vad jag gjort för Tusse i det fallet, tror det gick väldigt fort.

Det som är väldigt fel i detta var att det är mycket otydligt vad gäller rörelser i magen när förlossningen väl startat. Till och med Läkare har fel information där och levandegör myten om att bebisen blir mer stilla innan förlossningen - det var denna myt jag gick på (men poängerar igen, att det hade ändå inte hjälpt mig, oss och Tusse) Det sa nog bara pang och syretillförseln ströps snabbt. Men jag tror att många andra kan bli hjälpta av att vara lyhörda inför fosterrörelserna och mönstren och kvaliten på dem. Om barnet har en infektion t.ex. så kan det mycket väl bli så att det rör sig mindre och mindre och då kan det ju gå att rädda!!

Jag håller med er som kommenterat. Det finns mycket vi inte talar om för då kanske det är så att vi kan leva under illusionen att det inte existerar. Mina vänner som är gravida har tagit till sig detta med största allvar. Jag upplever att de inte tar för givet att saker och ting bara går vägen utan tvärtom ser de på livet med stor ödmjukhet!

Jag läste till och med, två veckor innan Tusse dog i Gudrun Abascals bok ”Att möta förlossningssmärtan” om ett par som förlorade sitt barn intrauterint. Man fick i boken följa hur det gått till för dem och derar tankar och känslor kring det! Jättebra avsnitt. Det som också skulle stått är statistiken över dödfödda barn i Sverige. Då kanske det hade blivit mer verkligt. Bara här i Gävle har vad jag känner till, hittills fem barn dött i år. Alltså cirka ett barn i månaden. 

Kanske är det så som någon skrev att det informeras så lite för att KK vill undvika att bli nedsprungen av oroliga kvinnor som i tid och otid kommer in och vill göra CTG. Men jag vill inte tro att det är anledningen, tror att det mer handlar om rädslan, att vi skjuter det ifrån oss och att vi vill inte tro att det ska hända. 

Blev tvungen att lägga till denna bild, kanske har ni sett den förut. Den är så oerhört fin tycker jag. Tusses pappa håller honom i handen och sen ser man Tusses öra i bakgrunden.  I dag när vi var på Willys och handlade såg jag en mamma hålla sin ca fyramånaders bebis i handen precis som här på bilden. Hon hade bebisen i sele på magen. Då kom tårarna igen. Det gjorde mig inget. Krister höll om mig och sen var det vår tur att packa våra varor.

Natt-tillägg med vetenskaplig bas

Blev lite illamående nästan när jag hörde detta reportaget på radion från den 21 juni: Om dödfödda

Professor i omvårdnadsvetenskap Ingela Rådestad på Sophiahemmet i Stockholm har i flera år engagerat sig i hur vi inom vården möter sorg. Hon tar bland annat lite snabbt upp studien som gjordes på Nya Zeeland, av samme forskare som kom fram till att det var mycket bättre för bebisar att ligga på rygg än på mage i preventivt syfte för PSD. Denna studie, som gjorts tar upp hur kvinnor tror kunna förebygga IUFD genom att i slutet av graviditeten, undvika att ligga på höger sida och rygg. Här är rapporten. Nu skulle det vara väldigt bra att komma ihåg det jag lärde mig om case-control studier och ratio och Reliabilitet. 


Med andra ord, undrar jag hur tillförlitlig studien är? Var på er vakt och ta inte in för mycket av det som skrivs! Det som ändå känns viktigt och som också Ingela Rådestad talar om i ekosändningen reportage är att det inte skett någon förändring på 20 år vad gäller dödföddhet. Ingen forskning bedrivs direkt som ger några användbara resultat och det talas alldeles för lite om det inom mödravården. Min barnmorska talade inte om det och inte heller om vikten av att känna fosterrörelser varje dag och att det verkligen skall kännas varje dag. Jag var den mest upplysta gravida kvinnan som finns, sa Krister till mig hela tiden. Jag är både sjuksköterska och mycket vetgirig men ändå lyckades detta med fosterrörelser inte riktigt gå ända in. 


Kanske är det så, att sånt går inte in, oavsett hur mycket vi forskar? Återigen är jag tillbaka på ruta ett. Det är som det är, det som skett har skett, det som sker det sker. Ungefär nio barn i veckan dör intrauterint i Sverige. Enligt Ingela Rådestad skulle IUFD kunna minskas med 30 % genom att vi pratar mer om det bl.a.

Mini cirkus

Tar några djupa andetag. Är inne i en liten minicirkus i mig själv. Det snurrar runt, alla tankar och känslor, mest tankar. Söker efter svar, söker efter det som ska säga nu, nu är det rätt. Snurrar och byter fil, byter kläder igen, lagar lite mat men känner inte fokus på det jag gör. Rusar ut i trädgården, liksom rusar, ja. I en trädgård rusar man kanske inte så ofta.

Bestämmer mig för en cykeltur till studion. Ska hjälpa Krister med att göra ett allsångshäfte tills i morgonkväll. Kokar några ägg och kollar min mail igen. Har bestämt mig för att cykla - får bra motion på köpet. Ska ta med maten till Krister. Potatis, matjessill, gräddfil och gräslök nedmojsat i en plastlåda. Blir nog gott.

Känner ni rusandet?

Snart redo för cykeltur på två mil t.o.r.




På vägen stannar jag till vid graven och kollar in om läppstiftet sitter kvar. Sist jag var där kunde jag inte låta bli att skriva på stenarna, men hade inget annat att tillgå än mitt läppstift.


  I morgon blir det skivsläpp med Urbans låtar. Återkommer mer om det här. Det har blivit en jättebra skiva. Det känns roligt att jag och Krister varit med om att göra denna skiva med Urban. Vi har haft stor hjälp av många. Urban är nog väldigt stolt och glad tror jag!

Min Hemlighet

Här sitter jag med min hemlighet. Mamman parkerar sig och sin lilla bebis i vagnen framför mig, som om för att påminna mig. Hon vet ju naturligtvis inget. Hon känner inte mig. Men syns det på utsidan av mig? Ibland undrar jag om det gör det? Tittar man noga så ser man min mage väl dold under snygga kläder. Fina magens hud, som Tusse låg inunder försiktigt skyddad från omgivningens buller.

Här sitter jag med min hemlighet och ibland så vill jag så gärna få berätta. Jag vill så gärna berätta om Tusse. Jag vill få frågan, vem han var, hur han såg ut, vad han gav oss.

Här sitter jag på Söderhamns motorsällskaps 100 års-jubileum med min hemlighet. Andas och tittar på mamman som gungar bebisen till sömns i sin vagn. Några tårar rinner, bakom mina solglasögon. Tänker att så här är det. Jag kan inte fly - bara omfamna och böja mig för naturens obönhörliga kraft.