Livets träd

Vi var upp till förlossningen idag för återbesök. Fick träffa samma läkare som verifierade att Tusse dött, den där dagen för drygt fyra veckor sedan. Hon är en sån skön person, läkaren och hennes kollega är med en mycket sympatisk människa. De är mänskliga, inlyssnande, avslappnade och validerande.

Validerande betyder att göra giltigt, bekräfta något. I detta fall giltiggöra en process. Jag tycker om det ordet, validera. Det känns så oerhört viktigt i vår process att bli validerad just. Och kanske är det det jag har varit inne på i de två senaste inläggen att om man inte blir validerad, giltigförklarad i sina frågor, i sina känslor och i sin kunskap så förminskas man och det är allt annat än trösterikt. Men om man blir validerad i sina känslor så finns det stora chanser att det uppstår ett accepterande istället för frustration och ältande.

Vi fick reda på en hel del provsvar. Alla var helt normala. Det är inget fel på mitt blod, det vill säga, jag har inga koagulationsrubbningar. Det var inte heller någon infektion som gått över från mig till Tusse. Det vi nu väntar på är obduktionssvaren och svaren från undersökningen av moderkakan. Förmodligen är det där vi hittar svaret, som jag skrivit om tidigare också, troligtvis var det en blodpropp i moderkakan som förorsakade vår sons död. Jag tror att det var så. Svaren kommer nog dröja ett tag eftersom det blir sommar och semester nu. Men jag tror att det var så. Det räcker för mig än så länge.

Livets träd, placenta, just den här moderkakan, som till hälften var mina gener och den andra hälften Tusses, orkade inte leva och pulsera sig igenom den kraftansträngning en förlossning innebär. Just det här livsträdet råkade bli träffad av en hård blixt och trädets sav tvärstannade på mitten av stammen, den nådde inte ut till förgreningarna, den hindrades att nå ut med energin till Tusse. Just den här moderkakan hade inte tillräckligt med livskraft.