Början på en lång och svår resa - förlossningen.

Jag trodde jag skulle skrika obstinat åt personalen. Jag trodde jag skulle vägra allt. Blåneka hela sanningen, slå personalen och skrika åt dem att ta ut honom och döda mig efteråt. Gör det bara! Det ville jag skrika.  Hur kan ni begära att jag ska föda ett dött barn? Jag var helt övertygad om att jag skulle spela ut hela mitt dramatiska register. Att all min längtan som jag haft i så många år, skulle jag nu vända till ett slags ödesmartyrscenario. Jag tänkte, att det nog visst inte var meningen att jag skulle få den fulländade lyckan. Hur kunde jag tro nåt sånt? Hur kunde jag inbilla mig något dylikt? Vilken skam.

Eller kanske – varför inte, döda mig först och ta ut honom sen, för det spelar ju ingen roll om jag är död eller levande. Vår Tusse blir inte levande för det! Jag trodde inte jag skulle kunna föda ut honom utan att svära och bete mig som en vansinnigt galen människa. Jag trodde jag skulle springa ut i korridoren, när jag hörde en levande bebis skrik, från rummet bredvid och ta den levande bebisen ifrån sin mamma och på riktigt påstå att det var mitt levande barn. Jag såg framför mig hur jag slet ifrån den blivande mamman hennes levande barn och sprang blodig ut ifrån sjukhuset. Hur jag vaggade det fina lilla barnet och la det till mitt bröst. Jag såg allt inom mig som en film. En vansinnig thriller, full med vidrigt vansinniga psykopater.

Men skriken och tankarna ekade inom mig, inget kom ut, utom en gråt. Det jag i månader hade förberett mig så mycket på, skulle nu hända. Jag skulle få föda vårt barn! Jag såg Kristers skräckfyllda blick men som ändå var fylld av en total klarhet och ett tydligt fokus. Jag fick sån styrka av att se in i hans ögon. Värkarna hade startat helt naturligt. Ingen induktion behövdes. Det var meningen att han skulle födas nu. Jag tog Kristers hand och sa – Nu gör vi detta, han måste ju ut!