Hemma

Vi har nu varit hemma i två dagar och faktiskt hunnit med en liten utflykt ikväll för att lyssna på en konsert i en kyrka. 

Klara mår bra. Hon ammar ibland när hon får tag om amningsnappen. Hon får inte tag utan napp. Jag pumpar ur mjölk då och då och hon får äta ur en bra specialflaska som det krävs samma sugteknik till som vid bröstet. 

Vi är väldigt väldigt glada och jag gråter varma kärlekstårar över alla gåvor och gratulationer vi får. 

Det är överväldigande stort! 

Tack alla!! Tack! 


Tidningsartikel och webbreportage - Gefle Dagblad

Igår var GD hit och gjorde Webb-TV och skrev en artikel som publiceras i den lokala tidningen idag. Det kändes bra att få vara med eftersom vi efter Tusses död var med i tidningen och berättade om det som hänt med honom. Vi fick en  jättefin present till Klara (det framgår ju nu ändå offentligt vad hon heter i reportaget...) av journalisten som var samma som gjorde reportaget 2011. Det var betydelsefullt för henne med att få skriva om oss nu efter den sorg och kamp vi fört några år nu.


Vi är fortfarande kvar på BB. Jag har nu bröstmjölk och nu tränar vi på att få henne att suga ordentligt!

Klicka HÄR för att läsa artikeln!



4:de dygnet - BB

Vi är kvar här på BB.

    
Koppmat - 3 dagar gammal. 



Vår älskade flicka tappade mer än 10 % i vikt efter födseln och hon och jag har svårt att få igång amningen tillsammans. Hon är för trött. När jag lägger henne till mitt bröst så försöker hon först tappert. Hon har en  jättefin rooting-reflex men tar inte ordentligt tag och vissa barnmorskor här hjälper henne att ta tag och då har det fungerat men när vi sedan ska försöka själva så fungerar det inte. Hon ligger och pussar på bröstvårtan, visserligen mycket sött men inte speciellt effektivt för att få igång bröstmjölksproduktionen. Vi bestämde till slut att låta henne äta upp sig lite och få krafter och sedan försöka igen. Under tiden får jag stimulering av en bröstpump. Vi kommer vara här tills amningen kommit igång och hon gått upp i vikt.

Jag sa till mig själv innan hon kom till världen att jag skulle verkligen ta det lugnt med amningen och inte
kräva mer av mig själv än just det som är och låta det sakta komma - men det är svårt att inte fyllas av oro när det bara kommer 3 droppar efter 10 min pumpning...

Hur mår jag? Jag gick upp första dygnet efter snittet och har rört på mig förhållandevis mycket men min mage är helt urspårad vilket är väldigt vanligt efter snitt. Tarmarna står helt stilla så om magen var en ballong under graviditeten så är den är stor gasbehållare nu.  Mina ben från lår till fötter har blivit helt vätskefyllda och visst är det bra att röra på sig men det är också å andra sidan bra för mina ben att ligga i högläge. Jag har svårt att röra mig i sängen förstås och svårt att ta mig upp snabbt i och med såret. Det är svårt också att röra sig och ta hand om sitt barn på ett ledigt sett och hitta bra ställningar för t.ex. amning så att göra kejsarsnitt har verkligen många negativa sidor, vilket jag hela tiden varit medveten om.  Första dygnet var också Flingan väldigt illamående för vid snitt så kommer inte lika mycket fostervatten ut ur magsäcken utan stannar kvar vilket de sedan måste kräkas upp.

Det som gjorde att det blev snitt har inget att göra med att Flingan (Hon har ju nu ett annat namn, men jag vet inte om jag ska skriva det här på bloggen...) mådde dåligt. Hon mådde fint men under de nästan 2 dygn vi kämpade så stannade det av för mycket hela tiden. Det blev en kemisk hetsjakt för kroppen och alldeles för långt ifrån en naturlig process. Det stod och stampade och var öppet 8-9 cm men hennes huvud ville inte komma ned i förlossningskanalen ordentligt vilket gjorde att jag inte orkade mer till slut. Ingen vet heller om det skulle blivit annorlunda om vi väntat med igångsättningen en vecka. Det är bara spekulationer som är onödiga att göra. Rent psykologiskt hade jag inte klarat att gå längre tid.

I ca 16 timmar hade jag en intensiv värk varannan minut, som varade knappt en minut och sedan kom nästa utan att jag hann vila emellan. Detta gjorde att jag runt 2-tiden på natten (efter 13 timmar) önskade att det fanns en spruta som de kunde ge mig så jag slapp vara med längre. Det var fruktansvärt plågsamt och fler känslor och tankar kommer nog skölja igenom mig kring detta. Det kommer nog en mer detaljerad förlossningsberättelse vid senare tillfälle.

Morgonsolning.
Klockan 5 på morgonen den 10 april sa jag till läkaren att det nu fick vara nog och hon höll med mig. Allt personal och både Krister och hans systerdotter (som också var med i förlossningsrummet) var fantastiska på alla sätt och vis.

6.03 kom hon ut - en vacker och djupt efterlängtad flicka och det var huvudsaken. Hon kom till oss levande, hon andades och låg på mitt bröst. En stor smärta och spänning släppte i den stunden från min kropp och själ. Hon är äntligen här! En lång lång kamp och förtvivlan är över. Älskade Tusse, du har fått en syster.




Hud mot hud med pappa
Hud mot hud med mamma

Så många fina kläder hon fått!! Nyekiperad - 3 dagar gammal.
Påklädd 2 dagar gammal, med världens finaste mest speciella body - en gåva från en vän vars båda tvillingar dog efter födseln. Den ena flickan skulle haft den här bodyn.  

Nu är lillasyster här!

Igår morse kom hon ut kl 6.03. Efter en lång igångsättning och massa kämpande så gjordes tillslut kejsarsnitt. Hon vägde 3280 gram och 50 cm lång. 

Vi är så fantastiskt lyckliga! Vi grät när vi fick höra hennes skrik. Helt overklig känsla. Hon mår jättebra! Hon är stark och har nu på morgonen varit med på sin första läkarundersökning där det inte fanns nåt att anmärka på. 

Det är otroligt så många gratulationer vi fått på FB. Ett enormt flöde av kärlek! Sen ni som kommenterat här på bloggen är också många och det är så fint att få en sån gåva av er, er omtänksamhet och engagemang! 
Tack alla!

Kram från oss


V 37+0 Något händer

Något är det som hänt efter undersökningen i torsdags. Slemproppen har börjat ge sig iväg, uppdelat på några dagar och igår kväll och i natt har jag haft rejäla förvärkar.

Precis som Johanna skrev i en kommentar så kanske det är lite konstigt att vi inte fått tid för ett exakt igångsättningsdatum redan i början på graviditeten, men de har hela tiden sagt 2-3 veckor innan BF och att när vi närmar oss ska de göra en bedömning och mer fastställa det exakt.

Någon frågade mig om varför jag inte blir erbjuden snitt för det skulle göra det säkrare för barnet men för mig är inte det något alternativ då även snitt kan vara något som har risker och konsekvenser. Jag längtar efter att få föda! Inget talar för att denna moderkaka skulle ha några skavanker, som Tusses hade och då kan inte heller en vaginal förlossning vara till skada. Ingen vet ju dock vad som händer efter vägen, det är ju därför vi vill vara på plats när förlossningen startar så de kan noga följa hur Flingan mår under vägen.

Igår kväll tittade vi på bilder från förlossningen med Tusse. Bara tanken nu att vi snart är där igen och förhoppningsvis kommer få ett levande barn att glädjas åt är helt absurd ännu. Jag tror egentligen att jag är helt oförberedd på den sorg och lycka jag kommer känna på samma gång när Flingan kommer ut. Bilderna från förlossningen på Tusse fick mig först att le och prata om Tusses öron, händer och fötter osv. Men när vi sedan kom till en film som jag spelat in efter vi kommit hem där Krister sitter och gör en låt på gitarren till Tusse och man ser spjälsängen bredvid då brast för mig helt. Värmen som var den påsken 2011, alla vackra blommor vi fick tillsända oss från våra vänner. Alla känslor vi delade tillsammans.  Minnet efter vår lilla pojke och förlusten sitter så djupt och nu när vi är så nära att få träffa lillasyster så blir allt mer och mer laddat. Efter en stund så möttes jag och Krister i en lång kram där vi konstaterar vad mycket vi har gått igenom tillsammans och gemensamt bestämmer vi att vi ska se på framtiden med tillförsikt!

Kramar till er alla med önskan att ni har en fin söndag!

Tusses Lillasyster

Jo, hon låg nedåt med huvudet, det gjorde hon. Dock lite instabilt och det kan hända att hon får för sig att vända på sig igen - det vet man aldrig. Å jag får för mig att jag kan påverka det genom att inte ligga ned när jag sover - oj oj. Läkaren sa att visst, du kan ju sitta och sova men sen förstod jag att han skojade. Jag tänker att hon liksom får mer lust att vända sig när jag ligger ned och det trycker på hennes lilla kropp.

Sist under ultraljudet förde han ultraljudsscannern till ett visst ställe och tittade länge och utforskande på mig.  Jag frågade tillslut vad jag skulle säga och han bad mig tolka vad jag såg och det såg tydligt ut som blygdläppar och det bekräftade han att det torde vara. Så nu är det väl 97 % säkert att det är en lillasyster!!

Läkaren gick igenom allt mycket noggrant igår, och visade Krister hur han kan känna hur huvudet ligger. Det finns gott om fostervatten och flödet i navelsträngen är bra. Han gjorde en undersökning vaginalt och där fann han att livmodertappen var ganska lång fortfarande - förmodligen runt 3-4 cm den var centrerad och livmodermunnen var mjuk. Att den är mjuk är positivt men helst borde väl tappen vara kortare för att det ska vara optimalt att sätta igång förlossningen. Han talade om att de helst sätter igång det i vecka 38 nånting men jag sa att jag gärna vill göra det i vecka 37.

Frågan är vad det kan ha för nackdelar att tappen är så lång när man sätter igång det hela? Vad jag förstår så kan man öppna sig och tappen utplånas samtidigt när man är omföderska. Är det läsare av min blogg som blivit igångsatt trots lång livmodertapp och i vecka 37 får ni gärna komma med lite kommentarer!!