Flera skikt inom mig jublar av all kärlek jag känner från alla er läsare. Igår fick jag flera fantastiska meddelanden om att ni vill hjälpa oss. Samtidigt innehåller flera skikt inom mig mer och mer sorg. Det känns svårt att säga det. Jag hade önskat att jag kunde säga annorlunda. Men Tusses ett-årsdag närmar sig nu mer och mer och skräcken över att aldrig kunna få ett barn naglar sig fast i mig. Allt som oftast tänker jag att det hade varit bäst att jag aldrig blev gravid i augusti 2010. Då hade jag aldrig fått vara så nära det jag aldrig helt fick uppleva till fullo. Då hade jag besparats all den här smärtan som jag nu blivit tvungen att förhålla mig till.
Nu gäller det att komma på något. Som om jag inte gjort det då hela tiden?
Vi ska starta ett företag med massor av innehåll och vi ska gifta oss. Räcker inte det för att avleda mig från besattheten, sorgen och längtan? Nej, det gör tyvärr inte det. Just nu är jag inne i en period då jag gråter varje morgon och saknar vår fina underbara son. Inget kan få mig att tänka på annat verkar det som.
Jag letar fortfarande efter det som jag ska göra för att locka fram hela min kompetens och hela min kreativitet. Frågan är, vad är jag bra på? Vad gör mig glad att göra? Vad får mig att gå upp i det till den grad att jag glömmer tid och rum? Jag behöver glömma en stund min tomma famn... något riktigt uppslukande skulle jag behöva göra. Den här sorgen äter upp mig annars.
Tanke till handling
Först kände jag mig lite dum. Jag vågade inte fråga om er hjälp. Jag hade ju redan fått ett stort bidrag från en vän till IVF. Skulle jag våga fråga er alla där ute och alla jag känner på Facebook om att få till skänks ännu mer? Girighet? Känslor av skuld och skam uppenbarade sig inom mig.
Många bad mig öppna ett konto för ett tag sedan, så att de kunde sätta in en liten gåva. Jag räknade snabbt ihop att om alla mina vänner på FB satte in 100 kr var så skulle vi ha pengar till ett helt nytt IVF försök! Jag tänkte OJ, kan man göra så?
Tillslut vågade jag sätta ut kontonumret och jag vågade be om er hjälp. Men efter de följande inlägg jag gjort här på bloggen har jag börjat tvivla på om jag gjort rätt. Det var som det blev tyst på något sätt. Missförstå mig inte nu, det var flera som satte in pengar och det gjorde mig jätteglad!
Min pappa dog och jag tappade andan lite granna. Kanske gjorde ni det med? Kanske blev det för mycket? Kommentarerna från er försvann ett kort ögonblick och likaså på Facebook, blev det lite tomt. Jag tänkte att nu har jag nog fått min kvot. Nu har jag fått tillräckligt från alla och jag har inte orkat och hunnit läsa så mycket vad ni andra skrivit så därför är det nog ingen som är intresserad mer... Givandet och tagandet hade tippat över åt för mycket tagande. Många trodde nog att det behövdes så mycket med. Egentligen hade det räckt med 50 kr från er var...Så många är ni!
I går kväll var jag nära att lägga ned bloggen. Det kändes meningslöst på något sätt.
Men så tänkte jag att jag berättar lite om hur jag tänker och känner istället och helt plötsligt så förstår jag att alla ni nog tänkt en hel del med (ni har ju fullt upp med era liv också) och nu när jag berättade så fick jag ta del av era tankar! Därefter föll det ena efter det andra på plats.
Nu har ni visat att ni går från tanke till handling. Ni gör en stor gärning och min högsta dröm just nu det är att få dela detta med er! Tänk om det lyckas nästa gång - Tänk vilken lycka. Just nu i denna stund är allt möjligt och genom era kärlekshandlingar så får jag kraft att gå vidare! Era tankar är guld värda, ni som läser är så betydelsefulla. Jag vill ta del av det ni tänker och känner med.
Många bad mig öppna ett konto för ett tag sedan, så att de kunde sätta in en liten gåva. Jag räknade snabbt ihop att om alla mina vänner på FB satte in 100 kr var så skulle vi ha pengar till ett helt nytt IVF försök! Jag tänkte OJ, kan man göra så?
Tillslut vågade jag sätta ut kontonumret och jag vågade be om er hjälp. Men efter de följande inlägg jag gjort här på bloggen har jag börjat tvivla på om jag gjort rätt. Det var som det blev tyst på något sätt. Missförstå mig inte nu, det var flera som satte in pengar och det gjorde mig jätteglad!
Min pappa dog och jag tappade andan lite granna. Kanske gjorde ni det med? Kanske blev det för mycket? Kommentarerna från er försvann ett kort ögonblick och likaså på Facebook, blev det lite tomt. Jag tänkte att nu har jag nog fått min kvot. Nu har jag fått tillräckligt från alla och jag har inte orkat och hunnit läsa så mycket vad ni andra skrivit så därför är det nog ingen som är intresserad mer... Givandet och tagandet hade tippat över åt för mycket tagande. Många trodde nog att det behövdes så mycket med. Egentligen hade det räckt med 50 kr från er var...Så många är ni!
I går kväll var jag nära att lägga ned bloggen. Det kändes meningslöst på något sätt.
Men så tänkte jag att jag berättar lite om hur jag tänker och känner istället och helt plötsligt så förstår jag att alla ni nog tänkt en hel del med (ni har ju fullt upp med era liv också) och nu när jag berättade så fick jag ta del av era tankar! Därefter föll det ena efter det andra på plats.
Nu har ni visat att ni går från tanke till handling. Ni gör en stor gärning och min högsta dröm just nu det är att få dela detta med er! Tänk om det lyckas nästa gång - Tänk vilken lycka. Just nu i denna stund är allt möjligt och genom era kärlekshandlingar så får jag kraft att gå vidare! Era tankar är guld värda, ni som läser är så betydelsefulla. Jag vill ta del av det ni tänker och känner med.
Stanna kvar här hos mig i solen
Krister talar allvar till mig med kärlek i ögonen. Han ler med sitt hjärta.
Stanna kvar här hos mig i solen, säger han.
I svåra samtal med människor som funnits i min närvaro hela mitt liv, med mycket sorg och besvikelser så gäller det att stanna kvar i solen. Uppe på land, bland grönskande träd och blommor. Det gäller att vara på sin vakt. Kanske hitta en sak att hålla i sin hand där jag påminns om Kristers ord.
I samma stund kommer ett mail från en bloggvän som har kommit att bli en väldigt stöttande samtalspartner. Hon berättar om övningen där man föreställer sig att man gnuggar fram en varm, gul sol mellan händerna och sträcker sedan upp händerna över huvudet och låter solen sprida sina strålar över hela kroppen. Strålarna rinner ned över hela mig. Nu skickar jag de strålarna till dig med LadyBond - du behöver dem så väl!
Stanna kvar här hos mig i solen, säger han.
I svåra samtal med människor som funnits i min närvaro hela mitt liv, med mycket sorg och besvikelser så gäller det att stanna kvar i solen. Uppe på land, bland grönskande träd och blommor. Det gäller att vara på sin vakt. Kanske hitta en sak att hålla i sin hand där jag påminns om Kristers ord.
I samma stund kommer ett mail från en bloggvän som har kommit att bli en väldigt stöttande samtalspartner. Hon berättar om övningen där man föreställer sig att man gnuggar fram en varm, gul sol mellan händerna och sträcker sedan upp händerna över huvudet och låter solen sprida sina strålar över hela kroppen. Strålarna rinner ned över hela mig. Nu skickar jag de strålarna till dig med LadyBond - du behöver dem så väl!
Massiva texter
Jag har konstaterat sen Tusse dog att jag inte kan läsa texter som är för massiva och som inte har tillräckligt med styckesindelningar. Jag kan inte se orden då. Det blir bara för mycket text. jag behöver luft mellan meningarna.
Luft.
Längtan.
Värme.
Kramar.
Kärlek.
Jag har tänkt mycket på pappa senaste dagarna. Jag har varit och är väldigt förkyld. Jag har också tänkt mycket på att min famn saknar ett barn att krama.
Sen vill jag igen tacka er som gett oss pengar: Månsmamma, Anna W, Annelie, Anders M, Zinfandel, Vickan och sen är det några som inte uppgett sitt namn! Stort tack till er alla!
Luft.
Längtan.
Värme.
Kramar.
Kärlek.
Jag har tänkt mycket på pappa senaste dagarna. Jag har varit och är väldigt förkyld. Jag har också tänkt mycket på att min famn saknar ett barn att krama.
Sen vill jag igen tacka er som gett oss pengar: Månsmamma, Anna W, Annelie, Anders M, Zinfandel, Vickan och sen är det några som inte uppgett sitt namn! Stort tack till er alla!
Sov gott pappa
Klockan är 06.30. Åker till arbetet. Känner mig lugn och metodisk men huvudet är trångt. Synen är dimmig. Pannan är hård, fältet mellan ögonbrynen är hårt sammandraget och nacken gråter. Kommer till jobbet. Håller i hop. Svettas och fryser om vartannat.
Telefonen ringer. I andra änden hör jag min brors röst. Han meddelar att pappa är död. Pappa är död nu. Pappa som jag längtat efter hela mitt liv. Nu finns han inte längre på riktigt. På riktigt är han borta. Hela han. Det som är kvar är jag med mina tankar om livet.
Vilket är jag med mina tankar och känslor i det hela? Omöjligt att förstå. Jag är för involverad och för medlingsbenägen, hela jag för att kunna reda ut vad som är jag och vad som är någon annans tankar och åsikter.
Åker dit och lägger en hand på hans kind. Den är fortfarande varm. Säger till honom - Pappa, nu är det slut. Jag vet inte, pappa hur man ska ta hand om sig? Varför gjorde inte du det? Jag försöker leva i livet och inte utanför. Framförallt vill jag undvika att bli ett offer. Pannan är kall och kinden varm.
Tur att jag har Krister nu. Han håller mig i handen. Åsa, min vän, leder mig till min alldeles egna ö, en ö där jag har en känsla av eget bestämmande, där jag försöker tillåta mig vara den jag är, där mina tycken får vara okej. Där jag inte är fel.
Tänk att känna att man är fel bara för att man tänker och tycker det man gör.
Jag har i familjesammanhang haft en föreställning om att jag är fel och människor i min omgivning har talat om för mig att jag endast ser mig som den som har rätten till att döma och rätten att bara vara en egoist som bara ser mig själv och mina behov. Saken är den att jag aldrig vetat om vad jag har för behov... Allt är märkligt nu. Mycket märkligt. Har inte ord faktiskt att täcka in hur mitt liv varit med en pappa som jag längtat efter. Jag vet inte hur en pappa skulle ha varit så jag vet inte vad jag har längtat efter egentligen. När jag blivit vuxen så har jag fått aningar om hur en pappa kan vara.
Men han var ändå min pappa och nu är han död. Sov gott pappa.
Telefonen ringer. I andra änden hör jag min brors röst. Han meddelar att pappa är död. Pappa är död nu. Pappa som jag längtat efter hela mitt liv. Nu finns han inte längre på riktigt. På riktigt är han borta. Hela han. Det som är kvar är jag med mina tankar om livet.
Vilket är jag med mina tankar och känslor i det hela? Omöjligt att förstå. Jag är för involverad och för medlingsbenägen, hela jag för att kunna reda ut vad som är jag och vad som är någon annans tankar och åsikter.
Åker dit och lägger en hand på hans kind. Den är fortfarande varm. Säger till honom - Pappa, nu är det slut. Jag vet inte, pappa hur man ska ta hand om sig? Varför gjorde inte du det? Jag försöker leva i livet och inte utanför. Framförallt vill jag undvika att bli ett offer. Pannan är kall och kinden varm.
Tur att jag har Krister nu. Han håller mig i handen. Åsa, min vän, leder mig till min alldeles egna ö, en ö där jag har en känsla av eget bestämmande, där jag försöker tillåta mig vara den jag är, där mina tycken får vara okej. Där jag inte är fel.
Tänk att känna att man är fel bara för att man tänker och tycker det man gör.
Jag har i familjesammanhang haft en föreställning om att jag är fel och människor i min omgivning har talat om för mig att jag endast ser mig som den som har rätten till att döma och rätten att bara vara en egoist som bara ser mig själv och mina behov. Saken är den att jag aldrig vetat om vad jag har för behov... Allt är märkligt nu. Mycket märkligt. Har inte ord faktiskt att täcka in hur mitt liv varit med en pappa som jag längtat efter. Jag vet inte hur en pappa skulle ha varit så jag vet inte vad jag har längtat efter egentligen. När jag blivit vuxen så har jag fått aningar om hur en pappa kan vara.
Men han var ändå min pappa och nu är han död. Sov gott pappa.
Nätkärlek
En början, en väv, ett hav av trådar, garn och längtan som sammanförs. En brusten dröm, en kärleksfull men mycket öm hand. Ett rop på hjälp, en andning ifrån det som hade varit sanningen. Ett ögonblicks verk, en mirakulös händelse med en tragisk historia som letar ett lyckligt slut.
Ni, ni därute som tror på oss, på mig på livet. Skulle jag inte vara en tvivlare så skulle jag tro jag är religiös. Det växer ett liv hos er, en sån stark kraft att den sprider ringar på vattnet i den klaraste bergsjön. Där botten lyser som kristall.
Ni är inte bara kontakter på nätet. Ni är ett nät av sammanlänkade solstrålar. Jag vill ge er det ni ger mig.
Tack kära ni för det de pengar ni har skänkt oss, anonym som känd!
Jag är så glad för det ni gör - snacka om att omge sig med boostande människor!
Med våra sparade pengar tillsammans med era insättningar har vi nu 13.500 kr.
Det innebär att det fattas 11 500 kr. Det kommer vi säkert kunna fixa på något sätt, för fler har också sagt att de kommer skänka oss en slant lite längre fram!
Nästa plan är uppstakad:
Vid nästa mens ska jag börja med sprutor, Menopour, korta metoden. Förra gången sprutade jag med Gonal-f. Korta metoden. Jag ska använda Menopour denna gång för de tror att äggen kommer bli ännu bättre då :-)
Det var först snack om att jag skulle äta en medicin som använts i USA en del. En medicin som ska förbättra äggkvaliteten. Läkarna ansåg efter en diskussion att mina ägg inte har dålig kvalitet därför tycker de att vi ska köra på med ett nytt IVF försök snarast istället. Medicinen heter Prasteron och är en kapsel 25 mg. Det är en syntetisk variant av DHEA, ett androgent könshormon. Det verkar som att medicinen funnits länge (används som dopingpreparat i vissa sammanhang) men att det skulle användas i Svenska IVF vården är helt nytt!!
Det är spännande med denna medicin, men jag är ju glad om de tror på mina ägg ändå... vilket de nu gör. Så i slutet på mars börjar vi nästa behandling!
All kärlek till er!
Anne
Ni, ni därute som tror på oss, på mig på livet. Skulle jag inte vara en tvivlare så skulle jag tro jag är religiös. Det växer ett liv hos er, en sån stark kraft att den sprider ringar på vattnet i den klaraste bergsjön. Där botten lyser som kristall.
Ni är inte bara kontakter på nätet. Ni är ett nät av sammanlänkade solstrålar. Jag vill ge er det ni ger mig.
Tack kära ni för det de pengar ni har skänkt oss, anonym som känd!
Jag är så glad för det ni gör - snacka om att omge sig med boostande människor!
Med våra sparade pengar tillsammans med era insättningar har vi nu 13.500 kr.
Det innebär att det fattas 11 500 kr. Det kommer vi säkert kunna fixa på något sätt, för fler har också sagt att de kommer skänka oss en slant lite längre fram!
Nästa plan är uppstakad:
Vid nästa mens ska jag börja med sprutor, Menopour, korta metoden. Förra gången sprutade jag med Gonal-f. Korta metoden. Jag ska använda Menopour denna gång för de tror att äggen kommer bli ännu bättre då :-)
Det var först snack om att jag skulle äta en medicin som använts i USA en del. En medicin som ska förbättra äggkvaliteten. Läkarna ansåg efter en diskussion att mina ägg inte har dålig kvalitet därför tycker de att vi ska köra på med ett nytt IVF försök snarast istället. Medicinen heter Prasteron och är en kapsel 25 mg. Det är en syntetisk variant av DHEA, ett androgent könshormon. Det verkar som att medicinen funnits länge (används som dopingpreparat i vissa sammanhang) men att det skulle användas i Svenska IVF vården är helt nytt!!
Det är spännande med denna medicin, men jag är ju glad om de tror på mina ägg ändå... vilket de nu gör. Så i slutet på mars börjar vi nästa behandling!
All kärlek till er!
Anne
Staka ut en ny bana
Jag vill köra på. Jag vill staka upp banan och ge mig ut i
spåret igen!
Nu är det allt eller inget som gäller. Det går att jämföra
med den kreativa processen som har tre stadier. Tillblivelsen (precis som med
befruktningen), assimileringen det vill säga, tillväxten (barnet växer i
livmodern) och sedan kommer fullbordan av det kreativa som man skapat (Alltså
barnet föds!)
Vi fick ju vara med om 2/3 av den processen och
fullbordandet blev vi utan! Jag födde honom och han var ju en helt fullbordad liten människa, men den totala tillfredsställelsen, efter att ha burit ett barn i nio månader, den uteblev helt. Glädjen och kärleken över att få titta in i sitt barns pliriga ögon och leta efter kontakt, den uteblev. Kärleken i att få se på sin skapelse, sitt vackra barn, lägga honom vid mitt bröst, pussa honom på den varma kinden. Allt det uteblev. Det blev bara tomt och ett ihåligt rum som jag nu fått bära med mig i snart 11 månader.
Det är därför vi inte kan tänka oss att adoptera (nu får vi inte heller det, för vi är för gamla). Men många frågar oss och vissa försöker påpeka att vi kan adoptera istället, att det finns faktiskt andra sätt att få barn än att föda fram dem själv.
Det är därför vi inte kan tänka oss att adoptera (nu får vi inte heller det, för vi är för gamla). Men många frågar oss och vissa försöker påpeka att vi kan adoptera istället, att det finns faktiskt andra sätt att få barn än att föda fram dem själv.
Det tänket går inte ihop med mina känslor för fem öre. Det
är att rycka bort hela fullbordan i ett enda slag att tänka så.
Vi måste fixa detta! Vi vill ha ett levande barn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)