när sorgisen smälter

Insåg en mycket viktig sak häromdagen. Mycket viktig. Och jag tror inte att jag är ensam om det! Ni som förlorat barn eller annan nära, får gärna reflektera kring detta.

Om sorg: 
När det gått ett tag, som för mig, så har jag märkt att jag frusit in min sorg och bara ibland kommer känslorna fram, vid enstaka tillfällen. Den frusna sorgen är en del av min depression, jag känt den senaste tiden. Hemma kanske, vid Tusses plats släpper jag fram känslorna. Jag ser bilden på honom och gråter en skvätt och pratar lite med honom. Det fattas tyvärr en viktig aspekt då och det är mötet med en annan. En handling som väcks från en individ till en annan skapar medmänsklighet och värme. 

Vid jul och vid andra festligheter och sammankomster tror jag att många/man gör allt för att inte ta fram sorgen då man sitter tillsammans med andra - familjer och vänner så känns det ju inte riktig läge att börja prata om sin döda son, eller? Jag gör i alla fall inte det, oavsett hur nära vänner det är, om de inte själva tar upp det.

Men inom sig - INOM MIG - så finns tankarna och det som vill komma ut men det har liksom frusit till is. Känslorna och tankarna har stelnat och inga tårar kommer ut eftersom det har packats in och inte tillåts få strömma ut. Det handlar inte om att sorgen inte är bearbetad eller att jag förnekar min sorg. Det handlar om att om man bär på sorg så finns den där, punkt. Sorgen kan bli till en depression om den fryser till en förhårdnad is.

Vad vi kan få om vi delar med oss: 
Under den här resans gång så har jag förstått att om jag delar med mig av mina tankar och det jag känner så får jag så mycket tillbaka. Människor som läst min blogg har hört av sig på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis har jag sått ett frö till att människor kan prata mer om död och som i detta fall barn som dör i magen. Genom att dela med oss av det vi bär på kan vi sprida något mycket viktigt, nämligen ett närmande till varandras mörker och bakom det, JA, bakom mörkret finns faktiskt glädjen.

Vikten av att få frågor ställda till sig: 
Det började häromdagen på mitt jobb då en av undersköterskorna, en mycket empatiskt och genuint intresserad människa sa till mig, att det måste ju kännas konstigt, tungt och sorgligt att inte ha sin son hos sig när det är jul. Hon frågade också var han låg begravd. Hon har överhuvudtaget frågat mycket saker om Tusse, rakt ut, inga krusiduller, utan hon har frågat allt möjligt. Det här gjorde att jag kände tårar tränga upp från hjärtat, genom halsen, de var på väg inom mig men jag svalde ner dem tillbaka till hjärtat, jag var ju på jobbet, hm.... men hon frågade och inom mig växte värmen inför världen och en kärleksfull vänlighet spred sig inom mig. Detta är så oerhört betydelsefullt, just detta. Att få dessa frågor för vet ni, det som händer då är att isen bryts, det som är instängt får komma fram i ljuset en stund och tänk att få den gåvan av någon! Tänk att en människa kan ge det till någon som drabbats av sorg! Det är mäktigt! Det frigör och lösgör! Samtidigt med denna arbetskamrats fina frågor så fick jag även ett mail från en vän som även det skänkte mig sånt hopp och kraft att vilja gå vidare. Tack K och L!!

Bakom tårarna finns glädjen:
Dagen efter det oerhört fina mötet med arbetskamraten så får Krister och jag ett paket från Göteborg. I paketet ligger två små brev. Det ena är till Tusse och det andra är till Tusses föräldrar. Det var den kärleksfulla droppen som fick värmen att rinna över. Den värmande handlingen tinade upp min barriär och min depression fick se ljuset. Tårarna rann sakta och isen tinade förvånansvärt fort! Jag och Krister dansade i köket av hoppfullhet och glädje och nu två dagar efteråt så lever jag fortfarande på den reningen som det faktiskt blev efter den handlingen. 

Det vi kan lära av detta och som sagt, jag tror inte jag är unik i detta, är att om ni andra runtomkring en sörjande inte tror att ni kan göra något, så tror ni väldigt fel. Genom att fråga och visa genom handling att som i vårt fall det döda barnet finns där och sörjs, så öppnas dörrarna till konstruktiv sorgebearbetning. Det är lite som behövs. Det handlar inte om att man ska köpa massa dyra presenter utan som sagt, en fråga eller ett litet brev/mail, räcker långt, mycket långt för att få sorgisen att smälta. 

Ps... det bör tilläggas att våra underbara vänner som vi firade julafton med gav oss en present och det vackraste var det de skrivit på kortet. De deklarerade hur glada de är att vi finns i deras liv och önskade oss all lycka OCH att ett litet Tussesyskon snart kommer till oss! Då kom tårarna och det fick de göra också i deras varma sällskap (det var varmt både utanpå och inuti, 25 grader i huset hehe) Det fick också isen att smälta!

Två dagar innan

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är det kanske så att julen ställer lite saker på sin ände, sin alldeles specifika spets. Det är ju inget nytt för någon. Det finns massor av människor som lider på julen!!

Förra julen för oss, var första julen utan Tusse, sorg inuti men inga tårar utanpå, det fanns ändå hopp. Nu denna jul, andra julen utan Tusse, inte mycket hopp. Sorg inuti och tårarna kommer väldigt fort. Och J, tack för din fina kommentar om läkaren som sa att gör man ÄD så blir det barn. Han har inte sagt så till oss men det stämmer säkert. Om man ger det några chanser, det här med äggdonation så blir det nog en bebis tillslut. Men mina dörrar har stängts igen. Ändå tar jag Pergotime och hoppas ändå någonstans att det ska ske naturligt, ett mirakel till. Går det att be om det? Ett mirakel till, kan jag väl få? Eller har jag fått min beskärda del nu? Nej, jag tror inte på att det är så det går till.

Det som påverkar mig mycket i livet är just min jobbsituation och det tynger mig att jag har så svårt att ta mig vidare till något mer kreativt och livfullt jobb. Det är en stor sten för mig. En nöt att knäcka. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag är besviken på kommunen. De borde vara lite mer rädda om sina vikarier, tycker jag och redan innan jag började leta andra jobb erbjudit mig förlängning. Nu när jag redan fått ett jobb så visade det sig att det finns möjlighet att jobba inom kommunen. Det behövs sjuksköterskor här, visst gör det. Men kunde de inte sagt det lite tidigare?

Idag har jag provat att ligga på en spikkudde vi inhandlade igår. Det var först svårt att ligga på den, nästan omöjligt faktiskt och det gjorde ont men efter ett tag kändes det skönt. Endorfinerna kom och blodcirkulationen ökade.

Nu förbereder jag mig att åka till jobbet.

A good enough day

Att inläggen inte kommer så ofta nu förtiden har sina orsaker. Jag har svårt att skriva just nu, då det finns en tendens att det då skulle låta som en privat, något som ingen annan egentligen har med att göra, en sörja, ett rop på hjälp eller bara en enda lång mening med gråt.

Så fort jag är bland fler människor än två så lever jag upp en stund men så fort vi kommer hem till vårt fantastiska hus, bara vi två, så vill jag bara gråta. Det gör väl kanske inte saken bättre heller att jag nu i dagarna har påbörjat en stimuleringskur med klomifen (pergotime). Sista tabletten i morgon.

Det finns vissa saker jag skulle behöva lägga av med, jag vet det, men fortsätter ändå enträget och vet ni, det bara sårar mig trots att det är fantastiskt, så är det så sorgligt att få veta att en efter en blir gravid och inte jag, det gör mig mer och mer nedstämd och sorgen efter Tusse tonas inte ned förstås. Den växer änmer. Men - jag kan ju lägga ned att läsa om det, eller hur?

Tänk att det ändå är så att depressionen kommer till människan, nu till mig (igen) och ordet kul får mig bara att känna ångest. Den kommer trots jag säger åt den att gå och den kommer trots jag räknar upp allt det jag har som är gott.  Den kommer och smyger upp mot mig och överrumplar mig bakifrån när jag minst anar det. Den viskar till mig att inte slösa bort mitt liv, istället gör jag motsatsen, det som är jag är någonstans där jag inte borde vara. Det handlar om det jag arbetar med. På andra plats kommer ändå det här med barnlösheten och sorgen efter Tusse. Alla borde få vara någonstans där de trivs eller åtminstone har ork att göra något annat när de inte arbetar som för de närmare ett liv med kvalitet, närvaro, glädje och kreativitet. Alla borde få vara någonstans där ens resurser tas tillvara.

Om jag går in i sorgen efter vår son så blir jag nästan galen av förtvivlan. För två jular sedan så var jag gravid med vår fina pojke. På alla bilder som finns från den tiden, så lyser mina ögon av sån glädje och det är så smärtsamt att se. Förra julen hade jag ändå hoppet uppe. Alla släktingarna var här och i januari skulle vi få påbörja vårt första IVF. Nu borde vi väl också känna hopp inför äggdonationen, men jag är så skeptisk till att det ska kunna fungera. Gråten som finns inom mig, kanske behöver komma ut, eller så behöver den inte det? Ibland kan gråt vilseleda mig bort från det konstruktiva.

Just nu i skrivandets stund, blåser en liten lindring in. Jag har nyss lagt in favoritsillen och lyssnar på perfekt musik för min sinnesstämning. Min man finns i rummet bredvid. Jag ska gå in till honom nu. Lägga min hand i hans. Bara sitta där en stund, känna fötterna mot golvet, andas och sedan gå och sova.

Jag saknar massa människor, men orkar inte riktigt kontakta er. Kom ihåg att jag inte glömt bort er.

All kärlek till er läsare!!     A good enough day to love.

                                         



Den supergoda sillen.



42 - förvignelse


Jag fyller 42 år idag. Man kan välja att se saker på två sätt enligt min vän prästen - all kärlek till henne, vår vän prästen, som begravde Tusse och vigde oss i somras!

Antingen kan man se det som en förbannelse - vilket skulle innebära att jag ser min födelsedag som en förbannelse över mig, att allt det onda ska minsann drabba mig, visst är det så?

Eller... så kan man se det som en välsignelse, något som livet vill säga,  vad ska till nu för en förändring? Något behöver göras på ett annat sätt, jag kanske väljer fel väg om och om igen, en välsignelse om att jag har en chans att se det jag har och göra något bra ändå tillslut!

Jag väljer förvignelse.

Att tillåta sig återhämtning

Att tillåta sig att bara vila är svårt. Vad innebär det egentligen, att vila?

En vän till mig skrev, att hon sätter sig vid köksbordet, där hon trivs bäst och ritar, målar, lyssnar på musik, läser dikter eller skriver dikter. Det blir vila. Det kan jag verkligen förstå och längta efter själv. Att fly in i datorn, tv:n eller filmer kan väl också ha sin funktion ibland men där finns bruset, anser jag. Det som pockar på utifrån och inte inifrån. Att sitta med sig själv och göra något som förströr dina tankar men ändå låter dig få ha dem med, det är vilsamt.

Jag har vilat så där skönt i sängen i dag och försökt befria mig från mitt spänningstillstånd. Först kändes det just vilsamt och mycket avkopplande men efter ett tag så kom tankarna krypande. Jag kom på dem minsann. De smög sig upp och sannerligen blev de inte ett riktigt monster vid ett tillfälle. Svarta moln som gaddade ihop sig till oroshärdar. De drev in starkare och starkare och precis innan det skulle börja storma så tog jag dem, på bar gärning. Frågan är tänkte jag, varför ska nu ni komma hit och förstöra för mig, nu när jag ligger här och har det så vilsamt? Det är klart de kommer, det gör de alltid. Jag tittade på dem, med mina snällaste ögon och log lite åt dem, det klart de vill vara med. De känner sig utanför annars. Okej, ni får vara med, men jag vill fortsätta vila, är det okej? Jag bestämde mig för att gå upp istället och gå till köksbordet som också är min skönaste plats i vårt hem.  Satt en stund vid köksbordet med tända ljus i vår adventsljusstake. Ska gå tillbaka dit nu och fortsätta läsa Brandon Bays: Resan.  Alla tankar om att jag borde göra något annat får vara just nu. Jag har länge velat läsa klart den här boken. Nu har jag tillfälle.

Min fasad - allas fasad

Jag har en fasad. Eller, har jag inte det? Det yttre, mitt leende känns relativt äkta men ändå inte. Inuti brinner det, eller snarare är det en glöd som är på väg att falna. Jag hör mig själv skratta. Jag hör mig själv småkonversera och jag är så nära att brisera. Att falla igenom, läcka, tappa fattningen. Jag säger några ord som på ytan är en vardagskonversation men som i undertexten har en sorg som skriker sig svart. Skulle någon fråga, just då, en fråga som sticker hål på fasaden så skulle jag brista, men jag är egentligen inte rädd för det men det är bara det att det har blivit vardagskänslor för mig och det vet ingen om. Vi är flera som lever bakom fasaden. Det vet vi.

Min bloggvän skriver här om meningsskapande. Jag läser hennes fantastiska text, hennes ord strömmar, flödar och strilar över sidan. Hon sätter känslan och tankarna i fokus så jag alldeles häpnar över hennes uttrycksförmåga. Jag vill gripa tag i texten, föra in den hos mig, leva mig igenom den, låta mig inspireras av den, skriva mer själv och orden vill flöda ur mig och jag vill läsa texten igen och igen och igen och ge henne svar.

Men någonstans märker jag, och jag har tänkt på det ett bra tag nu. Jag har inte så mycket kraft som jag begär av mig själv att ha. Inte så mycket möjlighet att ta till mig texter som jag önskar att jag hade.  Mitt emellan ögonbrynen strax ovan näsroten sitter det så kallade tredje ögat. Precis där sitter ett starkt starkt spänningsfält hos mig. Jag tror det kommer av spänningar i nacken. Men vem, vet, kanske har det med djupare mer undermedvetna strömningar att göra. Det tredje ögat är nämligen fysiologiskt relaterat till hormonkörtlarna och hypofysen! När jag försöker läsa så grumlas synen, det blir fläckar framför ögonen och synskärpan försämras. och jag som vill omfamna texten och analysera som är det som jag faktiskt älskar att göra, nämligen leka med texter och ord och gärna skriva tillbaka, ge ord tillbaka till den som ger mig meningar. Men min analysmotor saknar smörjmedel, den klarar inte längre av att ta sig an texten. Den är för massiv, för stor, svarta bokstäver som gör sig till fläckar på näthinnan.

Jag tänker att jag ska vila. Vila ordentligt. Riktigt riktigt koppla av. D j u p a v s l a p p n i n g. Jag tänker att jag behöver det för att överleva. Jag behöver stänga av bruset. B R U S E T. Jag inser, hur svårt jag har att verkligen göra det och inte bara tänka det. Jag tror att jag låter bli det, för att resultatet kommer inte tillräckligt fort. Det är inte tillräckligt nära för mig att kunna se igen, analysera och ge respons. Effekten dröjer. Liksom barnet som dröjer. Om och om igen. Tanken som inte får förbjudas men som ändå inte får ta över. Känslan likaså. När, när, när, kommer det hända?

Och FC. Den dagen någon kommer säga att vårt kommande levande barn kom till på grund av att Tusse dog och att det var en mening med det, då kommer jag släppa bomben på riktigt.

Spädbarn - lik sin far



Spädbarn är ändå mest lik sin pappa, sa min vän när vi talade om äggdonation. Det har med en ursprungskod att göra – vilken ska göra att pappan ska ta hand om barnet när det är nyfött. Jag nämnde detta till Krister, men han fnyste lite åt det hela, eftersom hans förväntningar kring att få ett barn handlar om att det ska likna mig – hans kvinna – eftersom det är mig som han är kär i så vill han så gärna att hans barn ska få gener efter mig.

När jag läser Dilbas inlägg: Fars dag, nämner hon också mycket riktigt att hennes dotter var så lik sin pappa när hon var spädbarn. Dilba får nu höra att dottern börjar likna henne mer och mer när hon nu blivit äldre. Dilba skriver att hon kan hålla med om det. Hon räknar sedan upp likheter mellan henne och dottern. Men vet ni vad? Hon nämner inte utseende och anletsdrag som är lika, utan det hon nämner är egenskaper som henne dotter besitter. Till exempel nämner hon att dottern är drömmande, disträ och fantasifull. Intressant va?

Det är klart det finns något angeläget i att vi vill att våra barn ska likna oss, utseendemässigt. Varför skulle alla leta efter likheterna annars? Damer vi träffar i snabbköpet letar och letar och tillslut så hittar de något som stämmer överens – vare sig vi har gjort äggdonation eller inte.
Jag har skrivit om detta innan men aldrig fördjupat mig i det. Jag fick många fina vägledande kommentarer av er läsare och en av er som gjort embryodonation fick ju mycket riktigt höra i affären hur oerhört lik hennes dotter är henne. Mycket lustigt eftersom barnet rent genetiskt har någon helt annans drag och inte alls drag från den kvinnan som burit på henne. 

Eftersom jag älskar Krister så mycket så kommer jag precis som Dilba då hon ser sin mans anletsdrag i sin dotter, leta Kristers anletsdrag i vårt gemensamma barn. Jag gjorde det hos Tusse med, jag letade inte alls mina egna drag. Vi hade Tusse emellan oss och jag såg Krister i honom. Det var viktigast för mig. Eftersom Tusse är vår älskade son och att vi fick honom, är så starkt förknippat med all kärlek jag känner till Krister. Jag kan därför också förstå att Krister vill göra detsamma, fast omvänt förstås.

Ambivalens till DHEA

Dagens tvehågsenhet handlar om DHEA. Detta hormon som vi alla har en produktion av i binjurebarken och som avtar med åldern. DHEA kan tas som ett tillskott. Det gjorde jag fyra månader under sommaren. Slutade och har nu sedan en mån tillbaka ätit det igen. Denna gången har jag tappat kopiöst med hår som en biverkan.

Olika studier visar på att DHEA kan ha positiv effekt på fertiliteten hos kvinnor med låg ovariell reserv. Alltså få ägg kvar i äggstockarna. Den som är specialintresserad av ämnet kan läsa mer
här bl.a: http://m.humrep.oxfordjournals.org/content/21/11/2845.full.pdf

Sen finns det ju kritiska röster med. Och det är ju bra men mycket svårt att förhålla sig till i en utsatt och sårbar situation.
Vår IVF läkare i Falun rådde mig att äta DHEA/prasteron medan vi står i ÄD-kö men nu har jag blivit eftertänksam - igen! Innan jag började ta prasteron fick jag f ett fint embryo vid varje ET och efter jag ätit det så har det bara gått utför. En tillfällighet eller har det med detta att göra som går att läsa här: http://haveababy.com/fertility-information/ivf-authority/dhea-use-in-ivf-it-could-be-harmful-in/

Mina ögon värker, så jag har inte orkat läsa hela texten. Finns det nån som orkar så får ni gärna förmedla vad som står. Jag vill ju inte förvärra våra chanser!

Tack för att ni finns därute!!