Omålade hörn och IVF

Jag kommer ihåg en berättelse om en flicka som var så glad då hon målat sitt rum alldeles själv. Tyvärr räckte inte färgen så ett hörn blev inte färdigmålat. Pappan kom in i hennes rum och hon ville stolt visa upp vad hon gjort och hur fint det nymålade rummet blivit. När han kom in i rummet så såg han inget annan än just det omålade hörnet. Han kommenterade att hörnet var omålat och resten av rummet såg han inte. Han sa inget om färgnyansen eller något om hennes prestation. Utan endast detta omålade hörn.

Ibland kämpar jag med att se det vackra då det är så lätt att bara se de omålade hörnen. För mig är det inte helt självklart att se det vackra. Särskilt när jag mår sämre rent psykiskt så ser jag mer och mer skavanker var jag än befinner mig. Häromdagen blev jag riktigt ledsen när jag insåg att jag hela livet faktiskt kämpat med detta faktum att aldrig vara nöjd. Vad är det som gör att man alltid hittar felen och väljer att prata om dessa istället för det som är bra? En av mina närmaste vänner sa till mig att jag har ett monster på min axel som sitter där och säger: "Minsann, Anne, du ska inte tro att du ska få det riktigt bra du någon gång, känn efter, är det inte något litet fel här någonstans som du kan hänga upp dig på eller klaga på? Visst, är det inte något litet. Monstret vill inte ge vika så lätt.

Igår när jag körde hem från jobbet började jag gråta när jag insåg att det där monstret fick ju jäkligt rätt en gång förra året i april. För en gång skull i mitt liv kände jag sån lycka och hormonell frid och räknade inte upp några fel överhuvudtaget. Jag såg allt det positiva, jag var inte rädd för förlossningen ens, jag räknade upp allt jag drömde om, jag var nöjd. Helt nöjd. Då kom ett levande monster - DÖDEN, knackade på min port och visade mig hur obarmhärtigt livet kan vara. Det var så perfekt allt, så bra som det kunde bli och sen fick jag beviset. Det blir aldrig så bra som man tänkt sig. Jag fick bevisat, att jag Anne, får inte fulländad lycka, fulländat liv i form av ett levande barn som jag burit på i nio månader. Jag blev lurad på ett himla snöpligt och otäckt sätt. Jag trodde att jag hade allt i hamn. Jag trodde på livet. Men det visade sig att jag skulle ha fel.

Sen dess har jag kämpat som en galning för att få tillbaka tron på livet. Ibland har det gått lättare och jag har kunnat se allt det vackra och ibland har jag bara sett omålade hörn överallt - framförallt ett omålat dass som står här utanför och misspryder vår vackra utsikt ;-)

Den senaste månaden har jag sett mer och mer omålade hörn, trots att jag "borde" var lycklig och nygift. Och när Krister ifrågasatte min negativism så blev jag först arg och besviken på mig själv att jag har det här tråkiga beteendet. Men i bilen på vägen hem igår i min gråt så insåg jag att det är f-n inte så lätt att se det vackra för alla omålade hörn efter det som hände med Tusse. Det är f-n inte så lätt att fortsätta måla vackra tavlor när graviditeten lyser med sin frånvaro. Att få ett syskon till Tusse har kommit att bli en kamp, en utmattande evighetssnurr som sliter mig och oss mellan hopp och förtvivlan varje dag. Samtidigt så vet jag ju att jag haft de här omåladehörntendenserna tidigare med. Så allt kan jag inte skylla på Tusses död. Det jag däremot insåg var att jag är så hård mot mig själv och kräver att jag ska vara så positiv och glad hela tiden.

Kommunen har ställt upp ett omålat dass alldeles intill Trönö Gamla Kyrka, i all välvilja för att människor ska kunna uträtta sina behov efter kyrkbesöket. Tyvärr har det en väldigt tråkig design och förstör utsikten över dalen.

Det blev ett långt inlägg detta. Det är inte klart än. I morgon ska vi börja IVF behandling igen. Börjar spruta med hormoner i magen i morgon kväll. Det blir förmodligen ägguthämtning runt den 13 augusti. Jag känner varken hopp eller oro. En stark stark längtan att få det där pluset på stickan igen som jag såg den 24 augusti 2010.

Bröllopet - min version del 2

Kära ni, tack för era jättefina och bra kommentarer! Ni hjälper mig mycket. Jag mår bättre idag, även om jag verkligen skulle behöva göra en djupdykning i mina gamla böcker och anteckningar för att hitta tillbaka till mina verktyg. Ty- verktygen är viktiga. Det handlar mycket om att ta hand om mig själv på ett vettigt sätt. Sätta gränser och inte låta min tvivel och ångest drabba min omgivning för hårt.

Igår var vi till Kristers systerdotter som har tagit så många fina foton från vigseln och hon har också filmat hela vigseln vilket vi båda är så djupt tacksamma för. Det är så bra att ha det på film för det känns som ett enda stort drömmoln alltihop. När vi idag har tittat på filmen från vigseln så återupplever vi känslorna och förstår verkligen vad stor den där dagen var! Jag fylls av glädje och tacksamhet, inför livet och kärleken och det tråkiga som hände med serveringstjejerna när de skulle gå hem bleknar bort mer och mer.

Jag fortsätter nu där jag var i Bröllopet - min version del 1.

Min kära vän Lotti och jag åkte till Trönö med min nya fina frisyr och klänningen i bagaget - på vägen dit hämtade vi brudbuketten. Och ja, vad skulle jag säga om den? Den var ju klar redan. Floristen hade lagt ned mycket möda i den kan jag tänka men den såg ju alldeles för tanig ut och de där gröna kvistarna runt såg ut som en plastig imitation av dill eller nåt. Men jag tackade för den och betalade de de där 560 kronorna och vi for vidare. När vi sedan var hos Kristers kusin i Rappsta där jag skulle få hjälp att bli sminkad så fick även brudbuketten en omgång, 20 minuter innan vi skulle vara i kyrkan! 


Fullt koncentrerad, 45 minuter innan vigseln, tänker jag ut mitt löfte till Krister.

Och här fylls löftet med ord.

"dillkvistarna" byts ut mot ormbunksblad som vi desperat funnit i kusinens trädgård!



Du är ju nygift kvinna - var glad!

Så sa en bekant till mig. Jag tog bort henne sen från FB. Då jag kände att vår kommunikation inte nådde fram.

Jag är nygift ja. Jag älskar min man och allt vi har gemensamt. Men just nu känner jag mig inte så glad. Kärleken är inte hur stark som helst även om min kära Krister försöker säga det hela tiden. Jag tänker att var och en måste ta ansvar för sig och sitt liv och då blir också kärleken starkare och tillvaron mer meningsfull. Jag skulle egentligen behöva prata med någon men vet inte vem riktigt. Verktygen att ta ansvar, har gått förlorade och kvar står jag och funderar över hur det kommer sig att livet blivit så tungt igen. Jag är inte den längre som skriver en blogg som ger hopp trots allt. Jag har inget hoppingivande att skriva alls idag.

Jag vaknar på morgonen och tänker att RMI det ska man ha. RMI = Rätt Mental Inställning! Tralla la! Ingenting är omöjligt, bara det att det tar lite längre tid. Styr jag min framtid själv? Svaret är ja. Ska jag springa runt i hjul och bara upprepa samma mönster om och om igen? Svaret är: Det är inte att föredra. När några timmar har förflutit in i dagen så bränner gråten innanför mina ögon. Den är bara där. Den är obarmhärtig. Jag sitter fast.

Känner en smygande otäck tickande ångest och en otacksamhet mot livet som faktiskt gett mig så mycket och har så mycket kvar att erbjuda. Det är just det som är ångestens nyckelposition, att sitta där och hånle åt livet som har så mycket att ge men som det just då känns totalt omöjligt att ta del av och göra något åt. För se gör jag! Jag ser allt. Det är det som grämer mig så.

Min kropp gör mig inte mindre ledsen. Min follikelfas har blivit kortare - alltså fasen mellan mensens första dag till att man har ägglossning. Dessutom har jag börjat få spottings på dag 21 i cykeln. Alltså min kropp är i total obalans. Något fattas och jag har ingen att be om hjälp eller fråga. IVF kliniken anser att det inte spelar någon roll hur ens menscykel beter sig för att kunna göra IVF - BAH! säger jag, det tror jag mycket väl den gör. Klart att kroppen är bättre förberedd att göra ett IVF om den är i balans! Det fattar väl vem som helst?

Jag skulle behöva ha en kontakt med en läkare som kan ta lite prover på mig för att se hur balansen är. Hur är det med mitt prolaktinvärde numera, TSH och progesteronvärdet? Har jag tillräckligt med  östrogen för att kunna ägglossa? Mina frågor hamnar här på tangentbordet och ekar ut till er. Finns det någon som har någon tanke får ni gärna svara!!


Bröllopet - min version del 1


Natten till lördagen regnade det så våldsamt att presenningen vi hängt upp över gården var nära att nudda marken av allt vatten som tyngde. Några personer som vaknade mitt i natten passade då på att gå ut och peta på presenningen så att vattnet rann av, vilket då gjorde att det blev stora gropar i marken, där det på lördagen skulle sättas upp bord och dukas.

När jag lämnade vår gård på morgonen den 30 juni så var allt i en enda förtvivlad blöt röra. Det var fullkomligt kaos. Stora leriga gropar i marken där borden skulle stå, det regnade förresten fortfarande, öste ned och inget fanns på plats där det skulle stå.

Jag och min vän L åkte in i hennes bil till frissan som skulle göra mig fin i håret. Planen var sen att hämta brudbuketten och hämta 10 bröd på ICA som vi beställt. Stenungsbakat bondbröd. Favoritbrödet! Jag släppte kaoset där hemma och förlitade mig på mina vänner som fanns kvar där och det var inte några det. Under tiden mina vänner slet där hemma så fick jag världens finaste frisyr, åt praliner och övade på sången lite som jag skulle framföra till Krister under kvällen. Efter frissan skulle vi åka till Kristers kusins hus och där skulle jag bli sminkad!

I stora salen sov familjen från Trelleborg och kära H med sin sambo. I husets ena del sov sammanlagt fyra vuxna och fem (ett litet spädbarn) barn. I den andra delen sov M - som jag refererade till i sin blogg och min kära vän prästen som tillika var toastmaster. Tillsammans med henne, hennes blivande make som var bröllopets kock!! I rummet med öppna spisen sov som vanligt familjen Törnos, det har kommit att bli deras rum, då de hälsat på oss en del gånger under våren. Utanför gården sov några personer i sina husbilar och i uthuset och i uppsatta tält sov Kristers bror, brorsbarn och Kristers son. Nere i studion sov Kristers pappa med fru.

Jag hade full tillit till att mina vänner skulle ordna upp i kaoset och sanna mina ord, det gjorde de och det med besked.

Här står Krister och några vänner och petar med brädor så att vattnet ska rinna ned från presenningen.

Kaos.

Efter några timmar in på lördagsförmiddagen börjar det spricka upp! Och se, borden börjar komma på plats! 104 gäster var det!

Färdigdukat!






Gästerna är på plats och sitter och väntar på att det snart ska bli deras tur att inta buffébordet!








Känslan kommer tillbaks

Jag heter numera Frid i efternamn. Jag är stolt kvinna och hustru till en mycket klok, kärleksfull och kreativ man. Det kreativa tar han med sig vart han än går ;-) Det är det som är så underbart.

Ljusa minnen kommer åter

Nu börjar minnena av den fantastiska festen bli ljusare, för det var en fantastisk ljus dag - så skönt att kunna andas ut efter flera dagars angrepp inifrån. Det är därför jag inte kunnat skriva något - det har blivit stopp.  Allt var så underbart perfekt faktiskt men slutade inte så bra dessvärre. Det blev problem med serveringspersonalen vilket gjorde att jag tog väldigt illa vid mig. Har förstått nu att det handlar mycket om att jag inte alls var beredd och att jag behöver lära mig att ta lättare på saker. Jag har mycket kvar att lära. Tänk som det kan bli, en dag fylld av så stora förväntningar, jag hade verkligen försökt göra allt för att förekomma alla problem och allt för att få alla att trivas inklusive oss själva. En dag sprängfylld med känslor... I sex dagar har jag nu jobbat hårt på att döma mig själv för det handlingssätt jag gick till väga på.

Nu tittar jag på bilderna från den stora dagen och börjar få tillbaka känslan av fjärilarna i magen, glädjen, gråten i halsen, skrattet i hjärtat och känner all kärlek till alla människor som var här och firade vår dag tillsammans med oss! Fortsättning följer...

Här är precis innan vi ska säga våra löften till varandra. Vi valde att avge egna sådana!


Så här var det i kyrkan. Skratt ömsom gråt! Så befriande!

Bröllop del 1

Jag ska snart skriva om mina egna upplevelser från den stora dagen men innan dess så tycker jag att en av gästernas inlägg på sin blogg på ett mycket fint sätt beskriver dagen i ord och bilder.
Läs det här


Jag ska låta upplevelsen få smälta lite och ge orden chans att formas.


Hörs snart igen!