Att fånga ett hjärta

Den där måndagen för två och en halv vecka sedan, efter det att BM på Barnmorskemottagningen inte hittat några fosterljud så blev vi snabbt uppskickade i taxi till förlossningen. Väl där så mötte en undersköterska, en barnmorska och en läkare upp oss och vi gick direkt in på ett undersökningsrum. Läkaren satte ultraljudsscannern mot min mage och zoomade ganska snart in Tusses hjärta och jag såg på en gång att hjärtat stod stilla.

Detta fina lilla hjärta som jag såg slå redan i vecka 9. Det som helt mirakulöst tickade varje gång vi gjorde ultraljud. Varje gång blev jag lika förvånad att något så helt otänkbart skulle kunna ske i min kropp.

I vecka 5 redan åkte vi till Gyn för att göra ett ultraljud då jag var helt övertygad om att det var ett utomkvedshavandeskap jag hade. Jag hade en vecka innan plussat på en graviditetssticka och inte trott det var möjligt, eftersom jag fått höra att min äggledare var igenvuxen och skrumpen, hur skulle ett ägg kunna passera där, var min naturliga undran? Jag hade alltid jämfört min äggledare med en sjö som var full med sjögräs. Jag förklarade alltid för folk hur svårt det är för en fisk att ta sig fram i ett vatten fullt av sjögräs. Därför var det självklart för mig att i min äggledare kunde inte någon spermie ta sig fram.

Vi hade bokat in en resa veckan därpå och jag ville undvika katastrofen på semestern, undvika svåra smärtor som uppkommer vid ett utomkvedshavandeskap. Jag ville inte utsätta Krister för, att när vi vandarade omkring där, kanske på ett berg, så skulle jag få fruktansvärda smärtor.

På vägen upp till Gyn så bar mina ben mig knappt. När vi satt i väntrummet så skakade jag. Jag var helt övertygad om att de skulle hitta ett litet embryo utanför livmodern, ett embryo som fastnat på vägen. Det var inte så. Det fanns ett litet liv i min livmoder och livmodern såg mycket fin ut, fick jag höra. Vi kunde åka på vår resa utan att känna oro. Lyckan var total.