Vad svårt det är med det tanken: "tänk om man vetat och tänk om det kunde gjorts något, tänk om jag hade varit mer ihärdig med att säga till".
Vet att det inte går att vrida tillbaka klockan men det är så svårt när jag idag fick frågan från barnmorskan som kollade min kateter - (jag har kvarliggande kateter efter förlossningen för tre veckor sedan) om jag hade högt blodtryck under graviditeten. Jag hade i början 110/60 och sen i slutet hade jag 130/80 och barnmorskan säger att när det stiger mer än 15 diastoliskt så bör man kolla upp det mer noggrant.
Det borde nog ha kollats mer och jag hade ju en del symtom också! Vi kollade urinen - utifall jag var på väg att få havandeskapsförgiftning/preeklampsi. Det var inget protein där men jag hade ont i huvudet och jag hade väldigt bra HB. Det var för bra vad jag förstår. Blodvärdet ska sjunka under graviditeten. Men mitt var aldrig under 130 och min barnmorska sa att det var bra... jag hällde i mig juice som hade tillsatt järn och folsyra för jag trodde det var bra... Nu vet vi inte än om det var en blodpropp som orsakade Tusses död men troligtvis var det det....
Fasiken... så jäkla tungt idag. Såg min granne som väntar tvillingar. Hon har sex veckor kvar till BF och cyklar och rör sig ganska obehindrat och ändå väntar hon tvillingar! Jag gick runt som en michelingubbe de sista två månaderna och kunde inte sova längre än två timmar i sträck för det kändes som att jag skulle gå sönder på något sätt - rent cirkulatoriskt så var det ett himla tryck!
Varför sa jag inte till ordentligt? Jag läste och jag läste och tyckte mig förstå att mina symtom tillhörde graviditetens vanliga krämpor. Ont i huvudet t.ex. är inte konstigt att man har när man är gravid. Men högt blodtryck i kombination med högt HB det är inte bra. Jag trodde det skulle vara så där! Tusse rörde sig ju så livligt och allt verkade så bra men under ytan lurade en katastrof.
Anne. Klart du har frågor och letar efter svar. Inget av du berättar skulle få någon att reagera i verkligheten. Om vården inte reagerade hur skulle du? Att söka en syndabock nu är fel. Du gjorde inte fel. Det hände i alla fall. För att livet beter sig så här. Livet och döden. Vi har långt ifrån alla svar. Långt ifrån. Våra kontroller är grova men alla gör sitt bästa. Och det måste vi människor böja våra huvuden inför. Vi gör vårt bästa och det räcker ganska sällan. Älskade Anne, du är en jättebra mamma även om ditt barn inte finns mer. En dag, om inte nu, ska du acceptera det.Även om det verkar omöjligt ska du tänka dej fram till den dagen. Kram
SvaraRaderavissa dagar frågar jag med varför varför varför!! Och OM, någon hade kollat extra när jag hade smärtor OM dom hade gjort ett mätesflöde, Hade dom då sett att syre upptaget var sämre, OM dom bara ALLT. Usch jag lider med dig. Vissa stunder nu när det gått lite mera tid och jag känner mig starkare känner jag att jag kan hantera VARFÖR & OM lite lättare. Fast vissa stunder kommer jag tillbaka till ångesten och det svarta och bara vill vakna upp ur mardrömmen. Kram och glöm inte att du gjorde det bästa för Tusse hela tiden han bodde i din mage...
SvaraRaderaJag förstår att du tänker som du gör och jag tror att det är naturligt, men hur skulle du kunna veta vad som var som det skulle och inte? Alla graviditeter är unika och olika kvinnor får olika symptom och krämpor. De tyngsta frågorna får nog tyvärr stå utan svar, hur hemsk Tusses död än är så är det ingens fel, allra minst ditt.
SvaraRaderaDu är en fantastisk mamma och en helt otrolig människa.
Många kramar till dig.