Tittut

Hon kan sätta för sin snuttekatt Mirre för ansiktet och sen drar hon bort och jag säger tittut. Då blir hon nöjd. Hon skrattar högt när jag prasslar med en plastpåse och sätter handen i och gör figurer med den. Hon skrattar högt när jag killar  henne med och ibland när vi tar av henne kläderna på kvällen så skrattar hon, särskilt när hon är trött. Klara visar så tydligt vad hon vill genom att dra i min arm när hon tex vill ha mer vatten eller sträcka sig mot det hon vill ha. Häromdagen när vi åkte tåg så visade hon tydligt att hon ville smaka min mat och när hon fick det så skrattade hon :-) upprepade gånger. Favoritleken är när jag sveper schalen över henne så det fläktar härligt och killar i ansiktet. Då sjunger jag om vinden och hon skrattar och njuter. 

Senaste tiden har hon haft sin första förkylning. Det började den 6 nov. Vi fick besöka akuten den 7 nov för falsk krupp och hon hade ganska dålig syresättning. Nu har förkylningen tagit om så det är en envis en. Riktigt envis. Och jag har hängt på med täppta bihålor och örongångar. Hoppas bara det försvunnit lite mer till onsdag då vi ska ut och flyga. Det är på väg att bli bättre... 



Råd till cancersjuk bloggvän

Maktlöshet. Förtvivlan. Och egentligen helt fel att hon ska bli lämnad ensam med sitt beslut. Att läkarna inte tar beslutet utan allt ansvar hamnar på patienten. 

Läs hennes blogg och om du känner en läkare eller är det själv. Se om du kan stötta/vägleda henne i den svåra sits hon befinner sig i. 

www.jagtankerintedo.wordpress.com

Till alla ni som läst min blogg

Fina vackra ni. Ni har funnits med vid min sida. Länge. Från svår sorg till euforisk glädje. 

Mina ord känns inte längre nödvändiga. 
De har tjänat ut sin tid. Just nu har de inget värde. I alla fall här i Bloggen. Jag kan inte blogga när andra bloggare skriver om svår smärta och sorg. I jämförelse med det finns inget att tillföra. 

Klara har lärt sig plaska i sin badbalja så det stänker över hela köket. Hon har också två tänder på gång i nedre käken. 
Hon säger dadada.  Men har nu varit ganska tyst i två dagar. Hennes leende är oslagbart när jag säger godmorgon. Hon älskar att äta med sked. När jag frågar henne om hon vill ha mer så ler hon och gapar stort :-) vi sjunger nästan hela dagarna. Och ibland sjunger hon med. 

Jag har senaste dagarna börjat återfå en energi som jag inte vet när jag kände. Serotoninupptaget är mycket knutit till hur magen mår och nu tar jag en drink varje morgon med magenzymer i bland annat och det gör att jag blir piggare. Magen har levt om som bara den. Så den blev nog positivt överraskad :-) 

Orsaker

Någon skrev en olustig kommentar. Det är sällan jag får såna. Någon är anonym men det är helt klart någon som kände min far på något sätt. Denna någon har ingen aning om något uppenbarligen, annars skulle hen inte ha uttalat sig på det sättet. Men jag ber dig, du anonym, att sluta läsa min blogg, för det finns ingen vits med att du gör det helt enkelt.

Det finns orsaker till mitt så kallade svarttänk (gnäll) - det jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag mår bättre nu efter att i drygt en vecka ätit Nor-Prolac igen. Jag är nästan 100 på att jag har förhöjt prolaktinvärde vilket medför en mycket tung känsla i hela kroppen - precis så. Låg vitalitet - alltså låg livskraft. Det är precis så jag känt hela sommaren. Trots min enorma eufori över Klara så har denna livskraft sugits ur mig. Nu känner jag att den är på väg att återvända. Livskraften. Jag ser livets möjligheter, mina möjligheter och jag gläds med andra och mig själv på ett helt annat sätt.

Jag har ännu inte talat med någon läkare om detta. Blodproverna togs den 24 augusti och jag fick ingen läkartid förrän 22 sept. Men eftersom jag har mått så dåligt så började jag själv äta medicinen igen som jag har i skåpet och det visade sig vara rätt val. Den 22 sept får jag reda på blodprovssvaret och om jag ska fortsätta med medicinen eller inte.

På söndag ska Klara döpas! Det ska bli så fint att få fira denna dag med vänner och släkt!

Om ens trista svartmålarsidor när vardagen är fylld till bredden av kärlek

Ibland slås jag av att jag har en negativ sida som då och då gör sig påmind när jag pratar med andra. Jag har varit mastodontutmattad i sommar så det kan vara förklaringen när ni frågar mig hur min sommar varit. Det läggs som en sordin på min glädje av en utmattat håglöshet som gjort att jag knappt orkat gå upp för trapporna här hemma.
     Å andra sidan har sommaren varit den mest fantastiska sommar någonsin när jag tänker på Klara. Klara är fortfarande som en ofattbar dröm för mig där jag endast ser mitt leende och hennes genomhärliga leende tillbaka och det uppstår endast en ofantlig kärlek. Jag vill bara inte bli uppfattad som att jag nu inte njuter av att äntligen ha fått vårt efterlängtade barn. Jag inte bara njuter utan jag älskar det mycket mer än vad jag nånsin hade kunnat ana och drömma om.

Det är inte bara Klara som är ofattbar utan det är min relation till min man med. Jag är en trist svartmålare ibland, en himla gnällspik och kan bli hopplöst uppeldad av småsaker i vardagen. Som tex att en säng på ett förlossningsrum för pappan kostar 200 kr/natt och då ingår inte ens någon mat. Sånt eldar jag upp mig för medan Krister säger lugnt åt mig att så här är det förstår du, det är inget att hetsa upp sig för. - Då skulle du inte få göra annat än att gå och hetsa upp dig för saker, säger han och han har ju så förbannat rätt.

Men om någon frågar mig hur jag haft det i sommar så blir det lätt att jag lyfter fram det negativa fast jag varje dag vet hur jäkla bra jag har det egentligen. Om någon frågar mig som jag vet inte har barn som gärna skulle velat ha barn, så får jag ett hugg i magen när jag efteråt känner hur jag inte visat min tacksamhet över min nya situation. Varje dag tänker jag dessutom på människor som jag vet inte har det lika bra som jag, människor som jag har en relation till på något sätt som drabbats hårt och då försöker jag liksom ruska om mig själv och säga att jag ska skärpa mig och att verkligen ta in det som jag har :-D

Jag får bli vänligare mot mig själv. Kärleksfull och vänligare mot mig själv. Igår tex så hann jag med att göra tre bra saker medan Klara sov.  Jag tog ett fotbad, jag gjorde en mindfulnessövning - andningsankaret och jag bytte jord på en blomma som är mig mycket kär.

Klara kan sitta korta stunder i sin stol och har sen några dagar tillbaka fått smak på gröt! Hon ler när vi visar henne skeden! Även pappan ler som ni ser :-D

En len sommarvind - Fina Tussesyster

Vi har mycket för oss och samtidigt så försöker jag verkligen ägna all min uppmärksamhet till Klara när hon behöver det. Krister håller på att renovera huset och snart kommer en hel vägg att tilläggsisoleras och det kommer göra att vår kall-trapp inte kommer vara lika kall i vinter!

Dessutom ska vi bygga diskrum nere och städskåp så vi kan köra igång verksamheten ordentligt nästa år igen.

Jag tar ut så få föräldradagar som jag kan just nu och tack och lov fungerar det skapligt i och med att Krister har en del jobb nu. Jag vill kunna vara hemma så länge som möjligt med Klara.
Grejen är den att hon har både Krister och mig hos sig hela dagarna. Vilka bebisar har det så?

Idag har hon suttit en kort stund med oss vid matbordet i en madrasserad barnstol. Hon är stark i nacken och superduktig att lyfta huvudet när hon ligger på mage, så vi testade och det gick bra en stund. Hon sa ifrån när hon inte orkade mer. 

Vi har fått in många rutiner. Varje morgon vaknar hon runt 7 och vill äta. Efter maten myser vi i sängen en stund, läser lite böcker och sjunger lite och sen vill hon sova igen och oftast somnar vi om alla tre till 9 igen. Jag behöver sova mycket. Jag är nämligen fortfarande väldigt utmattad och vissa dagar är det knappt jag orkar ta mig upp för trappen. Vid 9 går vi upp och äter frukost och hon vill ha sitt andra mål mat runt 11. Fram tills dess leker vi och sjunger mycket i köket på en filt på golvet. Därefter börjar dagen mer på allvar för mig med. Runt 12-13 vill hon sova några timmar tills det är dags att äta igen. Under den sovpausen hinner jag göra lite grejer som står på agendan. Hon är ju en mycket självständig tjej så när jag behöver göra saker och hon är vaken, så är hon med på ett eller annat sätt. Hon gillar dock inte att sitta i ergoselen så mycket. Jag försöker vänja henne vid det.

Häromdagen fick Klara jättefina kläder från Umeå, från en bloggläsare som jag faktiskt har träffat i verkligheten en gång med!! STORT TACK för kläderna! Hon passar jättebra i dem, särskilt de randiga byxorna!

Varje dag säger jag till Klara att det är en ny dag och så hittar jag på en visa om den nya dagen om vad som kan hända och att allt är möjligt. Jag hittar förövrigt på många visor och ibland använder jag kända melodier och hittar på visor men både jag och Krister sjunger mycket Astrid Lindgren-sånger för henne då det blir bra övning med till vårt kommande program!

Hon är verkligen en solstråle, vår kära unge. Ibland kallar jag henne för fina Tussesyster, för det låter så gulligt. Hon är som en len sommarvind, vacker, varm och kärleksfull. Alldeles full av kärlek och när jag tittar på henne så känner jag mig så enormt lyckligt lottad! På kvällen när vi lägger henne så ler hon och vänder sig sedan lite på sidan för att somna. Vi säger en ramsa: "Sovgott fina Klara, sovgott" sen går vi ut och i 95 % av gångerna somnar hon efter max 5 minuter. Vi byter på henne en gång under natten för att hon ska kunna sova längre på morgonen och det fungerar finfint! Även då vaknar hon och ler!! Mitt i natten. Ibland brukar jag säga till henne att hon inte behöver le, så när hon är trött då ser hon alldeles nollställd ut och somnar tillslut utan varken ett ord eller leende.  Det är skönt. Det där okonstlade. Så oerhört skönt.

Tillägg: Läste just en mycket olustig artikel om att låta barnet somna själv, den så kallade 5-minmetoden.  Artikelförfattaren skriver om barn som far illa och som får skrika sig till söms och så gör inte vi, kan jag upplysa er läsare om. Klara är glad när vi lägger ned henne och fortsätter att vara det tills hon somnar. Om hon skriker så tar vi upp henne och tröstar henne. Att göra så som hon skriver om i artikeln har jag svårt att tro att någon gör. Det hon gör i artikeln är att dra fram det värsta och dessutom verkar det inte som att hon har mycket kunskap om hur det kan gå till på ett bra sätt utan hon väljer att svartmåla det hela, dra alla över en kam och vinklar det hela till en grotesk metod. Här är länken till artikeln: http://www.expressen.se/kultur/fem-minuter-av-grymhet/ 
Jag menar, om barnet gråter när det ska sova är det oftast något som är fel? Fast ibland kan det nog vara så att föräldrar håller på med sina barn för mycket också. Eller så har barnet en personlighet som gör att de är i mycket stort behov av att bli sedda och få närhet. Det finns ju de som håller på och nattar sina barn i flera timmar. Det mönstret jobbar vi för att inte hamna i.  Vi vill att Klara ska känna sig trygg och ha känsla av att det är ok att vara med sig själv och somna. 

Imorgon ska jag gå och ta prov för prolaktinvärdet. Jag har nämligen fortfarande bröstmjölk i det ena bröstet och jag har ju haft förhöjt prolaktinvärde tidigare så förmodligen har jag det nu med. Ett av symtomen är: låg vitalitet. Kanske är det en del av förklaringen till min utmattning?

Fyra månader

Trygg, självständig, kreativ, nöjd, lycklig i många stunder och nöjd. En känsla av tillräcklighet. Good enough som vissa skulle sagt. Det är egenskaper jag önskar dig min dotter. 

Hon som är väldigt lik mig när jag var barn. Nästan identisk.  Till utseendet. Jag ser mig själv i henne och tiden sveper genom mig och får mig på kant ibland. Egenskaperna jag önskar att hon får är inget som självklart funnits hos mig. Jag ska inte säga de inte fanns när jag var liten. Men grunden som byggdes till min självkänsla var för skev att den brast när tonårstiden trädde in. 

Kära dotter. Må du få en självklar grund som ger dig en rustning för resten av ditt liv. 

För några dagar sedan skrattade Klara högt för första gången. En kittlande underbar och overklig känsla. Vi lekte och skrattade. 

Jag är fortfarande väldigt trött, helt slut på det sättet att jag inte orkar röra mig.  Det har inget att göra med sömnbrist. Vi har nämligen ett barn som sover från ca 21 till 07 och sen somnar om efter frukosten och sover till 10-tiden! 

Dock sover jag inte så kvalitativt då jag dessvärre har den egenheten att snarka. 
Jag tror också att jag har lite vätska i kroppen... 

Kram till er alla från oss! 




Så stort - 3 1/2 månad.

Egentligen är det så stort så jag inte skulle prata om nåt annat. Egentligen är det så. Jag har alltid sagt det finns ord för allt men jag tror de tagit slut nu.

Varje kväll när hon somnat så längtar jag till morgonen så jag kan få se hennes leende igen. Inte bara se utan höra hennes glädjetjut - ja, faktiskt. Hon somnar ungefär runt 21 på kvällen och vaknar runt 6 på morgonen och när jag kommer till hennes säng och säger godmorgon så tjuter hon till av glädje! Det är ju fantastiskt. Det är så stort. Det är så livs levande bejakande och bekräftande.

Hon pratar mycket vår lilla flicka och hon ler mycket och som sagt har hon börjat få tendens till att skratta högt. Snart kan jag göra den där leken där man liksom får henne att känna förväntningen i kroppen så det hissnar, ni vet. Jag säger: " Akta dig" Nu kommer mamma och ger dig storpussen och så tar jag några djupa andetag så hon ser och jag ser att hon hissnar av förväntning och sen pussar jag henne över hela kroppen upp till kinden och då blundar hon förnöjt och ler med hela kroppen samtidigt.

Hon kan vända sig på sidan nu och snart vänder hon sig väl helt om kanske. Hon tyckte inte om att ligga på mage tidigare men nu börjar hon även kunna gilla det lite mer.


Här kommer en bildkavalkad över senaste tidens händelser:
Girlpower i trädgården!

På badstranden i kvällsljus.



Hemma i skötrummet.

Favoritbild - på skötbordet.

Läsandes i Goboken om Wille. Hon älskar att titta i den boken. Den är precis anpassad efter hennes utvecklingsfas.


Tre månader

Klara då, tänker ni säkert. Det är kanske henne ni väl läsa om?

I torsdags blev Klara 3 månader. Vår fina underbara, tålmodiga och lekfulla dotter. Hon är på alla sätt och vis ett mycket lättsamt barn får jag säga. Nu senaste nätterna har hon ätit ca 21 på kvällen och sedan sovit hela natten till 6.30. Då är hon väldigt vaken och mycket lekfull och vi ligger oftast på en filt i vårt vardagsrum och leker, tittar i böcker och sjunger. Hon pratar mycket. Säger mycket aaahhh i olika tonarter och variationer. När jag sjunger så blir hon helt exalterad och sjunger nästan med verkar det som. Det är fantastiskt att få vara så nära henne och ha dessa stunder när vi följer varandras ansiktsmimik och bara improviserar med olika sånger, ramsor och ljud. Efter en timme ungefär när klockan är 07.30 så vill hon sova igen och ibland går jag och lägger mig själv då också vilket har resulterat i att jag vaknat runt 11 och har sedan varit som en zombie resten av dagen. Idag gjorde jag nämligen annorlunda! Jag stannade kvar uppe och skrev på morgonen när Klara och Krister sov. Det var väldigt skönt och det resulterade i att jag inte blev lika segt segt trött under dagen.

Det verkar som det finns någon gräns i mig - sömngräns eller att sömncykeln blir rubbad om man somnar om efter att ha varit vaken en timme drygt. Det finns ju forskning om det där... Jag behöver ju sova fler timmar för jag går ju inte och lägger mig kl 21 när Klara gör det förstås. Men det känns som att kroppen mår bättre av att gå upp kl 06.30 än kl 11...

Flera positiva saker inträffade. Bland annat gjorde jag mitt träningsprogram. Jag följer  en bok av Olga Rönnberg som heter "Träning för nyblivna mammor" och det behövs verkligen. Jag är helt försvagad i hela sätesregionen och i benen. Nu i morse började övningarna i steg 1 äntligen kännas något sånär möjliga att göra. Men jag har inte gjort dessa övningar varannan dag som det står i programmet. Vissa dagar är jag fortfarande förlamande trött och det kan till stor del ha att göra med huset vi bor i och alla krav som hela tiden strömmar över mig som har med huset att göra. Blodproverna jag tog var helt felfria allihopa! Vet ni förresten att man inte ska göra situps efter man varit gravid? Det visste inte jag förrän jag läst Olgas bok. Det har att göra med muskeldelningen som blir i magen och gör man situps så går inte muskeldelningen ihop. Man ska istället ägna sig åt statisk träning där man drar in naveln mot ryggraden.

Jag har fortfarande inte skrivit ned någon förlossningsberättelse. Det känns som att det skulle bli så kort. Det verkar som att jag lätt skulle kunna sammanfatta den till några rader. Men vi får se, kanske kommer massor av ord när jag väl börjar skriva? 




Genomhärlig och god

Jag är inte så genomhärlig och god som en del verkar tro. Även jag har sidor som är svarta och sidor av missnöje och klagan. Om ni så vill, kalla det gnäll. Men jag hävdar att ordet gnäll borde tas bort ur den svenska ordlistan. Så här var det:
Jag höll på att städa och hittade min skrångliga brudbukett i ett hörn. Jag tog en bild på den och la ut på FB hur förundrad jag fortfarande är över hur denna brudbukett kunde bli så fatalt misslyckad. Min inre bild över hur den skulle se ut stämde över huvud taget inte  överens med resultatet. När jag ser bilder på mig och Krister så ser jag hur oerhört vackra och lyckliga vi är på vår bröllopsdag men så ser jag den fåniga brudbuketten som sticker ut likt en vårta på någons näsa. Mycket uppseendeväckande med andra ord.
En del tycker att jag gnäller och att jag borde ha släppt det där nu för länge sedan. Jag la dessutom ut floristens namn och det blev uppenbarligen svårt för vissa. Skriva ned och vara kritisk mot någon så här på FB? En recension, en negativ sådan, ska man verkligen ägna sig åt sånt på FB?

Det var ju ändå två år sedan. Vissa saker har jag inte bara orkat ta tag i och det där är en av dem. Det kändes svårt att gå in på blomsteraffären och fråga, hur i hela världen den där brudbuketten kunde bli så miserabel? Livet har gått på. Det har verkligen varit intensivt, minst sagt, från ett liv fullspäckad med IVF mediciner – hormoner som gjort mig mer eller mindre förtvivlad mellan varven och sorgen som hela tiden bultat under mitt skinn och under tiden flytta och ta hand om ett stort hus med tusen visioner och starta ett företag, också det med tusen visioner.

 Kampen var given. Från dess att Tusse föddes till nu så har det varit en kamp i 190 km/h. Vi har tex fortfarande inte spelat in den skiva jag skulle velat göra som ett tackkort till dem som deltog på bröllopet. Det har vi inte gjort på grund av allt annat som hela tiden kommer emellan. Alltid är det nåt som kommer emellan.  Det här med brudbuketten har alltså legat och gnagt inom mig. Jag ville allt skulle bli så bra. Vi förtjänade verkligen det. Och det som man verkligen kan påverka och dessutom betalar för borde kunna bli bra, resten går inte att göra något åt. Resten blir man tvungen att släppa, och lämna till sitt öde.

Men varför inte lyfta fram det positiva, säger någon då? För det var ju 98 % som var positivt och 2 % som var negativt. Jag har aldrig varit så bra på att lyfta fram det positiva på det sättet. Jag har aldrig varit bra på att ta saker med en klackspark. I min instabila personlighet har mitt liv aldrig varit så lätt att jag kunnat ta saker med en klackspark eller känt mig som en gås, där allt rinner av mig. En gång har jag lyckats att inte höra glåporden från min bror när han retades med mig som liten och den gången är verkligen unik. Jag kom på mig själv med att inte lyssna helt enkelt. Efteråt frågade jag, va? Sa du nåt till mig?


Blodprov och skratt

Tack snälla ni för era kommentarer! Jag var tilll läkare igår och har tagit blodprover nu för järn, B12,TSH, Glukos mfl. 

Vi får väl se vad de visar. Annars är det väl som några av er skrivit med. En enorm omställning OCH faktum är att jag har oerhört svårt att slappna av på nätterna när hon sover.  Har svårt att länna över till Krister. Men bestämde mig för att skärpa mig med det igår så det känns bättre med det. 

Inatt åt Klara bara var sjätte timme. Hon sover lugnast på förnatten så det är då vi egentligen ska passa på att sova :-o

Igår valde vi emellertid att titta på Maria Bloms senaste film: Hallå, Hallå. Väldigt väldigt fin film med fantastiska skådisar!
Det är så härligt med människor som skrattar mycket. En av karaktärerna i filmen gjorde det. Fnissade så fort hon sa nåt. Igår träffade vi ett trevligt par som också är så, fulla av skratt helt enkelt. 

Ska börja samla på såna människor tror jag ;-)

På tisdag kommer Friteatern hit och spelar sin föreställning Hässja. 

Ska göra rulltårta med apelsin och jordgubbar till fikat. 

Snart får vi börja använda storlek 2 på blöjorna. Alltså lämna newborn blöjor. 

Vi har fått en tid hos ögonläkaren till Klara. Det kan hända att hemangiomet som hon har under ögat kan komma att trycka på synnerven. Bäst att kolla upp. 

Nu ska här ätas blodpudding. 

Kram från oss

Nåt fel är det

Fick en kommentar under ett tidigare inlägg om att det är roligt att se det går så bra trots att jag förlorat så mycket blod under förlossningen. Sanningen är att det går inte så bra tyvärr. Jag är helt svag i kroppen. Har ingen ork nästan alls och ibland klarar jag inte av att ta hand om Klara. Det gör ont under mina fötter och jag stapplar fram när jag ger mig ut på promenad. Orken är så uttömd att jag skulle kunna skrika vid minsta lilla motgång och ibland gör jag det med och gråter av ledsenhet då jag inte vill känna mig så här. Jag vill ha kraft till att vara med vår dotter. Det är tur att Krister finns så nära till hands nästan jämt. 

Faktum är att jag var piggare för en månad sen...

DNA-test svar

Behövs inga ord. 

Från dag 21 när vi gjorde UL så har vi vetat men många läkare tvivlat! 

Inget svar än

Nej svaret på DNA-testet dröjer än. 8 arbetsdagar kan det ta. Så någon gång i början på nästa vecka borde det ha kommit.

Vissa dagar är jag väldigt utmattad och kanske har det med att göra att jag förlorade 1.6 liter blod under snittet och jag har liksom glömt bort att ta järntabletter. Vid återbesök igår hos barnmorskan påminde hon mig om att om man förlorat mer än 1 liter blod vid en förlossning så ska man äta järntabletter i minst tre månader efteråt. Hm... Jag tänkte att så fort min bleka hy fick färg igen så var det väl inget mer att hålla på med. Sjuksköterska som jag är. Smart tänkt. Min järndepot har förmodligen fått sig en rejäl tömning. Jag har ju alltid varit mer eller mindre slut, särskilt på f.m. När jag sovit och gått upp och ätit frukost så brukar jag vara så slut sen att det är lika bra att gå och lägga sig igen. Framåt kvällen kan jag bli lite piggare. Eftersom jag brukar känna mig slut på detta sätt så har jag trott att det är normalt det jag känner nu med men jag inser nu att det är mer än normalt. Det är inte sömnbrist heller, speciellt mycket, det är bara kroppen som inte orkar. Den liksom stapplar fram och ibland blir jag rejält yr med. Därför har jag börjat äta Hemofer igen. Vi får se om det hjälper, annars får jag väl ge mig på Niferexen... förhoppningsvis blir jag inte lika förstoppad nu som under graviditeten.

Jag har förresten fått en mycket bra förklaring till varför mina tarmar står extremt stilla under graviditet. Tjocktarmen sitter nämligen fast i livmodern och även tarmarna på höger sida om livmodern sitter fast, så kallade adherenser. Även äggledaren som jag har sitter fast i livmodern på ett ställe. Det är med andra ord inte konstigt att det blir märkligt i min mage, mer problem än normalt när jag är gravid.

Nu vaknade Klara, så jag ska gå och ta hand om henne. Påbörjar förlossningsberättelsen vid nästa inlägg.


DNA-test

Igår sände jag iväg ett DNA-test på Klara och mig. Jag beställde det från ett lab i Danmark, vilket jag hittade när jag googlade. Det danska labbet var billigast och tog lika betalt oavsett kön. Det var det som var mycket märkligt med pappatest.se att de tog mer betalt om det var en kvinna som skulle göra testet...

Familjerätten i kommunen gör inte DNA-test om inte det är så att barnet själv vill det. Klara skulle ju kunna som vuxen vilja ha ett intyg på att hon har sitt genetiska ursprung från mig och då kan hon kontakta familjerätten och få det. Äggdonation är relativt nytt för Sverige och Socialstyrelsen har inga riktlinjer hur man ska göra när t.ex. en mamma vill testa om barnet är från det egna arvsanlagen eller från en äggdonation.

Nu är testet på väg till Danmark i alla fall. 2 st bomullspinnar från mig och 2 st från Klara ligger i varsitt brunt kuvert. Man tar testet på insidan av kinden. Snurrar ordentligt på pinnen så att det ska fastna slemhinna på toppsen. Det var lite lurigt att göra det på Klara men jag tror det gick bra. Resultatet bör väl komma nästa vecka. Är dock övertygad om att Klara kommer från mina arvsanlag. Hon är så lik mig när jag var liten.

Amningen slutade jag med för ca två veckor sedan. Det var ett mycket skönt beslut för oss alla. Klara äter var fjärde timme ungefär och nu senaste två nätterna har hon sovit nästan 7-8 timmar i sträck utan mat. Jag har bara gått upp då och då och stoppat in nappen i hennes mun och då har hon förnöjt sovit vidare. 

Har tänkt att jag ska skriva ned en förlossningsberättelse faktiskt. Mycket för att det är intressant för mig själv att kunna gå tillbaka till och kolla in. I måndags var vi till spec. MVC på återbesök och vi diskuterade förlossningen och försökte hitta lite förklaringar till varför den gick som den gick.

Återkommer om det. Nu ska jag gå till min underbara dotter som legat och sovit en stund under mamma och pappas täcke medan jag bakat bröd.



Inspiration

Tänk att ha en sån här bra och fin kontakt med sitt barn att det går att sjunga en sång på detta sätt!







Dagens tre positiva

Ja ni vet på Facebook pågår en skickavidarelek som är ganska trevlig faktiskt. Den går ut på att man ska lista tre positiva händelser för dagen i sju dagar. Jag hade det på min blogg ett tag, en gadget i marginalen där jag varje dag skrev in några positiva saker för att påminna mig om att det faktiskt skedde bra saker. Det var då när jag mådde som sämst i slutet på 2009 och början på 2010, precis innan jag träffat Krister.

Detta skrev jag på Facebook idag:
Jag har äntligen varit iväg och fixat AC:n till min bil! (Dock kunde jag knappt komma dit då det är andra smärre problem med bilen, men det är ju en annan historia). AC:n kommer göra det lättare för mig och Klara att göra utflykter i sommar!
2. Det är väldigt positivt att det går att bråka med min älskade make och bli sams fort igen (Till alla som tror att jag och Krister aldrig blir osams så tror ni fel, vi är oerhört envisa - var och en på sitt sätt och varje gång tänker jag flytta och tror att vi aldrig mer kommer prata med varandra (taskiga erfarenheter)).
3. Jag har gödslat mirakelhäcken - så nu kommer den växa kämpa-, kämpa, kämpahög (vi kommer snart sitta bakom den och mysa) 


Tänker att jag gärna vill skriva det här på bloggen med för det hänger ihop med mina uppdateringar här och eftersom jag nuförtiden är lite dålig på att uppdatera så är det ju smart att använda det jag skrev på FB. (Jag är lite vimsig märker jag :-))

TACK till er som kommenterat om amning!! Det har varit väldigt betydelsefullt och ni som läser min blogg är så kloka, så underbart kloka! 

Jag håller faktiskt på att lägga ned amningen. Det blev för mycket kamp och Klara blev bara mer ledsen av att vi försökte. Någon dag så fungerade det och idag när jag gett upp så lät jag henne bara ligga hos mig på bröstet efter att hon fått sin flaska och då rootade hon sig fram mot bröstet - precis så där som barnet gör efter förlossningen. Det är nog så vi får göra. Jag kommer handmjölka lite några dagar framöver och prova ibland att hon får eftersuga lite efter att hon fått mat och se om hon vill mysa lite bara, inte forcera något. Det blir ju lätt så desperat när hon är hungrig. 

Detta beslut känns så bra!! 

Nu ett svar på en fråga från en läsare. Någon undrade om vi kunnat ta reda på om Klara är från mitt ägg eller inte. Familjerätten gör inte det. Däremot kan vi göra det när Klara blir stor och vill veta själv. Det finns dock en sida på nätet som heter pappatest. se där man kan beställa test men mammatestet är flera hundra kronor dyrare än pappatestet. Då blev jag lite tvär. 

Sen tänker jag på en grej. En annan bloggare talade idag om risken att skriva och lägga ut bilder på sin bebis och att bebisen sen i vuxen ålder ska reagera över detta. Jag tänker, det går ju att låsa bloggen så ingen annan kommer åt innehållet. Det kan man ju göra när det gått några år, eller? Finns ändå alla bilder tillgängliga på nätet? Hur resonerar ni kring detta, ni som bloggar om barn osv...

Kramar till er alla! Hoppas ni haft en skön solig dag idag!

Det har jag och Klara haft!

Underbara älskade unge

Så fort jag får chansen försöker jag prata lite med henne. Dock sover hon mest, men senaste dagarna har hon varit mer social och idag, dagen innan sin 6-veckorsdag så gav hon mig ett leende efter en stunds flörtande från min sida. Det blir dn kontakt och det bara klickar till i hela kroppen, hjärtat och själen. Tänk, vi fick vårt levande barn! Hon är här och hon ler mot mig!

K väger idag 4055 gram och mår väldigt bra förutom magknip som hon får ganska ofta. Det är svårt att veta om de är normala, knipen eller något som vi borde analysera mer. Vi ska testa en annan ersättning så får vi se om det blir bättre. Igår började vi även med magdroppar. 

Just nu är det 17 grader varmt i skuggan och jag och K sitter under ett parasoll och lyssnar på vinden och en gök som hörs i söder. 
Här, inte så leende. Ganska varm och trött och alldeles underbart söt enligt mamma. 
K har fått ett smultronmärke under vänster öga. Det är den röda förhöjnaden. 
Den här bilden togs i söndags när vi hade besök av våra kära vänner från Uppsala! 


Amning

Jag var nära att ge upp häromdagen. Och det på grund av att det blev mer och mer en kamp mellan mig och K än en självklar matningsstund fylld av närhet och värme. Vi var både helt utmattade efteråt. Det blev till och med så att när jag såg att hon var hungrig så blev jag alldeles spänd och kände obehag inför att försöka amma henne.
   Men så var vi till amningsmottagningen igen och då fick vi prova en annan amningsnapp, en mindre sort. Jag visste inte ens att det finns mindre! Den storleken gjorde att K kunde få ett bättre tag och det verkade faktiskt som om hon sög på ett helt annat sätt.
Jag fick också syntocinonspray för att få igång utdrivningsreflexen snabbare och dessutom så ska den verka så att den håller i utdrivningen. Det verkar nämligen som att det kommer mjölk först men att det sen stannar av något. Det var i onsdags som vi började med det här nya och "peppar, peppar" det verkar som att K får i sig lite nu i alla fall. Idag låg vi länge i sängen och bara mös, där jag lät henne amma när hon ville. Vi sov om vartannat och hon sög då och då. Det varade säkert 1 1/2 timme.

Efteråt skrek hon ändå otröstligt och hon fick lite bröstmjölk som jag hade på flaska. Då kräktes hon. Kanske hade hon ändå fått tillräckligt?

Å andra sidan så resonerar jag så här att om hon får i sig, om än bara lite bröstmjölk per dag och det är mysigt att ligga snutta vid mitt bröst och att vi ger henne ersättning resten så är det helt ok :D

På väg till BVC

Idag blir det läkarundersökning på Klara. 
Klara grimaserar av den starka solen. Sitter i babyskyddet med mormors stickade tröja på. Igår fick hon prova napp och det visar sig va bra när hon har ont i magen. 

Krister sitter och kör medan han sjunger barnvisor efter sin spotifylista. 

Amningen går inget vidare. Nån dag trodde jag det va på väg att släppa men nu skriker hon igen så fort hon fått tag och stretar emot. När hon får tag så somnar hon lätt och det hela stannar av. När hon däremot får flaskan så mumsar hon för fulla muggar. 

Jag är väldigt utmattad. Orkar inget knappt. Behöver vila mer. Ska göra det med Klara när vi kommer hem. 

Tack till Måns Mamma som skickade en fin present till Klara!

Puss och kram till er från oss 

:-)

Tillägg efter besöket:
Allt är jättebra med Klara. Hon går verkligen upp i vikt. Faktum är att vi fick rådet av läkaren att ge henne mindre mat per gång eftersom hon bajsar extremt mycket, ca 14 ggr per dygn ibland. 

Det tråkiga var att vi vägde henne innan amningen på BVC för att se hur mycket hon får i sig och hon hade bara gått upp 5 gram efter amningen!!! Förmodligen sätter hon tungan i gommen när hon suger. Det smackar och mjölken åker bara fram och tillbaka i amningsnappen 
:-( 

3 veckor

Gulliga kära ni! Som hör av er och undrar hur jag har det. Jag har inte uppdaterat på länge. Det räcker ju egentligen med några rader så jag förstår faktiskt inte varför jag inte gjort det. Fick just ett sms från en läsare som undrar hur jag har det så nu ska jag skärpa till mig! 

Vi har det bra men ganska kämpigt med amningen. Vi var till amningsmottagningen i lördags och fick jättebra stöd där. 

Vi tillmatar henne med ersättning och urpumpad bröstmjölk. 
Då och då suger hon bra men aldrig utan amningsnapp. Idag på hennes treveckorsdag så är första gången som hon ammade på ena bröstet och släppte efter 30 min ca och visade att hon var mätt. Glädjande. 

Jag är väldigt utmattad mellan varven och har blandade känslor. Alla hormoner och alla andra känslor som är förknippade både med sorg och glädje. 

Vi har haft en del besök och fler vill komma och hälsa Klara till världen. Vi har fått så många gåvor och glädje och kärlek strömmar emot oss var vi än är! 

När Krister är ute och spelar möts han ideligen av glada människor som vill gratulera. 

Klara har gått upp jättefint i vikt och äter och sover bra! 
Igår invigde jag bärselen. Krister har använt den innan men nu var det första gången för mig. 

Såret efter operationen känns knappt längre. Nu är det mina ben som behöver bli starkare. Jag försöker komma ut på en promenad varje dag men orkar inte alltid. 

Jag lovar att skriva snart igen. 

Många kramar från Anne


Hemma

Vi har nu varit hemma i två dagar och faktiskt hunnit med en liten utflykt ikväll för att lyssna på en konsert i en kyrka. 

Klara mår bra. Hon ammar ibland när hon får tag om amningsnappen. Hon får inte tag utan napp. Jag pumpar ur mjölk då och då och hon får äta ur en bra specialflaska som det krävs samma sugteknik till som vid bröstet. 

Vi är väldigt väldigt glada och jag gråter varma kärlekstårar över alla gåvor och gratulationer vi får. 

Det är överväldigande stort! 

Tack alla!! Tack! 


Tidningsartikel och webbreportage - Gefle Dagblad

Igår var GD hit och gjorde Webb-TV och skrev en artikel som publiceras i den lokala tidningen idag. Det kändes bra att få vara med eftersom vi efter Tusses död var med i tidningen och berättade om det som hänt med honom. Vi fick en  jättefin present till Klara (det framgår ju nu ändå offentligt vad hon heter i reportaget...) av journalisten som var samma som gjorde reportaget 2011. Det var betydelsefullt för henne med att få skriva om oss nu efter den sorg och kamp vi fört några år nu.


Vi är fortfarande kvar på BB. Jag har nu bröstmjölk och nu tränar vi på att få henne att suga ordentligt!

Klicka HÄR för att läsa artikeln!



4:de dygnet - BB

Vi är kvar här på BB.

    
Koppmat - 3 dagar gammal. 



Vår älskade flicka tappade mer än 10 % i vikt efter födseln och hon och jag har svårt att få igång amningen tillsammans. Hon är för trött. När jag lägger henne till mitt bröst så försöker hon först tappert. Hon har en  jättefin rooting-reflex men tar inte ordentligt tag och vissa barnmorskor här hjälper henne att ta tag och då har det fungerat men när vi sedan ska försöka själva så fungerar det inte. Hon ligger och pussar på bröstvårtan, visserligen mycket sött men inte speciellt effektivt för att få igång bröstmjölksproduktionen. Vi bestämde till slut att låta henne äta upp sig lite och få krafter och sedan försöka igen. Under tiden får jag stimulering av en bröstpump. Vi kommer vara här tills amningen kommit igång och hon gått upp i vikt.

Jag sa till mig själv innan hon kom till världen att jag skulle verkligen ta det lugnt med amningen och inte
kräva mer av mig själv än just det som är och låta det sakta komma - men det är svårt att inte fyllas av oro när det bara kommer 3 droppar efter 10 min pumpning...

Hur mår jag? Jag gick upp första dygnet efter snittet och har rört på mig förhållandevis mycket men min mage är helt urspårad vilket är väldigt vanligt efter snitt. Tarmarna står helt stilla så om magen var en ballong under graviditeten så är den är stor gasbehållare nu.  Mina ben från lår till fötter har blivit helt vätskefyllda och visst är det bra att röra på sig men det är också å andra sidan bra för mina ben att ligga i högläge. Jag har svårt att röra mig i sängen förstås och svårt att ta mig upp snabbt i och med såret. Det är svårt också att röra sig och ta hand om sitt barn på ett ledigt sett och hitta bra ställningar för t.ex. amning så att göra kejsarsnitt har verkligen många negativa sidor, vilket jag hela tiden varit medveten om.  Första dygnet var också Flingan väldigt illamående för vid snitt så kommer inte lika mycket fostervatten ut ur magsäcken utan stannar kvar vilket de sedan måste kräkas upp.

Det som gjorde att det blev snitt har inget att göra med att Flingan (Hon har ju nu ett annat namn, men jag vet inte om jag ska skriva det här på bloggen...) mådde dåligt. Hon mådde fint men under de nästan 2 dygn vi kämpade så stannade det av för mycket hela tiden. Det blev en kemisk hetsjakt för kroppen och alldeles för långt ifrån en naturlig process. Det stod och stampade och var öppet 8-9 cm men hennes huvud ville inte komma ned i förlossningskanalen ordentligt vilket gjorde att jag inte orkade mer till slut. Ingen vet heller om det skulle blivit annorlunda om vi väntat med igångsättningen en vecka. Det är bara spekulationer som är onödiga att göra. Rent psykologiskt hade jag inte klarat att gå längre tid.

I ca 16 timmar hade jag en intensiv värk varannan minut, som varade knappt en minut och sedan kom nästa utan att jag hann vila emellan. Detta gjorde att jag runt 2-tiden på natten (efter 13 timmar) önskade att det fanns en spruta som de kunde ge mig så jag slapp vara med längre. Det var fruktansvärt plågsamt och fler känslor och tankar kommer nog skölja igenom mig kring detta. Det kommer nog en mer detaljerad förlossningsberättelse vid senare tillfälle.

Morgonsolning.
Klockan 5 på morgonen den 10 april sa jag till läkaren att det nu fick vara nog och hon höll med mig. Allt personal och både Krister och hans systerdotter (som också var med i förlossningsrummet) var fantastiska på alla sätt och vis.

6.03 kom hon ut - en vacker och djupt efterlängtad flicka och det var huvudsaken. Hon kom till oss levande, hon andades och låg på mitt bröst. En stor smärta och spänning släppte i den stunden från min kropp och själ. Hon är äntligen här! En lång lång kamp och förtvivlan är över. Älskade Tusse, du har fått en syster.




Hud mot hud med pappa
Hud mot hud med mamma

Så många fina kläder hon fått!! Nyekiperad - 3 dagar gammal.
Påklädd 2 dagar gammal, med världens finaste mest speciella body - en gåva från en vän vars båda tvillingar dog efter födseln. Den ena flickan skulle haft den här bodyn.  

Nu är lillasyster här!

Igår morse kom hon ut kl 6.03. Efter en lång igångsättning och massa kämpande så gjordes tillslut kejsarsnitt. Hon vägde 3280 gram och 50 cm lång. 

Vi är så fantastiskt lyckliga! Vi grät när vi fick höra hennes skrik. Helt overklig känsla. Hon mår jättebra! Hon är stark och har nu på morgonen varit med på sin första läkarundersökning där det inte fanns nåt att anmärka på. 

Det är otroligt så många gratulationer vi fått på FB. Ett enormt flöde av kärlek! Sen ni som kommenterat här på bloggen är också många och det är så fint att få en sån gåva av er, er omtänksamhet och engagemang! 
Tack alla!

Kram från oss


V 37+0 Något händer

Något är det som hänt efter undersökningen i torsdags. Slemproppen har börjat ge sig iväg, uppdelat på några dagar och igår kväll och i natt har jag haft rejäla förvärkar.

Precis som Johanna skrev i en kommentar så kanske det är lite konstigt att vi inte fått tid för ett exakt igångsättningsdatum redan i början på graviditeten, men de har hela tiden sagt 2-3 veckor innan BF och att när vi närmar oss ska de göra en bedömning och mer fastställa det exakt.

Någon frågade mig om varför jag inte blir erbjuden snitt för det skulle göra det säkrare för barnet men för mig är inte det något alternativ då även snitt kan vara något som har risker och konsekvenser. Jag längtar efter att få föda! Inget talar för att denna moderkaka skulle ha några skavanker, som Tusses hade och då kan inte heller en vaginal förlossning vara till skada. Ingen vet ju dock vad som händer efter vägen, det är ju därför vi vill vara på plats när förlossningen startar så de kan noga följa hur Flingan mår under vägen.

Igår kväll tittade vi på bilder från förlossningen med Tusse. Bara tanken nu att vi snart är där igen och förhoppningsvis kommer få ett levande barn att glädjas åt är helt absurd ännu. Jag tror egentligen att jag är helt oförberedd på den sorg och lycka jag kommer känna på samma gång när Flingan kommer ut. Bilderna från förlossningen på Tusse fick mig först att le och prata om Tusses öron, händer och fötter osv. Men när vi sedan kom till en film som jag spelat in efter vi kommit hem där Krister sitter och gör en låt på gitarren till Tusse och man ser spjälsängen bredvid då brast för mig helt. Värmen som var den påsken 2011, alla vackra blommor vi fick tillsända oss från våra vänner. Alla känslor vi delade tillsammans.  Minnet efter vår lilla pojke och förlusten sitter så djupt och nu när vi är så nära att få träffa lillasyster så blir allt mer och mer laddat. Efter en stund så möttes jag och Krister i en lång kram där vi konstaterar vad mycket vi har gått igenom tillsammans och gemensamt bestämmer vi att vi ska se på framtiden med tillförsikt!

Kramar till er alla med önskan att ni har en fin söndag!

Tusses Lillasyster

Jo, hon låg nedåt med huvudet, det gjorde hon. Dock lite instabilt och det kan hända att hon får för sig att vända på sig igen - det vet man aldrig. Å jag får för mig att jag kan påverka det genom att inte ligga ned när jag sover - oj oj. Läkaren sa att visst, du kan ju sitta och sova men sen förstod jag att han skojade. Jag tänker att hon liksom får mer lust att vända sig när jag ligger ned och det trycker på hennes lilla kropp.

Sist under ultraljudet förde han ultraljudsscannern till ett visst ställe och tittade länge och utforskande på mig.  Jag frågade tillslut vad jag skulle säga och han bad mig tolka vad jag såg och det såg tydligt ut som blygdläppar och det bekräftade han att det torde vara. Så nu är det väl 97 % säkert att det är en lillasyster!!

Läkaren gick igenom allt mycket noggrant igår, och visade Krister hur han kan känna hur huvudet ligger. Det finns gott om fostervatten och flödet i navelsträngen är bra. Han gjorde en undersökning vaginalt och där fann han att livmodertappen var ganska lång fortfarande - förmodligen runt 3-4 cm den var centrerad och livmodermunnen var mjuk. Att den är mjuk är positivt men helst borde väl tappen vara kortare för att det ska vara optimalt att sätta igång förlossningen. Han talade om att de helst sätter igång det i vecka 38 nånting men jag sa att jag gärna vill göra det i vecka 37.

Frågan är vad det kan ha för nackdelar att tappen är så lång när man sätter igång det hela? Vad jag förstår så kan man öppna sig och tappen utplånas samtidigt när man är omföderska. Är det läsare av min blogg som blivit igångsatt trots lång livmodertapp och i vecka 37 får ni gärna komma med lite kommentarer!!