Med vad ska jag fortsätta nu? Det blir ett långt inlägg detta, hoppas ni orkar läsa...
Mina dagar går nu åt till att återhämta mig men jag försöker också ringa in vad som är viktigt nu och hur jag ska fortsätta mitt liv. Vad behöver jag göra, vad är viktigt, vad vill jag göra?
Mina dagar går nu åt till att återhämta mig men jag försöker också ringa in vad som är viktigt nu och hur jag ska fortsätta mitt liv. Vad behöver jag göra, vad är viktigt, vad vill jag göra?
Mitt berättande här i bloggen har gått omlott. Jag påbörjade en förlossningberättelse och skrev två inlägg om det. Emellan har det hänt så mycket annat. Jag har fått impulser att skriva om olika andra saker, begravningen har varit t.ex och därför har jag inte slutfört min förlossningsberättelse.Vet inte om ni orkar läsa mer om det?
Skrev om dagen, när vi kom tillbaka till förlossningen efter beskedet, vi åkte hem och hämtade lite grejer bara och sen åkte vi tillbaka. Jag skrev om lavendelbadet, minns ni? Nästa inlägg om förlossningen handlade om natten. Den natten när Krister låg på förlossningsbritsens inställningsskruvar och jag hela tiden frågade varför han inte la ned sitt huvud och han gjorde det en kort stund för att jag inte skulle oroa mig för att sedan ta upp huvudet igen för att inte ramla ned från britsen.
Morgonen kom. EDA:n/ryggbedövningen hjälpte mig bra i hela öppningsskedet. När jag sedan var helt öppen så tog krystvärkarna vid. Jag stod och lutade mig mot ryggstödet på förlossningssängen. Jag ville att det skulle hjälpa det lilla barnet ned i förlossningskanalen, som jag hade läst mig till att det skulle göra. Problemet med det här lilla barnet var ju att det inte kunde hjälpa till själv och rotera. Det här var en av dem saker som jag inte riktigt fick besked om, för mig var det logiskt att Tusse inte kunde hjälpa till eftersom han var död, men jag fick till svar när jag frågade att det inte gjorde saken annorlunda. Jag har googlat som besatt på detta nu. Skrivit alla medicinska termer jag kan komma på men har ändå inte fått in några träffar angående vaginal förlossning och IUFD (Intrauterin fosterdöd). Jag har även tittat i mina kursböcker: ”Lärobok för barnmorskor” och ”obstetrik och gynekologi". I lärobok för barnmorskor står det tre sidor om IUFD. Är det verkligen så att det står för lite om detta? Får barnmorskor väldigt lite information om detta under utbildningen?
Jag har i alla fall själv gissat att eftersom ett dött barn inte kan hjälpa till vid förlossningen på samma sätt som ett levande barn kan så kan det bli svårare för barnet att tränga ned i förlossningskanalen. Så var det med Tusse, hans lilla kropp åkte upp och ned och kom aldrig tillräckligt långt ned så jag kunde krysta ut honom. Naturligtvis gjorde hans huvud det tillslut men då hade det gått hela fyra timmar! Ja, det är sant. Jag krystade i fyra timmar! Men vad i hela friden, tänker ni nog nu, varför kunde de inte hjälpa till på något sätt?? Så ska det väl inte behöva gå till? Nej, om det hade varit ett levande barn så hade det inte gått till så heller. Då hade man efter max en timme hjälpt till att ta ut barnet, med hjälp av sugklocka exempelvis. Men jag gissar att det gjorde man inte i detta fallet heller för om man hade satt en sugklocka på Tusses huvud så hade man kanske skadat honom. Huden är ju väldigt skör på ett dödfött barn. Nu hade inte Tusse legat död i fostervattnet så länge, men hans hud var ändå känslig.
Under krystningsarbetet trodde jag att jag skulle dö. Krister som stod bredvid trodde också det. Jag blev blåare och blåare. Hela jag var nästan blå. Ett blodkärl blev större och större i pannan, jag kände på det och trodde att snart brister det. Min rumpa och mina lår var helt bortdomnade och även de blåa och mina ben hade en enorm kramp. Det var här undersköterskan gjorde den största bragdinsatsen någonsin. Varje gång jag fick en krystvärk så bände hon mitt ben åt det håll jag bad henne så att krampen kunde avvärjas något sånär så att jag kunde koncentrera mig på att krysta. Dessvärre var värkarna ganska svaga med, så min ilska och vilja hjälpte mig nog mer här än vad min kropp gjorde.
På måndag kommer jag träffa min barnmorska som vi hade under graviditeten. Jag ska fråga henne om ovanstående frågor. Någon som läser detta och har kunskap kring mina frågeställningar får gärna kommentera!!
Du?
SvaraRaderaJga tror du har rätt. Kunskapen är inte stor runt föda sovande barn.
De tycker nog att den kanske inte behöver vara det heller. Eftersom inget ont kan längre skada barnet.
Nu baserar jag det bara på det jag vet och på allt jag lärt mig. Men om det fanns mer att tillgå som kunde ha underlättat det för dig..men samtidigt så är varje förlossning ganska unik..så kanske är det så det är. Natten med Leia var litet samma. Jag krystade till och från från klockan sex (öppnade mig vid helt mellan 4 och 5 på em)på kvällen till två på natten.
Känner igen, fick dock en liten paus när de satte ryggmärgsbedövningen-eftersom värkarna stannade av men sen drog de igång dom igen med dropp.
Och Leia var inte fullgången så hennes tyngd hjälpte inte alls till heller.Jag vet inte hur många timmar hon låg i kanalen och levde..för hon kom ut levande..måste varit fruktansvärt för henne.
Jag fattade aldrig varför inte tog ut henne..men nu vet jag att det är en kostnadsfråga.
Jag tror ändå kunskapen är fär liten kring det mesta som har med gravidtet att göra. Orsaken läkarna säger det beror på;är att man inte vill forska på gravida.
Så när du födde Tusse, så gjorde de det de kunde för att underlätta det mesta, med de medel ta hade tillgängliga utifrån det de vet.
Ska vi skriva bok?
Och du en annan sak..
Ett stort grattis till dig på Mors Dag! Kram!
Tack Jenny!! Vad glad det gör mig att få ett grattis.
SvaraRaderaJa, varför inte skriva en bok? Känns som det är mycket som saknas när det gäller att föda sovande barn.
När man som jag börjar söka fakta så är det inte mycket som dyker upp fastän jag har tillgång till mycket medicinska termer.
Och du! Grattis själv på mors dag! Vi är fina mammor!