En månad av eufori

En månad har förflutit, till och med mer. För en månad sedan skickade jag ett sms till en man som jag ville träffa. Jag skrev att jag tänkte på honom. Jag fick svar och vi sågs samma kväll. Därefter har vi setts så gott som varje dag i en månad. Nu är han på semester, som var inplanerad före vår tid, en vecka i Italien.

Det är eufori jag känt och jag har funderat vad som är rimligt eftersom jag aldrig tidigare i mitt liv känt så här så har det varit svårt att veta vad som är sunt att känna i en sån här situation. För det mesta har jag bara njutit och bara följt med. Jag har varit helt absorberad av den här mannen så gott som helt uppslukad. Han har varit likadan. Det är första gången i mitt liv min kärlek är besvarad! Det känns ganska skönt att läsa att det är naturligt att vara helt uppslukad av den andra i den här fasen. Jag får ju för mig att det så lätt blir en besatthet som inte är sund. Den som haft en trygg uppväxt och känt sig älskad som barn har ju lättare att inte gå in i idealisering och att inte göra sig till för att bli älskad. Jag känner till allt det här, jag är på min vakt.

För det mesta njuter jag över att äntligen få känna sån här lycka och framtidshopp!

Kemisk

Hela tiden den där randiga katten som går av och an till matskålen. Den vankar nervöst som en kärlekskrank utan kraft att lyfta sig ur sin offerroll och istället hänger sig åt tröstätande i fatala omgångar. Katten vankar av och an med svansen stående liksom rakt ut och huvudet aningen spänt nedåt framåt som att han duckar för lågt flygande smällar.

Jag äter på hårdsmörgås fast jag egentligen inte skulle göra det, men det är så jäkla gott helt enkelt. Frågar katten vad han vill. Han tittar lite förstrött på mig och kliar sig på hakan.

Jag är i kemiskt uppror. Hela kroppen längtar, vill spricka ut. Explodera, implodera och orgasmera. Det bara vill i mig!

Det är så här det skulle kunna vara. Livet alltså.

Min vän kommer hit. Jag hämtar henne på stationen. Vi åker hem, dricker vin, samtalar, går sedan ut på krogen - ja - krogen i Gävle är ju som den är men vi går ut och dansar järnet i två timmar.

Jag har ju redan berättat i mitt förra inlägg men det som slår mig är att så här vill jag leva! Jag vill umgås, samtala, äta och arbeta tillsammans.

Vi sitter vid samma bord, skriver och formulerar oss. Emellanåt klargör vi ett och annat genom att synliggöra våra innersta tankar. Vi lyfter fram dem i ljuset. Vi talar om önskningar, förväntningar, krav, skam, föreställningar och om att släppa taget.

Vi släpper då taget en stund och arbetar med texterna. Vi tar en promenad, solen skiner och idag kan jag med att solen skiner. Solen är lycklig i sina strålar och snön smälter och jag kan gå och värmas av den och fortsätta fundera över tankarna som kommer och går men mest kommer. De kommer och kommer. Det är det de gör förstår ni. De intar mig och jag låter de besätta mig. Jag är beroende av dem.

Samvaro

Sitter vid mitt skrivbord, avlutat träskrivbord med handtag på lådorna inköpt i kyrkheddinge, det finns en affär där som säljer återvunnet material, kommer inte ihåg vad den heter.

Jag har en vän på besök från Stockholm. Hon ligger just nu inne på en madrass i köket och vilar. Vi har hållit igång mycket idag. Varit på loppis och letat köksbord, jag har joggat och hon har läst in teatermonologtexter som hon sedan har skådespelat upp för mig i vardagsrummet prytt med banankartonger i fonden. Emellan varven har vi satt upp en bokhylla och placerat några böcker där i.

Så kom vi till dagens höjdpunkt, kokta jordärtskockor, potatis, morötter i ugn, köttfärsbiffar med fetaost i, en ljuvlig sallad till med pinjenötter och nu, denna vilopaus och snart ska vi repa lite till.

Jag känner mig inte helt avslappnad men ändå mycket mer lugn när hon är här hos mig!


Inget bredband

Jag har inget bredband. Ikväll ska jag se om det går att fixa till det med grannens bredband och en router. Det är bra att inte ha bredband hemma, det blir tid för annat, men kan vara en fördel att ha det ibland.

Jag flyttade i måndags. I huset på söder i Gävle bor jag nu i en etta. Jag har så mycket saker att de inte fick plats i den lilla lägenheten och inte heller i det lilla förrådet. Nu väntar mig en tid där jag måste slänga och göra mig av med en hel del för jag tror nämligen att jag snart kommer flytta igen och då är det smart att inte ha så mycket saker. Arbetsbänk till trädgården är kanske inget att flytta omkring på om det inte är så helt enkelt att nästa gång jag flyttar så flyttar jag till en trädgård!

Jag har börjat ett nytt jobb. Det är andra dagen jag är här. Det blir tydligt vad jag inte vill göra. Det blir tydligare och tydligare och jag längtar efter att få må bra och göra något stimulerande. Jag finner snart min väg. Jag vill tro det och släpper taget inför framtiden.

Hejsan Tanke!

Jag bokade in samtalet igår. Inte 9.30 utan 10.25. Idag har jag gjort likadant men när jag hade det bokade samtalet så kom det inte så många tankar. Nu när det är e.m så är det desto mer tankar... Hm...Idag är det en sån dag när jag går och önskar att saker och ting var annorlunda. Såna tankar är det. Hejsan tanke!

Det går ju att se det hela på olika sätt. Det kan ju bli som ett önskemål som jag vänder utåt och ser fram emot att få önskan uppfylld. Det kan också tyvärr bli ett önskemål som är krampaktigt och krävande: " Varför har jag inte det annorlunda, jag önskar att saker och ting var på ett annat sätt, vill ha kontakt med människor, vill ha sammanhanget". De slags tankarna är dränerande. Men tanke, där är du och du finns här och du längtar - Åh, ja vad jag förstår din längtan!

Jag har gått runt i dag och känt mig rastlös. Jag har all möjlighet att göra något, pyssla med något, läsa något men det går inte idag. En av tankarna säger att det inte går att hitta på något - att jag är ensam och att det finns så många fantastiska platser att vara på just nu än just den som jag är på. Det säger också en tanke. Hejsan tanke! Det är det du säger, jaha, okej... jag hör vad du säger...

Allt kommer till mig med lätthet i glädje och härlighet.

Ett dåligt inlägg ska jag skriva, ska bara skriva det som kommer upp, inga punkter, inga andra saker att lägga till, det blir komman, vet inte vad jag vill berätta, kanske om idéerna som börjar spira, kanske om längtan att få släppa taget om alla omöjligheter, det som hindrar, längtan att få glädje i livet och lätthet att genomföra idéerna. Någon sa att du ska säga det bara, uttala det du vill ha så kommer det till dig, ni vet affirmationer. Det går ut på att man ska säga det man vill ha som om man redan har det, som om det redan skett.

Idag är det tisdag. Gårdagen var full av aktiviteter och idag är jag sömnig och det är nästan tyst i mitt huvud. Nästan tyst. En ovanlig känsla. Jag har överenskommit med tankarna om att de får "komma" till mig på avtalad tid. Nämligen i morgon bitti kl 9.30. Då ska tankarna få plats och jag lovar att resonera med dem. I morgon kl 9.30.

Två tungor har mitt hjärta

Kan inte låta bli att skratta lite. Ser motsägelsefullheten i mitt förra inlägg och mitt förr förra inlägg. I det ena lovprisar jag kramen, när min vän i ett väldigt speciellt ögonblick, ett precis rätt ögonblick frågade om hon fick ge mig en kram. I det andra så menar jag att en kram kan också bli ytlig. Jag försökte säga det igår på mötet jag var på men jag var feg och uttryckte mig inte så som jag ville uttrycka mig. Att kramas hit och dit är inget för mig helt enkelt men när det verkligen finns behov av det och när någon öppnar sig för mig då finns det en stor varm famn.

Upp till dig eller mig

Jag stod inte riktigt för vad jag tycker i dag. Jag har lite svårt för det där kramandet hela tiden. Jag sa inte det utan jag sa att jag kände mig lite utanför och det är klart det uppfattades som att det var något jag saknade. Efteråt kom flera fram till mig och ville krama mig. Jag tog emot det men kände att jag nog skulle stått mer för vad jag tycker. Någon sa: Vi finns här - allt är upp till dig. Jag håller inte med. Allt är inte upp till dig om du vill ha en kram eller få kontakt med någon. Det är upp till den andra med.

Får jag ge dig en kram?

Min vän frågar: Får jag ge dig en kram? Så fylld av empati, närvaro och kärlek. Hon ger mig det jag behöver precis i stunden. För någon dag sedan läste jag en insändare till en tidning, en tjej som längtade efter en vän. Hon önskade finna någon som ringer upp henne och frågar: "Hur mår du idag?" En enkel fråga, en enkel handling men ibland så långt borta. Det är inte tanken som räknas. Det är handlingen.

Vad mer är möjligt?

Jag har jobbat en tid nu med mina tankar. Ni vet hur de kommer och går. Jag har mediterat och inte hållit de kvar och inte tvingat iväg dem. Nu har jag hittat ett verktyg att inte hålla den kvar och ändå lösa upp den så att något nytt kan få födas. Fler möjligheter öppnar sig då nämligen.

Exempel:
På Ikea. Ser en bild som visar en syrenkvist. Bilden väcker ett starkt minne som skapar smärta inombords. Tidigare har jag krampaktigt hållit kvar i minnet och trott att om jag tänker mer på det så kan jag liksom ta mig ur det på andra sidan. Det är egentligen precis tvärtom. Ju mer jag försöker tänka mig ur det ju värre håller det sig krampaktigt kvar. Istället frågar jag mig nu om jag är villig att släppa taget om minnet, förstöra det och göra det ogjort som om det är en ny möjlighet just i denna stund att börja från början. Känner efter i kroppen om det känns lätt eller tungt. Lätt = ja ( jag är villig att släppa taget om minnet och föreställningen om att det kommer hjälpa mig att älta minnet) om kroppen blir tung = Nej. Då behöver jag ställa fler frågor inom samma tema tills jag kommer fram till ett ja och kan släppa taget.

Jag fick ett ja på frågan om jag var villig att släppa taget om minnet med syrenkvisten. Jag gick lättad vidare på Ikea...

Livet är inte rättvist

Nej, livet är inte rättvist. Det är inte det. Ja men... jag gjorde ju faktiskt det för dig och ändå säger du att jag bara förstört. Att allt som är mitt bara förpestar din tillvaro. Jag har legat på botten och kravlat. Såg du inte det jag gjorde för dig. Ser du inte det? Nej. Du ser inte det nu. Livet är inte rättvist.

Nu återstår bara Tolle. Eckhart Tolle: " Vad nuet än innehåller, acceptera det som om du hade valt det".

I bakgrunden sjunger Svante Thuresson på repeat: "Ser du inte det? Ser du inte hur mycket vi är? Ser du inte det? I Facit står våra namn, i facit står de bredvid varandra - ser du inte det, ser du inte det?"

Du ser inte det. Jag har själv valt det.

Kort status

Märker att jag börjar känna mig låst att blogga. Jag censurerar mig. Kanske jag ska fortsätta blogga anonymt?

Några dagar har gått nu. Jag har träffat en fantastisk sjukgymnast som arbetar med basal kroppskännedom och det påminner så mycket om det jag gjort förut inom teatern. Hon är så lyhörd och kunnig! Det är verkligen livgivande att träffa en så professionell och kompetent person.

Jag har också börjat träna på friskis. Det har väckt en hel del tankar och känslor i mig. Jag längtar mer efter dans.

Den 1 april flyttar jag in i en lägenhet. Jag har ingen aning om jag kommer trivas där eller ej. Det jag vet är att jag trivs väldigt bra att bo tillsammans med Åsa.

Påminnelse

Vad ska jag skriva nu så att det inte låter för ömkligt eller som att jag tagit offerkoftan på. Det är lättare att vara mig på vardagarna märker jag. När helgen kommer blir det lite tuffare. Då ögnar jag igenom Facebook och ser alla som ska på fest eller varit ute med familjen i pulkabacken eller varit med sin stor kärlek i vackra landskap och solat sig mot en vägg, kyssts bakom ett träd och planerat framtiden och sen lever de förmodligen lyckliga resten av deras liv. Skit, jag vill att de ska fråga mig. Fråga mig. Fråga mig bara om jag vill följa med. Det gör inget att ni är flera jag vill att ni frågar mig. Jag vill vara med men ibland vet jag inte om jag orkar för jag är ingen idag. Idag känner jag mig som ingen.

Jag har haft en grubbeldag idag igen. Beställde tillslut en bok om det.

Åsa påminde mig om att jag skulle göra mig villig att låta ett år få gå och jag inte tar några beslut och att det ska räcka med att jag finns till. Det är så läskigt att jag inte kan ta i det. Hon påminde mig. Det är så jävla fint att hon gör det. Tack.

Det var här det började

Det var här det började. Jag satt i ett rum. Det var sportlov precis som det är nu i denna del av landet. Solen sken. Jag lyssnade på Deep Purple. Det var 1984. Där gick jag in i den stora övergivenheten och tog över en ångest som inte var min. I den lägenheten spridde sig skräcken i mig och flykten från den tog fart.

Mandelträdet i din trädgård


Jag vaknade och hörde bruset i huvudet. Låg kvar en stund. Funderade på det jag läst kvällen innan i boken av Thich Nhat Hanh "Mandelträdet i din trädgård".

Författaren resonerar kring uppmärksamhet och medveten närvaro:

"När man över uppmärksamhet så ska man inte låta sig behärskas av skillnaden mellan gott och ont. Det ger upphov till inre strid. Så snart en välgörande tanke uppstår så se den: En välgörande tanke har precis uppstått. Om en destruktiv tanke uppstår, så se den: En destruktiv tanke har just uppstått. Håll inte kvar tanken och försök inte heller att bli av med den, hur än illa du tycker om den. Att se den är tillräckligt".

Jag gick upp ur sängen. Bruset dämpades. Tankarna var inte lika påstridiga. Jag gick sedan ut och gav mig i kast med att gräva fram en cykel och en trappa som överhöljts av snömassor.
Åsa och jag hjälptes åt, det är hennes cykel. Vi fick loss den tillslut och ruckade på den och plötsligt tappade vi balansen och föll båda två ned i snödrivan. Vi skrattade. Vi skrattade sen igen så vi kiknade åt dråpligheter och missförstånd. Jag skrattade så det övergick i gråt. Det var befriande.

Ikväll har jag saknat någon att tala med, det är som att hela världen är inbäddad i snön och telemasterna slutat sända ut sina kontaktsträngar. Jag experimenterar med att vara kvar i den ensamheten.


Villighet

Jag har kommit av mig lite i bloggandet tycker jag. Det är som att det inte har så stor betydelse längre. Inte för att bruset i skallen slutat, nej då, jag äter medicin men bruset och surret i skallen fortsätter. Idag har jag grubblat så jag trodde inte jag kunde försöka problemlösa mer, men det har jag försökt så in i det.

Jag jagas av tiden. Du har all tid i världen. Jag jagas av tiden. DU har all tid i världen. DU har ALL tid i världen. Tidsrymden sträcks ut och blir ett cykliskt förband.

Jag ska bo i Gävle men förstår inte riktigt vad jag gör här. Jag är här i Gävle. Jag hoppade av musikhögskolan igen och är inte villig nu att släppa taget och tillåta mig ett år utan att vara på väg. Varför kan jag inte tillåta mig ett år utan att ta några beslut eller vara på väg? Jag är rädd att tiden ska ta slut, att chansen ska vara förbi. Jag är inte villig än att ta beslutet, jag står och håller beslutet i min hand, krampaktigt vitnar knogarna. Jag biter mig kvar i att kanske, om jag gör så, ska jag göra så, skicka in ansökning dit, borde nog ringa musikhögskolan ändå, vad har Gävle att erbjuda mig? Jag vill inte alls erbjuda något, jag biter mig kvar i jakten. När kommer villigheten till att släppa taget?

All tid i världen

Det var någon som sa: Det finns all tid i världen!
Sen var det en fin vän som började tala om den existentiella ensamheten.
Sen var det en annan fin vän som sa: Tänk att ge sig själv ett helt år utan att fatta några beslut och bara finnas till.

Hissnande.

Där är jag nu i mina funderingar.

Reflektioner - det är ändå tankarna som behöver förändras


Jag åkte i bilen med en okänd man som samåkte med mig. Vi talade och jag kände då och då sting av misslyckandets envisa mantra. Tiden går - Ja tiden går och den har gått även för mig, periodvis på ett smärtsamt sätt. Trots att jag försökte påminna mig om att jag haft min väg så är det ändå svårt att sitta bredvid någon som liksom gått mot ett mål ganska tidigt i livet, vilket sen gjort att han även fått jobb som han trivs med. Detta är reflektioner och jag tror att jag inte kommit så lång bit än vad gäller mina inre föreställningar och bilder om vad jag borde kommit fram till.

Jag var på bröllopet. Gislövs kyrka. En lång gång med platser och brudparet stod långt fram vid altaret. Jag hade gärna varit närmare dem på nåt sätt. Jag hade gärna haft sällskap med, någon vid min sida, någon som jag var där med. Brudparet, mina vänner var så fina, Caroline hade en lång grön klänning med en mörkare nyans av grönt i ett mönster. Jag satt där i kyrkan och andades. Jag hade klätt upp mig och äntligen fått ordning på min hårfärg. Jag hade aningen för kort klänning och valt fel färg på strumporna. Hade egentligen velat ha svart men eftersom jag inte trodde jag fick bära svart så köpte jag sandfärgade strumpbyxor. Det var varmt och skönt i kyrkan och det blev ingen snöstorm i Trelleborg som de varnat för.

På festen så gick jag in för att ha trevligt. Jag var där hela jag och åt, samtalade, men kände att det var lite ansträngande ibland då frågan tillslut kom: "Vad jobbar du med?". Den frågan är utmattande att svara på i mitt tillstånd. Till vissa sa jag som det var och till andra sa jag att jag jobbade som sjuksköterska.

Jag sjöng för brudparet, en improviserad lovsång till kärleken och fick enormt mycket beröm! Jag använde det jag kan, scennärvaro, kraft, innerlighet och min röst. Musik sattes sedan på och jag dansade och tyckte det var härligt att röra på mig och att vara vacker men glädjen var aningen instängd. Det är den nu med. Både sorgen och glädjen är instängd och jag är i huset jag en gång flyttade in i när jag började musikhögskolan i Malmö 2002. Min vän bor här och jag flyttade in överst i huset. Nu är jag här på besök. Det är mycket varmare i Malmö än vad det är i resten av landet. Det känns inte så lockande att åka norrut mot minusgraderna.

Jag önskar att jag en dag kan hitta det jag mår bra av att göra och sen besluta var jag vill bo. Det är en bra bit dit känner jag. Först behöver jag kunna vara med mig själv utan att ha den krigiska rösten inombords som dömer och kräver så mycket av mig som jag inte mäktar med.

Tanke - känsla - handling

Som bekant: tanke leder till känsla och känsla leder till handling. Om tankarna hela tiden spårar in på att det inte finns någon mening och oroar sig för framtiden och försöker finna en lösning på problem efter problem så infinner sig tillslut en känsla. Känslan blir tung och passiv, ledsenhet och rädsla dyker upp. Känsla av hopplöshet då ej något problem går att lösa. Handlingen blir därefter – ingen handling, passivitet och stiltje. Därför behöver beteendet förändras. Göra något, göra något som kan kännas skönt för stunden, något som gör en glad, något jag tycker om och ta ångesten i handen och ta med den in i görandet.


Därför ska jag göra ett experiment nu.


Jag har haft svårt att bestämma mig om jag ska åka till några vänners bröllop eller inte. Igår kväll fick jag napp på bilplats som är en samåkningssajt att någon hade lust att åka med mig. Denna någon fick mig dessutom att känna mig utmanad inombords. Vågar jag träffa denna någon och hålla mig själv, vara i mig själv, inte ge bort för mycket energi, vara i det jag är i? Kan jag åka med honom och sedan träffa mina vänner på bröllopet och ha med mig min ångest i handen? Jag behöver inte ha massa förväntningar. Det behöver inte ens vara roligt! Jag kan dessutom vara lite avstängd - jag behöver inte alltid ge 100 %. Jag kan vara med ändå. Dessutom se till att hitta stunder av vila och reflektion emellanåt.


Syftet är att åka dit, hålla mig själv, se mig om i världen, kanske ha lite roligt, vara i livet och se om min ångest får vara med mig under tiden och sedan utvärdera hur det gick vägen.


Så får det bli.


Tack Peter, Lotti, Liv och Åsa!

Inte mer nu

Haft några dagar nu när jag känt mig helt okej och jag börjat få lite hopp igen. Tyvärr har det backat idag efter komplicerade förhållanden och kommunikationsproblem med människor i min närhet. Jag känner mig så ledsen, jag vill ropa ut över världen, håll mitt hjärta, håll min hud, håll ihop mig. Kan vi inte hålla ihop istället för att slåss mot varandra? Jag behöver frid nu, inte mer bråk.

Dagens små ord

Små ord fångar min tunga. Jag säger de högt. Jag uttalar ord och ber om att få klarhet och kärlek, jag fortsätter och ber om förståelse till mig själv och att det är okej att jag är där jag är nu. Andas säger jag då, tar ett djupt andetag och överlämnar min kamp i händerna på en starkare makt än min egen.

Idag lördag. Haft drama med barn. De fnissade så mycket att de inte visste hur de skulle förhålla sig till något. De spårade ur helt, de var så trötta och fnissade så att de nästan gick itu av något sårbart, som att de ville bli sedda långt in i deras hjärtan. Jag kände mitt vuxna jag växa. Det var en härlig känsla att se att det inte var personligt mot mig. Jag blev inte alls hotad av deras oförmåga att vara närvarande i det jag ville förmedla till dem. Jag sa okej till dem. Jag sa att det var okej att de fnissade. Jag visade också på konsekvenserna av det. Om de fortsatte att fnissa hela lektionen så skulle nog vi inte hinna med någon teater alls. Det verkade som om de tog till sig det, de lärde sig något och jag tror de reflekterade lite över saker och ting.

Framförallt var det skönt för mig att se att jag har en kompetent vuxen sida som kan förhålla mig till det som mitt inre barn tidigare hade svårt att hantera.

Några vänner till mig från Skåne spelade sin föreställning på Teater Pero ikväll... tyvärr kände jag det övermäktigt efter dagens kompetenta uppdrag att även bevittna deras föreställning. Övertygad om att den är fin och de förtjänar all kredit!

Avloppsrensning

Åkte från Stockholm i morse. Själen är inbäddad. Snön som kommer igen. Hittar några texter som jag sjunger tillsammans med en H som spelar gehörspiano med mycket lyhörda fingrar. Ett Roland - elpiano - med härlig mekanik. Mina låtar lyfts fram och det känns så enkelt. Själv känner jag mig genialisk men är tveksam på om det uppfattas så utifrån. Skulle repa igen på kvällen men orkade inte. Tillräckligt med prestation.

Kommer hem till Åsa, späntar lite ved igen. Skönt att hugga i, jag klyver vedträden med ett enda hugg. Hugg. Hugg. Snön faller. Går in för att diska. Stopp i vasken. Nytt projekt. Trött under allt. Trött och spänd i kroppen, men ändå skönt att rensa. Rensar hela underredet på diskbänken. Hittar en tesked, en gaffel och en kniv i avloppet! Hittar tjockt slam som är som sand. Hittar gammal mat, rester, skal. Rensar och tar bort rör efter rör. Skruvar isär och får nästan inte i hop det igen, hur satt kröken ihop från början? Får ihop rören och vattnet rinner helt friktionsfritt genom vasken ned i rören.

Tacksamhet

Tänkte hänga på mina bloggvän Jenny Lindgrens idé om en rubrik där jag presenterar något jag är glad och tacksam för varje dag, det kan vara fler saker det kan också vara något jag ber om att få mer av.

Hm... men jag får inte riktigt till en bra gadget för detta... är det någon som har tips?



Var rädd om er alla!

Ta hand om

Tack för era fina kommentarer! Jag känner er omsorg.

Jag är övertygad om att man kan bygga upp sin kemiska balans på flera olika sätt. Problemet var nu att jag gjorde det allt lite för fort. Nu backar jag några steg och tar det från början igen. Det läskigaste av allt är hur jag ska lära mig att ta hand om mig själv mer och inte uppleva den där fruktansvärda skräck och isolering som blir när jag finner mig själv helt övergiven som utslängd i en snödriva. Jag behöver lära mig ta hand om mig själv och jag trodde i min enfald att jag gjort det genom alla olika terapier jag gått i.

Här några rader om var jag är nu:
Stockholm och det här med drama och teater.
Barn/ungdomar och jag står där och gör de här övningarna.
Är det här jag? Ser att barnen har roligt, de är engagerade, blir glada över det jag gör. Jag gör det med hjälp av det inre system jag får som stöd av medicinen. Barnen är liv. Jag tittar på dem och ser mig som någon som ger verktyg till agerande. Teateragerande. Är det jag? Jag undersöker. Stolt över att jag klarar det men vet inte något om vad jag vill och vem jag är för det.

okej

Så här blev det. Jag rasade ihop i morse igen. Efter att ha flyttat och flackat runt. Lämnade Stjärnsund i går på grund av att jag blev allergisk bl.a. mot deras katter, men det fanns fler skäl som jag inte går in på här. Åker hem till en annan fin vän som har tre katter!! Känner på kvällen att jag får svårt att andas, luftrören blir påverkade förstås. Tar antihistamin. Tar lugnande för att kunna sova och vaknar alltså idag med en känsla att jag är ett litet barn som blivit utslängd i en snödriva. Ångesten bränner inom mig. Alla föreställningar om vem jag är och vad jag ville vara rämnar, vill också att föreställningarna ska dö. Jag är så förbannat trött på föreställningarna.

Åsa följer med mig in till stan för att besöka psykjouren. Det visar sig att vi ska få vänta i två timmar. Då bestämmer vi oss för att åka upp till Södertulls hälsocentral för att lista mig där. Jag har en föreställning att det är svårt att få kontakt med psykosocial teamet men när jag kliver in där så träffar en distriktssköterska som är en f.d. skolkamrat till mig, hon bara dyker upp där precis när vi kliver in på hälsocentral. Hon ska säga till psykosociala teamet att kontakta mig. Jag fattar inte det är sant! Trodde det var flera års väntetid att få kontakt med dem. Hon ber mig också att lyssna på de råd jag får av läkaren och tillåta mig vara patient och inte sjuksköterska nu. Tack Malin!

Väl hos läkaren så berättar jag allt, vad jag gjort. Jag har försökt göra allt jag kan och det värsta är ju att jag dömer mig så hårt. Men jag har gjort det jag behövt och det finns inget rätt eller fel. Men nu handlar det om att överleva denna krisen och då följer jag rådet att äta SSRI och ta lugnande för ångesten. Det är min livboj just nu. Jag har gjort en resa runt, min kropp ville en sak, men nu måste mitt förnuft också vara med.

Jag är allergisk och vet inte hur jag ska tackla det. Jag är välkommen att bo här hos Åsa men som sagt de tre katterna.... Jag har späntat ved nu och det brinner i spisen. Ett steg i taget.

Tack Åsa för ditt fina stöd idag! Tack Lisa och Fredrik för att jag fick bo hos er och för ert fina välkomnande!

Statusuppdateringar

Jag kan inte sova. Klockan är snart tre. Fortfarande kemisk obalans i kroppssystemet.

Slår på datorn och ser genom alla sociala mediala kanaler att människor finns och gör saker även en måndag. Någon kommer hem kl två på natten och vill bjuda tillbaka efter en trevlig kväll, i alla fall verkar det som hon haft det enligt statusuppdateringen. Alla dessa statusuppdateringar.

Statusuppdateringar

Lägger undan ordet och går in i mig själv, omsluter det hårda, kravtyngda med acceptans, omsluter det som vill uppdatera och backar igen några steg.

Andningsövning

Sätt tungspetsen bakom övre framtänderna.
Andas först ut ordentligt genom att ljudligt blåsa ut all luft ur lungorna genom munnen. Stäng sedan munnen och andas tyst in genom näsan medan du räknar till fyra.
Hål nu andan under det att du räknar till sju.
Andas sedan ut ordentligt genom att ljudligt blåsa ut all luft ur lungorna genom munnen samtidigt som du räknar till åtta.
Det här är ett andetag. Andas nu in igen och upprepa hela proceduren tre gånger till så att det sammanlagt blir fyra.

Kom ihåg att du ska andas in tyst genom näsan och andas ut ljudligt genom munnen och ha tungspetsen bakom övre tandraden hela tiden!

Den här övningen har en naturligt lugnande inverkan på nervsystemet. Till skillnad från lugnande medel som ofta bara är verkligt effektiva till en början men som blir mindre verkningsfulla med tiden är den här övningen knappt märkbar när man börjar med den men ger starkare effekt ju mer man övar och använder den. Gör den minst två ggr per dag.

All text är tagen ur Naturlig hälsa - Alternativ medicin av Andrew Weil (1995).

Jag har börjat göra denna övning idag och använder även en annan övning som Bob Hansson skrivit om på sin sida som är en övning som man kan använda när det finns en besvikelse på någon som finns eller som inte finns.

Något har hänt med mig ikväll. Jag var en på en underbar gudstjänst som heter värdefullgudstjänst. Av flera anledningar har jag sökt mig till andligheten den senaste tiden. Jag har inte tidigare varit av den uppfattningen att jag trott att Gud skulle finnas hos mig på något sätt. Kanske inte den Gud som kristendomen predikar om i alla fall. I det helvete jag befunnit mig i de senaste veckorna har jag tillslut inte haft någon annan utväg än att just vända mig till Gud, överlämna mig. Jag vet inte vad eller vem Gud är men jag ber om att få släppa taget och ber om att få vägledning ut ur mitt kaos. Gudstjänsten ikväll leddes av en mycket fin präst och hon sa meningar som sagts så många gånger i kyrkan av många präster men ikväll fick de orden en helt annan betydelse för mig. Jösses! Det låter som jag blivit frälst.

Nu till min kemikaliska status. Jag har inte ätit sertralin idag alls, ätit två tabletter av johannesört istället + R184 + binjurestärkande tabletter. Jag VET att man inte ska blanda SSRI med johannesört därför har jag bytt ut det ena preparatet mot det andra idag efter några dagars utfasning av SSRI. Halveringstiden på Sertralin är 26 timmar vilket innebär att jag fortfarande har SSRI preparatet kvar i kroppen. Eftersom jag har fyllt på med johannesört så har det nog orsakat en viss kemisk explosion inombords. Ikväll känner jag mig nämligen speedad, vilket jag inte gjort på minst fyra veckor....Att vara speedad är i och för sig att föredra framför att vara håglös men mittenläget är ändå att föredra. Därför fortsätter jag andas med övningen ovan och inväntar att kroppen ska återta den kemiska balansen.

Sjukdom

Läser om depression som en psykoterapeut vid namn Johan Ydrén skrivit om på den här sidan. Han skriver och poängterar att depression är en sjukdom och jag känner att det stödjer mig lite. Han skriver om vad svårt det är att göra det som man mår bra av när depressionen fått sitt fäste. Då är det viktigt att sätta upp små mål. Det kan vara att t.ex. tänka på morgonen att nu ska jag gå upp, nästa mål är att sätta sig på sängen, nästa mål att ta sig till badrummet. Nästa delmål kan vara att ta en promenad.

Han skriver sedan" Viktigast av allt är att du belönar dig för varje sak du lyckas med. Det spelar ingen roll om det är att ordna en födelsedagsfest eller att sätta dig på sängen. Varje delmål är en prestation för dig, du förtjänar beröm för att du löst det. Försök le mot dig själv, bocka av ditt delmål på en lista, ge dig själv en chokladbit, berätta vad du lyckas med för någon som ser storheten i det. Fira din självhjälp!"

Det som är skönt att läsa är att han inte prisar medicin utan menar att det går genom psykoterapi, stöd och självhjälp att ta sig igenom depressionen.

Igår tog jag mig ut på en lång promenad. Bara det är en bedrift och värt att klappa mig själv på axeln för. På kvällen var jag på sinnesrogudtjänst med en fin vän. Tackar mig själv för det! Jag tog en del lugnande medicin i går på dagen. Men i går kväll och idag har jag inte tagit något lugnande. Jag trappar ut antidepressiva som min kropp i samråd med kinesiologen bett mig göra. Jag tar droppar istället som heter R184 som är serotoninhöjande. Jag ska snart börja skriva en biografi enligt rekommendation från min terapeut. Jag fattar inte hur jag hamnade i detta helvete! När jag vaknade i morse så började det bränna igen och tankarna finns ju där, de negativa. Jag började skriva i min dagbok men samtidigt var jag så trött att ögonen orkade inte vara öppna, samtidigt kunde jag inte somna heller. När jag skrev lättade trycket en aning.

Jag önskar att fler människor skulle läsa min blogg, särskilt de som är i samma situation som jag.

Rycka upp sig ur en fastlåst sinnesstämning

Tack Jenny för din utmärkelse till mig! Jenny utmärkte min blogg och skrev om mig: " att hon ärligt och modigt berättar om sitt liv som jag kan känna igen mig i. Och för att hon låter mig vara en del av detta".

Jag känner stöd och det betyder mycket. Idag skulle jag egentligen börja en kurs i pedagogiskt drama på högskolan i Gävle. Jag har läst 45 hp och tänkte läsa så jag får 60 hp. Tänk, vad märkligt det är. Jag vill bort från sjukvården och in i det mer kreativa men nu när jag har chansen att bygga på det så kan jag inte. Det var lika med musikhögkolan, där hade jag ju chansen att gå vidare och bygga på det kreativa men ack, ack.

Jag tänkte i morse: Ja, men det är väl bara att gå dit till kursen och liksom ta tag i litteraturen och sätta igång? Eller? Då kommer något säkert ske med mig, att det skulle rulla i gång inom mig, min kraft skulle komma tillbaka. Då skulle jag säkert bli "normal" snart, tänkte jag. Det är väl det det handlar om, försökte jag intala mig att jag ska engagera mig i något så kommer ångesten släppa sitt grepp. Jag tror inte det är så, eller vad tror ni?

Utmärkelse

Jag har fått en utmärkelse av Jane Morén. Vad fint! Tack! Jag blev så glad mitt i all min uppståndelse kring allt det svåra! Jane skriver i sin utmärkelse om mig: "För att hon modigt och öppet berättar om även svåra känslor på ett väldigt bra sätt"

Nu har min text av någon anledning i introduktionen fått ett streck under sig men det får vara så nu.


Som mottagare av utmärkelsen "kreativ blogger" ska man alltså länka tillbaka till utdelaren, vilket jag nu gjort ovan. Sen ska man berätta sju kanske inte så välkända saker om sig själv och dessutom ge vidare priset till sju andra bloggare. Dessa får i sin tur skicka utmärkelsen vidare på samma sätt som jag gjort nu.

Följande sju saker är nog sånt jag inte berättat om här på bloggen tidigare:

1. Jag kan laga punka på cyklar.

2. Jag jobbade som mingelfotograf på arbetarbladet när jag var 18 år.

3. Jag har kört sönder vevstaken i motorn på en volvo 242 då jag körde för fort, det sa bara klonk och hela bilen la av.

4. Jag var på Korfu på restaurang efter att sovit ute en hel natt vid havet och skulle äta frukostbuffé, fast maten var oätlig och det var fullt med getingar där vi satt. Jag föreslog min kompis att vi skulle ta en springnota och det gjorde vi MEN vi blev stoppade när vi kommit 30 meter från huset.... pinsamt.

5. Jag har skådespelat uppe på Ales Stenar en hel sommar och samsats med korna som betade där. Varje dag var jag roddare också. Då vi var tvungen att riva scenerierna varje dag eftersom det är en kulturmärkt plats. Jag och killarna roddade stora tunga stolpar bl.a. (kanske inte så konstigt jag fick diskbråck senare...)


6. Jag har tillsammans med en kollega för många år sedan, fått 1.3 miljoner i EU bidrag efter att vi skrivit ihop en bra projektbeskrivning.

7. Jag har kört upp på en stor sten med bilen och fastnade där. Flera studenter stod och iakttog förloppet och kom sedan till undsättning. En man med hund kom förbi och hade kloka förslag. Tillslut kom läraren på högskolan i kreativt skrivande och han var kreativ även i problemlösning för bilar som sitter på stenar. Jag kom loss.

Nu till de jag tycker ska få utmärkelsen vidare utan någon rangordning:

Ailises
För att hon skriver så rakt ut om hennes oerhört svåra tid sen hennes man dog i cancer.

LL:en

För att hennes blogg har såna fantastiska bilder, sjuder av hopp, inspiration från böcker och kärleken till sinnenas njutning.

Betty och jag

För hennes språkliga förmåga, passionerade engagemang för det som hon skriver om, hon är så full av liv!

Nattens bibliotek
För att hon blandar vetenskap med vardagliga funderingar. Det finns alltid en länk vidare hos henne till andra bloggare. Hon sammanfattar och inspirerar.

Ottilia Wilhelmsson
För en ung kvinna som skriver så festligt och dråpligt om hennes liv (nu har hon inte skrivit på ett tag dock... saknar det!).

JENNY LINDGREN
För att hon har förmåga att skriva om det lilla och vardagliga och funderingar som gör att jag känner mig trygg och välkommen.

Sjumilakliv

För att hon blandar personliga upplevelser, balansgången på linan som livet är, tankar kring etik, med musik som hon älskar. Hon är bra på att skriva!

Det finns fler som jag följer och det är Eva Swedenmarks värld och Själaro bland annat men jag vet att de redan fått utmärkelser!

TACK!




Allt som pågår i världen och sen det inom mig...

Jag vet! Det har varit jordbävning på Haiti. Jag vet! Jag har flera vänner i min omgivning som vill göra trevliga saker med mig som t.ex. att sjunga och att sätta i hop sceniska teatrala stycken för barn eller för vuxna. Leka, måla, skriva, dansa osv osv. Jag vet! Allt sker där ute och jag finns instängd i mig och slåss för att komma ut. Perspektiv på tillvaron, jag försöker fånga det! Inse att det är inte sanningen att vilja dö, det är inte sant att inget mer finns kvar, ingen framtid, inget levande liv.

Men ingen kan anklaga mig för att inte försöka. Denna vecka har jag spenderat över 2000 kr på olika behandlingar. Jag har gråtit och sett bilder, sjunkit till botten och tagit mig upp i ljuset och sett solen och stått upp för mitt inre barn och uttalat det mest innersta sårbara, det som blivit så kränkt i olika relationer som inte varit bra för mig. Jag har varit ute och traskat en timme nu i hög snö. Joggat mig fram och frustat som en häst. Jag har skrikit och jag har omfamnat mig själv.

Jag vet allt! Det är tragiskt med världen, alla krig, jordbävning, människor som dör, det finns därute. Men inom mig pågår ett eget krig. Jag vet att ni inte dömer mig, men jag önskar jag kunde lyfta blicken.

Jag har ätit antidepressiv medicin i tre veckor nu och när jag ökade dosen för en vecka sedan så blev mina symtom så mycket värre att det blev outhärdligt. Jag gick till min kinesiolog i går och hon testade om medicinen var bra för mig. Hon testade också om jag behövde ta lugnande medicin men inget av det behövde min kropp. Flera gånger testade vi. Jag vill ha tillräckliga bevis. Tillslut var jag överbevisad. Jag ska sätta ut medicinen och börja med naturmedicin istället, men jag ska ta det försiktigt. Det är den enda vägen!

Trots entimmespromenaden håller ångesten ett fortsatt grepp om mig och jag ropar rakt ut - Befria mig! Jag är beredd att ropa på Gud nu. Botten är inte nådd. Det finns olika lager av botten.

The botten is nådd

Funderar över det här med att stanna upp. Att bli så nedslagen till botten som jag blivit nu är ju ett tillstånd då allt verkligen stannar upp, allt rasar runt en själv och fotfästet finns inte där. Förut har alltid mitt beteende varit att fixa till det hela genom att komma med en ny lösning. En ny utbildning, ett nytt jobb, en ny lägenhet osv. Jag har använt hela min kreativitet till att ta mig vidare med hjälp av impulsiva hopp in i situationer som jag sedan när jag väl hamnat i dem undrat hur jag hamnade där och varför och frågan fanns där - vad vill jag egentligen? Det hinner jag nämligen aldrig känna efter.

Nu tar jag mig med nöd och näppe upp på morgonen och äter frukost, sen tar jag en promenad för jag tvingar mig till det. Ibland blir det lyckat och ibland på kvällen kan jag vara glad och umgås med familjen här och göra lekar. Att invänta sina känslor och låta de få läka det inre barnet som blivit så övergivet är svårt att göra på beställning så där då ångesten håller ett sånt fast järngrepp. Då är frågan, ska jag sitta kvar och vara i det oändliga inget - kommer kontakten med känslan tillbaka då? Kommer läkningen och kan jag klara av att vara i ett vara, att knappt göra något? Är det möjligt? Vad kan födas ur det? Är det kanske just det jag behöver för att kunna ta mig vidare?

Lisa har under kvällen kommit ned i mitt rum (jag bor i deras källare) Dragit i galgarna med mina kläder, satt upp dem lite, fixat med att hänga upp tyger så det blir isolerat. Efter ett tag kom Vilma ned med ett litet ett gosedjur, ett mjukt får och en filt. Sen kom Lisa igen med ljus och en blomma att ställa i fönstret. Jag packar upp lite grejer men fastnar sen vid datorn lite. Det är okej, känner att det börjar bli lite trivsamt.

20 minuter efter det att jag skrev ovanstående inlägg överraskas jag av att hela familjen kommer ned för trappen och sjunger "Ja må du leva, ja må du leva här i två månader...." Vi skålar i varsitt glas vin och sedan slår de sig ned. Vi sjunger en improviserad sång för att göra en slags ceremoni för att jag ska kunna ta hand om mig själv nu och jag får kontakt med sången, min sång, min röst och min längtan igen. Vi skrattar och jag är så glad att jag kan skratta. Jag får något väldigt unikt av dem!

Bakning och beslut

Jag är väldigt trött nu och ska alldeles strax få sova och vaggas in i den underbara sömnen. Det är på natten då jag får sova som jag tycker det är skönast. Jag vill absolut inte dö! Men har tufft med ångesten som ni alla har förstått vid det här laget.

Idag har jag bakat tekaksbullar blev det. En blandning av tekakor och runda bröd. Receptet har jag fått från min syster.

Det är svårt att se människor runt mig leva och skapa projekt i livet som är levande och som vibrerar av glädje och lust. Jag fick en inbjudan idag till en konsert som jag så skulle önska att det var jag som skapat (kommer avundsjukan igen, men också längtan). Jag orkar snart inte med min smärtande längtan.

Jag har beslutat mig för att bosätta mig i Stjärnsund några månader för att hitta det lilla i det stora. Jag är så tacksam och helt rörd av Lisa och Fredriks generositet och kärlek.

Godnatt - nu får jag vila lite. Varje dag, kanske lite smärta släpper. Jag vill bara bli klar över om jag ska äta den här förbenade medicinen eller ej. Det är svårt att veta om jag har rätt medicin och skulle verkligen behöva träffa en expert.

Åter igen. Sov gott och kram till er alla, tack för att ni finns!

blandning

I morse följde jag Vilma till skolbussen. Det var en upplevelse. Jag blir tvungen att slänga mig in i nuet. Hon leker bokstavsleken med mig, som går ut på att hitta på djur på sista bokstaven i djuret man säger. Om jag säger apa så kanske hon säger akrodil och det är ett djur faktiskt, faktiskt men bara i fantasin. Därefter ska jag säga ett djur som börjar på L. I början finns det kanske riktiga djur på bokstäverna men efter ett tag hittade vi bara på! Fantasin får också vara med. Rätt som det är så leker vi kull och springer omkring i mörka morgonen kl 07.50. Min ångest är borta för några sekunder.

Jag gick tillbaka till huset och en akupunktör kom till mig. Hon sa en del kloka saker men inget direkt nytt. Jag blev mycket imponerad av henne, så kompetent och så förtroendeingivande. Sjukgymnaster - släng er i väggen! Hon såg att jag är stark och att jag har kraft. Hon sa att jag skulle få tillbaka mitt mod och att jag behöver ha förtröstan. Det gäller att sätta igång kraften igen bara. Hon uppmanade mig att när jag mår lite bättre på e.m. och kvällen ska jag skriva ett schema som jag ska göra nästkommande dag. Det är motstånd i det. Det känns så svårt att tvinga sig själv. Men jag antar det är det jag måste göra.

Nu återstår att bestämma hur jag ska göra framöver. Ska jag ta Lisa och Fredriks erbjudande och stanna här några månader... eller ska jag försöka ta mig tillbaka till Gävle och skapa ett liv där? När jag tänker på rummet hos Katarina så blir jag lite skräckslagen och det känns inte som något alternativ egentligen, men tänker att jag kanske behöver ta mig igenom det... eller så är det just stöd jag behöver, men tänk om det bara är konstgjord andning så när jag har bott här två månader så är jag tillbaka på noll igen när jag kommer till Gävle eller var jag nu ska någonstans.... Det känns bara så knäppt att betala 2000 kr i mån för ett rum jag inte bor i. Frågan är om det finns något i Gävle att återvända till?

Många tankar blir det.... men tycker att jag haft en ganska skön kväll, en stunds paus - dock med hjälp av stimulantia i form av rött vin - men det var en skön stimulans, bit för bit arbetar jag mig igenom smärtan hoppas jag.

Det är inte så konstigt

Jag har det där obehaget i magen, det surrar, snurrar, bränner. Det sitter där och det är efter dosökningen av medicinen ännu värre. Läser på Landstingets Hallands hemsida om olika behandlingar vid depression. Steg 1 är att äta 100 mg sertralin och om ångesten inte försvinner av det efter 4 veckor, så kan man som steg 2 lägga till ytterligare än medicin. Jag tycker det är helt fel egentligen. För jag tror inte jag har en klinisk depression. Jag har en sån stark längtan att få till mitt liv men lyckas inte och det gör mig så sorgsen. Det finns också en stor sorg och ledsenhet i att jag inte träffat någon man att dela mitt liv med.

Jag fyller 40 år detta år och det här är nog en form av livskris kombinerad med gammal skåpmat. Egentligen är det inte alls konstigt att jag har sån ångest. Det som försvårar det är mina krav och bilder jag har på vad jag skulle velat ha uppnått vid det här laget. Min illusion och min identitet som jag byggt upp kring den jag velat se mig själv som. En sak är också att jag aldrig fokuserat på en sak och då har det inte blivit en spikrak karriär heller. Min karriär har handlat om att förstå sig på mig själv och nu är jag så förtvivlad för jag trodde jag hade förstått lite och nu är det som att det helt gått i baklås.

Jag befinner mig just nu i grundskadan säger min kinesiolog och när hon sa det så talade hon rakt in i mitt hjärta. Hon frågade vad mitt primärbehov är just nu. Jag svarade att mitt primärbehov är att vara nära, få närhet, bli vaggad, vyssjad, omfamnad, vägledd. Det är det behovet som ligger djupast på botten. Att få börja om och få ligga i en varm famn. Sen få växa upp och få lov att leka, göra val utifrån lusten, vad vill jag göra? Sen göra det med stöd från omgivningen.

Det brister något inom mig när jag ser Lisa och Fredrik här i familjen hur de visar omsorg för sina barn. Hur de vägleder och stöttar och hur yngsta barnet snappar upp och vill mera för hon har lust. Jag står bredvid och tänker att jag också skulle vilja vara barnet och få börja om och bli så vägledd som hon blir. Jag vill lära mig av lust och ha tålamod i det, göra ett litet steg i sänder. Bilden av vad jag vill har kraschat. Jag har inte den klar för mig.

Jag behöver snart ta beslut igen. Ska jag stanna här i Stjärnsund eller åka tillbaka till Gävle? Jag blir rådd att vara där jag får stöd. Jag får mycket stöd här. Kanske har jag svaret då redan...Samtidigt är det inte helt enkelt att bara flytta hit.

En timme i taget

Det är så motsägelsefullt allt. Att komma upp på morgonen. Varför ska jag upp? Tvinga sig upp ur sängen, tvinga sig och inte tänka. Bara göra. Jag vet att det finns en funktion med det. Opposite action. Jag har lärt mig att lyssna på det som händer inuti och validera det. Tyvärr använder jag inte denna lärdom så mycket för tillfället. Efter det är det tanken att man ska göra motsatsen till det som man automatiskt vill sjunka in i. Att sjunka in i sängen och fortsätta sova är det som depressionen säger men att göra motsatsen är att gå upp. Det är inte så konstigt att jag känner som jag gör, känna det samtidigt och ändå gå upp ur sängen. Det finns så mycket just nu som jag är ledsen för. Jag flyttade från Malmö där jag trodde att jag skulle kunna bygga upp ett liv, vilket visade sig vara en illusion. Jag trodde jag kunde bo i en stor lägenhet tillsammans med andra. Jag ville så gärna tro det. Jag trodde jag skulle klara att gå musikhögskolan samtidigt som jag arbetade 60% som sjuksköterska. Det gick ganska bra faktiskt men när sommaren kom och ingen aktivitet fanns så rann lusten ur mig. Det visade sig att lusten att spela och sjunga fanns inte där tillräckligt utan alla krav hade tagit bort lusten.


Nu får jag gå upp och laga min havregrynsgröt och sedan ta en promenad. En aktivitet, sen vila, ytterligare en liten aktivitet och sedan lunch, därefter ytterligare en liten aktivitet – hm… vad kan det vara... Jag har glömt bort hur man spelar piano. Sjunga kan jag i alla fall fortfarande. Jag är också ledsen för att jag ville något stort med mitt liv och är inte nöjd med det jag har. Det är så tungt att gå och vilja så mycket hela tiden och tro att det finns mer glädje någon annanstans t.ex. hos dem som syns i flashiga tidningar och i spännande tv-program. Hos dem som presterar och levererar.


Jag kan släppa taget nu och komma ned till botten men jag är rädd att jag inte ska komma ned till botten om jag äter medicin, bara rädd att jag ska lägga mig lite ovanför botten i något slags mellanlager och låtsas att jag är där och missa hela effekten av att klampa i gyttjan på botten. Det för att sedan missa effekten av att förstå hur jag tar mig upp till ytan igen. Tänk att missa hela verktygslådan! Ska jag överhuvudtaget komma ned till botten kan ju också vara en relevant fråga att ställa sig?


I morgon ska jag gå upp när jag vaknar. Jag ska ta en timme i taget.

Massor av olika allt

Kollar lite jobb. Bara för att se om det överhuvudtaget skulle kunna vara möjligt att något intresserar mig. Hittar ett och annat. Det står att man ska ha styrkt erfarenhet av regi och teater... vadå? Ska jag visa upp en affisch eller ange en referens att jag har regisserat och varit teaterpedagog? Jag har inte filmat mina pedagogiska uppdrag. Dokumenterad erfarenhet, vad innebär det egentligen? Jag är som ett blankt blad. Jag vet nästan inget längre. Jag kommer inte ihåg något just nu. I annonsen för ett jobb som skulle passa mig stod att man skulle helst vara pedagog OCH skribent! Jösses, man ska ju verkligen vara allt, det räcker inte med att faktiskt kunna mycket - man ska kunna massor - massor - massor. Precis som det ekar i mitt huvud hela tiden. Nischa sig... bläääää... skribent ja, visst. Projektledare ja visst. Orka?

Dagen idag har varit mycket kämpig. Tog en lång promenad och gick till en tall som en vän visade mig igår, en tall som hon brukade gå till när hon var ledsen och behövde styrka. Jag gick till tallen, men ledsenheten och ångesten ville inte släppa. Den ville inte. Den höll i sig länge, tills jag fick massor av kramar av Lisa och sedan tog två sobril. I morgon måste jag prata med läkaren igen. Jag är rädd att inte kunna klara och ta hand om mig själv. Jag vill ta ansvar för mitt liv men är mycket rädd att fastna i detta mörker.

Choklad

Min hud luktar choklad efter dagens bad med chokladtvålen. En fantastisk produkt gjord för att verkligen vårda sig själv. Idag har jag varit med en kvinna som väglett mig in i omsorgens värld. Kvinnan heter Lisa och jag förstår nu hur mycket vi kvinnor kan göra för varandra! Hon håller på bland annat på med massage och här kan ni få veta lite mer om henne! Vi behöver beröring och kan vi inte få det av en man så kan vi få det av varandra med den omsorg och kärlek som bara en kvinna kan ge till en kvinna. Bara att få känna att någon finns där när gråten vill ut, någon som finns där väldigt nära och som stannar kvar.

Jag har fått något mycket unikt idag, jag har fått ta emot en gåva som jag aldrig fått i mitt vuxna liv. Det jag inte fick i min barndom går inte att få längre men jag kan söka mig till sammanhang som vuxen där närvaron, omsorgen, kärleken, närheten och förmågan att ge till någon annan det den behöver.

Tack fina Lisa!

Lust och Mod

Jag är inte där än. Jag känner det. Att fråga sig vad jag har lust till eller gjort någon gång som var väldigt lustfyllt fyller mig med krampaktiga frågetecken. Att fråga sig vad jag gjort någon gång som var väldigt modigt är också svårt, då det känns som jag svikit mig själv i många år och gått på och gjort och gjort utan att känna efter om det var av mod eller lust.

Det var i varje fall fint att se Fredriks föreställning idag, där han berättade om sin resa till lust och mod. Han inledde föreställningen med att fråga sig själv, vad han har lust med. Jag fick den frågan igår med och min lust just nu är mer behov. Jag har behov av att prata mycket, vill prata hela tiden om det jag tänker, det snurrar och snurrar det jag tänker, går runt i cykler. Därför har jag behov av att prata om det som pågår inom mig, även om det är samma sak jag säger om och om igen. Jag har behov av närhet med. Behov av att kunna gå till någon när jag känner mig för tyngd av mina tankar och få sitta en stund och bara få känna att det finns någon för mig där. Det har blivit tydligt, den senaste veckan vad jag behöver, men lust kanske det inte riktigt kan definieras som utan mer behov. Det är ett steg på vägen - att börja lyssna på sina behov och söka sig till människor som kan uppfylla dessa. Därefter kan nästa steg komma - att lyssna till sin vilja och sin lust. Tror ni inte?

Jag var på healing i morse och det var väldigt skönt. Vi började med att dricka lite te och hon tände ljus inne i rummet. Rummet var väldigt ljust, neutralt och vitt. Jag fick en harmonisk känsla. Jag kunde inte låta bli att tänka på när jag var hos sjukgymnasten på Carema rehab - lysrör i taket och Mix Megapol på radion med hög volym - under behandlingen!!!

Malin som utförde behandlingen har en enorm utstrålning och ett lugn. Hon började med att stoppa om mig, med en filt, hon såg verkligen till att jag låg bra och masserade lite på mina fötter för att jag skulle kunna slappna av lite. Därefter började själva healingen. Under tiden försökte jag fokusera på andningen och mina tankar for fram och tillbaka som vanligt. Jag lät tankarna komma och gå, men de är ju så mina tankar, de tröttar ut mig, för de är så fyllda med prestation. Jag hörde en röst inom mig som uppmanade mig att inte plåga mig själv med att jag måste göra så mycket - jag kommunicerade med mig själv. En stund tog jag in det, fylldes av ljus och kände mig lugnare. I slutet av behandlingen masserade Malin mina fötter ännu mer och gick igenom hela min kropp, genom att beröra del för del. Avslutningsvis masserade hon mitt huvud och tog mig på pannan, det var så skönt. Det var vilsamt. Jag kände mig så omhändertagen. Det var som att hon hörde precis vad jag behövde.

Det bästa av allt att jag kommer få två till såna här behandlingar då Lisa gett mig det i present! Det är överväldigande att få ta emot och våga ta emot en sån gåva. Det känns unikt och väldigt speciellt för mig att få något sånt av någon och att få komma till ett hem där jag är nu och hälsar på, där jag får vara enbart för att återhämta mig och där jag får stöd och mina behov blir tillfredsställda!

Jag blir inte direkt sömnig utan mentalt trött av alla tankar. Jag längtar efter att få vila ifrån dem. Jag längtar efter att kunna sätta upp klara önskemål och sedan gå mot dessa utan att känna panik. Jag längtar efter livet och kärleken. Det krävs mod att vara kvar i denna turbulens av känslor och tankar. Nu har jag ju medicin som kanske ska dämpa det hela lite, så idag när jag låg där på healingen tänkte jag att om jag hade haft det här och detta stöd hela tiden så skulle jag klara mig utan medicin, tror jag, men det yttre stödet kan ju inte finnas där hela tiden och medan mitt inre stöd växer sig starkare kanske ändå medicinen är bra - dock tvekar jag ibland som ni märker. Det kan vara att jag tror att gråten blir instängd som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Jag blir då rädd att inte kunna möta kärnan i min problematik och befria mig. Kanske kan sorg och ångest uttryckas med andra medel än gråt? Det kan uttryckas med sång kanske. Eller något annat?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Görandet

När kravet släppte ifrån min axlar en aning så kunde jag lätta en liten stund.

Efter morgonens förlamning så hade jag tre fina kontakter som gav mig kommentarer till vägledning. Den ena var från min mamma som uppmanade mig att släppa kraven. - Låt grejerna stå kvar i bilen, om du inte orkar ta hand om dem nu. Ingen blir lidande av det, släpp på dina krav, du behöver inte lasta ur grejerna nu.

Den andra var från min fina vän L i Malmö. Vi hade ett långt chattsamtal. Vi trivs med att utbyta ord genom att skriva, fast ibland saknar jag att höra hennes röst måste jag medge. Men vårt cybersamtal hjälpte mig mycket idag. Dels bekräftade hon det som min mamma sagt, att jag inte behöver göra det där med mitt flyttlass i bilen. Tänk, det är ju inte så konstigt att jag får sån ångest av all flytt. Jag gör ju inget annat än att flytta! Bara tanken på att packa ned saker och packa upp får mig att få panik. L och jag pratade också om görandet, att gå in i en uppgift och koncentrera sig på den och när sen tankar och känslor uppstår bemöta dem med accepterandet. Verkligen jobba på det, för om jag aldrig vågar gå in i görandet utan bara står bredvid och har mina föreställningar om vad jag vill göra så kommer jag aldrig kunna göra något! Det är det min ångest handlar om mycket att jag vill mer än vad jag har byggstenar. Det går, som ni alla vet, inte att bygga ett hus och börja med taket först. Utan en byggsten i taget är det lämpliga och ödmjuka förhållningssättet.

Den tredje och fina kontakten var med min vän F, som ringt mig nu i två dagar bara för att kolla hur det är. Det håller mig uppe. Hon finns högst närvarande i mitt liv.

Jag vill också tillägga att jag fått vara och bo hos A och H i Stockholm från onsdag till söndag och i torsdagskväll hade vi riktigt mysigt, det var också ett tillfälle jag släppte taget. Jag är så glad för att de öppnade sitt hem för mig och lät mig få vara där!

Under kvällen så har jag ägnat mig åt görandet. Jag tog med mig min pärm med musiknoter och trots svårt motstånd och aningen ångestdarr inuti mig så begav jag mig iväg till replokalen med gitarristen, basisten och pianisten på plats. Trummisen hade fått en vattenläcka hemma så han uteblev. Det blev en mycket lyckad kväll! Jag kände det som en bit av mig återvände. När jag gjorde det, att jag gick in i görandet för att utforska, så kom massor av tankar och känslor som vanligt t.ex. att jag borde kunna detta bättre, jag borde haft fler låtförslag och om jag har låtförslag så borde jag ha tagit ut ackorden, jag borde kunna piano så jag kunde förevisa. Jag hörde alla tankar och jag sa att nu är jag här och sjunger och det är tillräckligt bra just nu. Det gav mig glädje och musikerna är varma generösa och mysiga människor. Jag uppfylldes av tacksamhet!

Kokong

Några dagar har gått. På morgonen vill jag inte vakna. Jag vill ligga kvar i kokongen av sömn. Den kräver inget av mig. Kvällen är lättast då har jag natten framför mig. Morgonen med dagen framför mig. En hel dag som lätt fylls med grubbel som tar tag i kroppen och denna förlamande känsla, en matthet som gör det hela så tungrott och så sorgligt.

Jag har ett rum. Rummet ligger i en stad. I staden finns jag. Inte mer än så finns. Inget lockande sammanhang eller arbete som drar mig upp på morgonen. Nu finns ett rum där jag ska bo. Jag är rädd att vakna i rummet och möta tomheten. Därför vill jag sova.

Medicin

Jag fick i lördags en SNRI-medicin som heter Cymbalta. Medicinen rekommenderade jag (jag hade noga gått igenom de olika medicinerna i Fass, sjuksköterska som jag är) till AT-läkaren som sedan gick och konsulterade med sin överläkare om saken. Efter två dagars behandling med denna medicin så vaknade jag i morse och fann mig själv på botten av en gravkammare, skakig och darrig. En mycket obehaglig känsla. Det var en upplevelse som att livet var till ända och att jag var totalt instängd i mig själv. Jag hörde mig själv ropa på hjälp men jag fick inte ut orden.

Tror att det var ett avsnitt i någon amerikansk sjukhusserie där ett surrealistiskt inslag visade en kvinna som blivit nedsövd men att narkosen inte fungerade så under ingreppet så låg hon och försökte få kontakt med operatörerna. Hon skrek att det gjorde ont, men ingen hörde. Ungefär den upplevelsen hade jag i morse. Jag förmådde mig ändå att sms:a (vad skulle jag göra utan smsfunktionen?). Min röst var förminskad till en svag luftig, mycket svag entonig stämma. Jag hörde det själv, hur förändrad jag lät. Jag förmådde inte att höja rösten. Jag sms:ade min syster och sa som det var - hon uppmanade mig genast att ringa en läkare och tack och lov är det så på Carema hälsocentral att det finns någon där som svarar ganska omgående. Jag fick en tid på eftermiddagen hos den läkare jag nu haft kontakt med sen november. Sjuksköterskan där hörde väl också på min röst att det inte stod rätt till.

Därefter somnade jag och hade samtidigt full agitation inombords. Jag tog mig tillslut upp under devisen, inte tänka bara göra, klädde på mig och satte mig i bilen och körde hem till min mamma som sedan följde med mig till läkaren. Hela tiden kom det i intervaller. En våg av förlamning, som sköljde över mina armar, bröstkorg och skuldror. Vågen tryckte mig nedåt som att jag var på väg att lägga näsan i bordet.

Jag hade en vän för många år sedan som var djupt deprimerad. När vi satt och åt tillsammans så var detta så uppenbart. Han hade nog också den tyngande våg över sig. När han satt med gaffeln och kniven i sina händer så liksom trycktes han längre och längre ned mot tallriken för varje tugga han tog.

Jag började flaxa med armarna. Stavgång. Jag gjorde stavgång inne på mammas vardagsrumsmatta. Stavade och stavade. - Bort med dig ångest, sa jag. Andades och pendlade med armarna. Det hjälpte lite.

Hos läkaren fick jag bra hjälp. Min läkare som säger uttryckligen att KBT är kattskit. Han skrev ut en annan medicin, den gamla vanliga SSRI Sertralin samt Benso som hjälp mot mina ångestattacker. När jag skulle gå så gav läkaren mig en kram. Det värmde gott.

Jag behöver bli lite starkare nu så att jag kan börja arbeta, få in pengar så att jag kan fortsätta i min dyra terapi, men som är bra terapi. Jag vill komma till kärnan, komma till den inre sanningen om hur jag ska försonas med den jag är och den jag varit. Att fånga in nuet så att diskrepansen inte blir så stor mellan det jag vill ha och det jag inte har - det är den som föder ångest. Läste ett gammalt fint inlägg av en bloggare här. Hon beskriver det jag så väl känner igen då jag åt Zoloft (är lika med Sertralin) för några år sedan. Det var så tydligt att nyanserna försvann. Gråten försvann för mig.

När jag slutade äta Zoloft så kom gråten tillbaka. Jag kunde gråta när jag kände kärlek, jag blev mer berörd. Jag kunde gråta när en vän berättade något helt vardagligt. Jag kände mig mer levande på något sätt.

Ibland måste man dock ta hjälp av medicin när det är för svårt att ta sig upp så nu är jag övertygad om att det är så här det får bli nu. Det jag dock är osäker på är varför det ena preparatet väljs framför ett annat och trots att jag träffat många läkare och psykiater så är det ingen som kan svara på det.

Just nu känner jag mig lite lugnare. Befriad en stund.

Stor kram till er mina fina bloggläsare!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Något nu

Står åter med funderingen, att ta stöd och hjälp genom medicinering. Ibland blir det för svårt att hantera tillstånd bara genom att andas och acceptera. Just nu är det bara för skört och ett gungfly och ett kaos av olika känslor och tankar. Kommer under denna lördagskväll besöka en läkare för ett samtal kring detta med medicin. Därefter ska jag bestämma mig. Något behöver ske nu, för att jag ska ta mig vidare. Jag känner mig lite besviken eftersom jag hoppades kunna bryta mina invanda mönster på egen hand utan medicin. Jag har haft stora förhoppningar men något inom mig är för skört och gör att jag hamnar i samma hjul hela tiden. Jag tror jag behöver bryta det nu. Inte ens min annars kreativa förmåga kan ta mig ur detta tillstånd.

Ska bli intressant att se om det leder till något nytt om jag nu bestämmer mig för att ta några månader av medicinering.

Med stor förhoppning och tillförsikt - in i nuet - där jag hoppas kunna vara och känna ro, för att sedan kunna ta tillvara livet och mig själv med alla goda egenskaper jag har, för att kunna dela med mig till andra också!

Stor kram till er alla där ute i bloggosfären!

Acceptans

Jag har ju lovat mig själv att arbeta med acceptans. Men inom mig nu huserar tillstånd av, vilja vara någon annanstans. Vilja vara glad, vara i glädje. Helheten? Var känner jag mig hel? Det är långt ifrån acceptans. Jag vet. Jag behöver nog gråta lite. Jag behöver lätta på bördorna, alla måsten och alla önskningar som bara egentligen begränsar mig.

Nytt år, innebär det något nu? Gör det någon skillnad? Snön faller ned utanför. På avdelningen vårdar jag kvinna som är 98 år. Hennes oro kretsar kring hur hon ska kunna gå på toaletten själv, hon behöver stöd.

Min oro, kretsar kring att jag undrar var och när jag inte mådde så här, när ångesten inte griper mig runt bröstkorgen. När kändes det okej? Var var jag då någonstans? Jag vill i så fall aktivt ta mig tillbaka till det sammanhanget. Att inte hela tiden vilja någon annastans. Acceptans igen. Acceptera det jag är i just nu, inte forcera, tålamod, värme.