En månad av eufori

En månad har förflutit, till och med mer. För en månad sedan skickade jag ett sms till en man som jag ville träffa. Jag skrev att jag tänkte på honom. Jag fick svar och vi sågs samma kväll. Därefter har vi setts så gott som varje dag i en månad. Nu är han på semester, som var inplanerad före vår tid, en vecka i Italien.

Det är eufori jag känt och jag har funderat vad som är rimligt eftersom jag aldrig tidigare i mitt liv känt så här så har det varit svårt att veta vad som är sunt att känna i en sån här situation. För det mesta har jag bara njutit och bara följt med. Jag har varit helt absorberad av den här mannen så gott som helt uppslukad. Han har varit likadan. Det är första gången i mitt liv min kärlek är besvarad! Det känns ganska skönt att läsa att det är naturligt att vara helt uppslukad av den andra i den här fasen. Jag får ju för mig att det så lätt blir en besatthet som inte är sund. Den som haft en trygg uppväxt och känt sig älskad som barn har ju lättare att inte gå in i idealisering och att inte göra sig till för att bli älskad. Jag känner till allt det här, jag är på min vakt.

För det mesta njuter jag över att äntligen få känna sån här lycka och framtidshopp!