Bön för en som alltid är krasslig


Jag är trött på dessa ständiga krämpor, dessa små utmattande och löjliga sjukdomar, och av att alltid känna mig kraftlös, fast jag inte har uträttat särskilt mycket. Jag är trött på dess eviga krassligheter som gör att man säger om mig: "Den där är det då alltid något fel på."

Ja mig är det alltid något fel på.
För all del, inget allvarligt, inget som gör att de andra ser på mig med den lite skrämda respekt som man känner i sådana fall. När man tänker: "Det kunde hända mig..."

Inte ens det. VAd som händer mig är struntsaker. Struntsaker som inte skrämmer någon: Lite ångest där (eller förresten, det skrämmer nog...) lite deppigheter där (ja och det skrämmer nog det med...) men lite förkylning då? Lite huvudvärk, sen är det något med levern, äggstockarna, livmodern. Struntsaker, eller hur? Men det tar aldrig slut. Och mitt tålamod håller inte längre.

Jag börjar drömma om ett annat liv, ett liv utan sjukdomar och andra bekymmer. Ett kraftigt sunt liv, där jag skulle stiga upp utvilad och frisk varje morgon, beredd att möta allt med ett leende. Ett vackert liv i fantasin.

Och så börjar jag nu bli avundsjuk på andra människor. De friska och glada. Jag tycker det är orättvist med deras avsända min, deras fräscha hy, deras måltider utan ängslan och bekymmer. Och det där leendet de har när de säger åt mig: " Jaha, vad är det med dig i dag då?" med ett tonfall som om de inte visste vad sjukdom och lidande var.

Herre, hjälp mig att förstå. Hjälp mig förstå att de inte förstår. Ge mig också kraften, som är så dyr, när man inte har lust att göra någonting alls. Kraften att inte ge efter, som alla snälla människor säger. Kraften att vara duktig i alla fall.

Herre, hjälp mig att åtminstone bära mina ändlösa krassligheter med lite stil.

Fritt bearbetad ur " Böner för omöjliga dagar" av Lucien Jerphagnon

3 kommentarer:

  1. Jag var fylld av krämpor när jag var olycklig. Jag var olycklig för att jag inte hade kontroll över mitt liv, andra styrde över det. På ett olyckligt sätt. Sedan jag befriade mig och valde att ensam ta ansvar för mitt liv har jag /peppar peppar!!!/ mått så mycket bättre. All denna migrän, dessa konstiga allergiska åkommor, allt möjligt ... försvann efter skilsmässan. Min kropp bröts sakta ner av sorg. Nu bygger jag upp den igen /men afrikanska dansen ger mig en osannolik träningsvärk just nu/

    SvaraRadera
  2. Ja, träningsvärk får man ju efter såna danspass! Jag vet! Men den värken vet man ju var den kommer i från och andra sidan. Jag har lite åkommor just nu, har väl haft det mer eller mindre hela mitt liv... men jag gör något åt det! Det som är lurigt är att hitta ett sätt att frigöra sig från det som sitter i vägen... Även det har jag försökt på olika sätt och det har blivit mycket bättre, sannerligen! Men en del slaggprodukter sitter kvar. Blir också sugen på dans!

    SvaraRadera
  3. Väldigt, väldigt bra sagt. Och jag tror inte det alltid handlar om att man kan välja att vara lycklig - det är att skriva andra på näsan. Däremot kan man göra vad man kan för att må bättre.

    SvaraRadera