I mitt väntrum

Kanske borde jag egentligen inte skriva något idag. Idag är en onödigt komplicerad och tillkrånglad dag och det beror till stor del på hormonella faktorer och inte egentligen på något som har hänt. Det är dag 25 i menscykeln idag och igår tog jag ett graviditetstest bara för att se att jag kunde sluta med mina mediciner. Jag har denna cykel tagit både östrogen och progesteron i tillägg och det märks att jag behöver det. Får inga spottings då och det måste ju tyda på att när jag inte tar dessa mediciner så är det uppenbart att jag har brist på dem, eftersom jag då får spottings. Ni vet vad det är va?

Går inte in något djupare på det.

Känner mig bara mörk idag. Tänker, vad skulle hända om jag bara la mig ned och sa, nu struntar jag i allt?

Förresten så tror jag inte heller att jag kan bli någon bra mamma. Känner mig otålig, ond och omogen.

Våra vänner var här med sina fina barn några dagar och jag kände komplicerade känslor då. Det var då tankarna började komma. Vi kanske inte ska ha något barn helt enkelt. Jag kanske inte har tid, ro, tålamod och tillräcklig mognad för att kunna ta hand om ett barn? Jag ger inga signaler till att vara en barnkär människa...

Våra vänner är förresten helt underbara! Jag önskar bara att tiden var mera i nuläge när de var här, att jag hann visa de allt vackert här. Hoppas de hann se det ändå... Det slår mig om och om igen att jag lever fast ändå inte. Jag liksom lever i ett väntrum. I väntrummet händer det saker bara. Det händer om och om igen. Vänner kommer och åker, min syster och mamma kommer och åker.

Jag känner så starka känslor inför er, jag älskar er och i mitt väntrum sitter jag och ser ut på er, pratar med er men när ni åkt så vill jag att ni ska komma tillbaka för jag var inte riktigt där när ni var här. Inte riktigt. En liten stund bara till så jag kan vara närvarande. Kom tillbaka!

I mitt väntrum är det mesta satt på paus och det är svårt att hänga med ibland när världen utanför spelar förbi. Kanske är det bara en illusion, när jag tror att väntrummets tid ska vara förbi när vi fått vårt levande barn? Förmodligen är det så... En illusion alltså. Då kommer nog nya sätt att inte vara närvarande på... att vara närvarande är nog det svåraste som finns. Det är så sorgligt när man upptäcker att nuet försvinner och när man inser att det är det enda man har.

Jag minns att jag låg i hängmattan. Jag var närvarande i alla fall då. Och jag minns mycket mer idag saker som jag gjort och är med om. Mycket mer än när jag var ung... Det måste ju ändå tyda på att jag är mer närvarande nu än tidigare...

Fertilitetsmottagningen igen

Idag har varit en bra dag. Jag hade förberett mycket i caféet. Det kom folk. Inte så många som det behövs för att det ska gå runt men vi är glada för dem som kom!!

Jag vill berätta en sak. Jag förstår faktiskt inte mig på fertilitetsmottagningen i Gävle. Vi har vår historia. Jag får kämpa varje dag för att få hjälp. De har semesterstängt i slutet på juli då jag förmodligen behöver göra ett UL inför FET i Åbo i augusti. Gyn i Gävle säger till mig att de förmodligen inte kan ta emot mig för jag är ingen "vanlig" patient hos fertilitetsmottagningen. Det vill säga, jag gör inte ÄD eller IVF genom landstingets försorg. Det innebär att jag inte får göra UL på gyn när fertilitesmottagningen har stängt. Sköterskan sa att jag ändå skulle försöka få till det men hon kunde inte lova något.

Tänk, vi blir utestängda och om och om igen straffade för att vårt barn dog. Så kan det därmed upplevas. Det är ju inte klokt!

Jag vill tacka er för era underbara kommentarer. Jag har kommit fram till att jag vill skriva här men det är mycket så att jag har varken tid eller känslomässig plats att läsa andras bloggar och då blir det en samvetsfråga för mig eftersom jag så gärna vill ge tillbaka till er andra med. Har väldigt svårt att bara använda den här bloggen som en egoplats och inte ta del av någon annans berättelser... Men just nu finns inte plats till annat.

Varma kramar från mig

Anne

Kära läsare

Kära läsare av min blogg.

Jag känner det som att jag lurat mig och er. Jag testade tidigt och visade det här på bloggen. Alla blev så glada. Alla. Jag var överlycklig i två dagar tills jag såg att testet började bli svagare. Efter det har jag jobbat som en tok. Jobbat och jobbat. Det innebär att jag står och bakar och lagar till viss del mat till tolv på natten. Det gjorde jag igår och ikväll. Därefter har vi öppet i caféet fre, lörd och sönd. Idag hade vi turen att få ca 70 personer hit efter att de varit på skolavslutningen! Vårt café fylldes av människor från Trönö, mammor, pappor och barn som ville fira sommarlovet intåg.

Allt gick åt idag och det är vi ju glada för. Det innebär att jag har varit tvungen att baka mycket ikväll med, har ändå inte orkat baka rabarberpaj än... får göra det i morgon bitti.

Det är alltså anledningen till att jag inte skriver så frekvent här nu. Ibland har jag tänkt att jag ska sluta skriva med... eftersom det blev sånt antiklimax nu med detta äggdonationsförsök.

Jag bär just nu på många tankar och många känslor. Jag funderar vad vi håller på med. Vi kämpar och kämpar och längst inne i oss finns en längtan till något men jag tror inte vi är där än... Vi går runt i cirklar runt det vi egentligen vill och jobbar på. Min stora längtan är att få andas ut, få ha vårt barn vid mitt bröst och faktiskt bara sitta där och vara i närheten med vårt barn. Krister längtar efter att få se mig i den rollen, att få se mig glad och tillfreds.

Nu istället finns oro. Alldeles för mycket oro. Oro över hur ekonomin ska gå ihop, oro över framtiden - kommer det någonsin lyckas med äggdonation för oss? Är det något immunologiskt fel på mig? Har något hänt efter förlossningen, var Tusses tillblivelse endast ett lyckokast och något som aldrig kommer ske igen. Hur påverkar min endometrios chansen att ett embryo skall fästa? Tankar och åter tankar... Jag delar dem med er. I övrigt behåller jag dem mycket för mig själv. Senaste dagarna har jag varit nära gråten. Jag vet inte vart jag är på väg...

sorg och avdramatiseringsövning

Det finns flera sätt att tänka. Vänder man och vrider på något så finns alltid flera sätt.
Det kommer en sorg nu, det går inte att komma ifrån . Idag har varit en sån dag där tårarna funnits inom mig hela dagen. De har inte haft tillfälle att komma ut annat än i ögonvrån korta stunder. Jag har varit med jobbet på en båtutflykt i skärgården och ätit gott och haft det bra med min arbetskamrater men egentligen hade jag nog kanske behöver bara vara hemma och gråta lite och tagit hand om mig.

Jo man kan tänka olika. Känslor är känslor och de behöver komma ut lite annars blir det en tryckkammare. Det var det igår kväll och mycket riktigt efter ilskan som kommer sorgen fram igen. En ledsen rädsla om att det aldrig ska få bli vår tur. Skräck över att Tusse vår fina underbara son var det vi skulle få och aldrig aldrig kommer få uppleva glädjen att få ett levande barn i våra armar.

Att avdramatisera det hela skulle innebära att säga: Men vi försöker igen och igen och igen. Det är bara så att någon gång kommer det fungera. Det kommer bli så. Vi måste bara prova några gånger till. Det är inte så dramatiskt. Men jo. Det är ganska dramatiskt att ha fött en död fin pojke och sen om och om igen gå på nitar. Men vi provar igen ändå.


Caféet är det ju vi som öppnat och det ligger här hos oss i Trönödalen. Vi hade premiär i helgen. Det var ca 90 personer här och åt och fikade. Vi har haft mycket annat och tänka på men ångestnivån stiger också när stressen i omgivningen blir för hög. Då ökar sårbarheten inombords och känslorna pockar på men får inte komma ut. Då gäller det att mellan varven andas ut och just gråta en stund. Förstå rimligheten i att det är både dramatiskt och sorgligt detta men att det går ändå att göra det igen och igen och igen och någon gång så kommer det fungera för vi var väldigt nära nu. V ä l d i g t  NÄRA.

www.tuvalina.se eller www.facebook.com/tuvalina

9,8 IU/L

Jag fick bekräftat idag att det hade börjat  utsöndrats Hcg men sen avtog det precis som testerna visade. Det var starkast i tisdags och sen släppte det. I fredags 14 dagar efter ET hade jag ett Hcg-värde på 9,8. Det borde ha varit över 50 för att det skulle vara en graviditet på gång...

Det känns ok. Helgen har varit fullspäckad med caféöppnandet och vi har gjort det med bravur!!

Tack för ert stöd. FC jättefint att få höra vad din polska läkare sagt. Det ger mig hopp!

Efter sommaren provar vi igen.