Kristers son Joel, var i Gävle på måndagen för att jobba och blev den tappre som fick skjutsa oss upp till förlossningen efter det att vi varit hem och hämtat vår BB-väska. Vi hade kläder med till oss själva och till vår lilla bebis. En grönrandig body och svarta små byxor och en unik liten mössa som vi fått från en vän i Kilafors.
Tillbaka på förlossningen blev jag erbjuden att bada i ett badkar där vi själv fick fylla på lavendelmjölk. Det doftade härligt. Krister älskar den doften. Under hela graviditeten har jag blandat olja själv som jag smörjt in mig med, bestående av vetegroddsolja och lavendel. Värkarna tilltog ganska snabbt och efter ett ganska kort tag kände jag att jag ville kliva upp ur badet. Vi hade fått ett lite mer avskilt rum längst ned i korridoren, med två sängar i. Antar att det rummet var för särskilda tillfällen som detta. En lugnande tavla satt där inne på väggen, med mjuka former. Rummet var mer hemtrevligt än de andra rummen på förlossningen.
Ganska snart blev vi förflyttade till själva förlossningssalen. Där var det mindre hemtrevligt. En förlossningssäng och inte så mycket belysning. Mysbelysningen längs väggarna hade gått sönder. En fåtölj fanns också i rummet för den blivande fadern men den blivande fadern i det här fallet stod vid min sida hela tiden, när han inte halvlåg bredvid mig på förlossningssängen. Han vägrade sätta sig i fåtöljen trots att jag tjatade på honom!
Hade allt varit som det skulle så hade jag inte valt att ta EDA men det gjorde jag nu. Varför göra det hela värre nu när det var så illa det kunde bli?
Värkarna kom med korta intervall. Jag började använda lustgas i väntan på narkosläkaren. Han dök ganska snart upp och hade en AT-läkare i följe. Jag var yr av lustgasen, reagerade dock inte så som jag trott jag skulle reagera. Jag fick en berusningskänsla, men kände ändå att jag hade kontroll över vad jag sa och vad jag gjorde – förutom när narkosläkaren sa att han var där för det goda – då missförstod jag honom rejält. Vadå för det goda? Inget gott fanns med detta! Det sa jag åt honom, då jag misstänkte att han inte visste om att jag skulle föda ett dött barn. Men det var inte så – han visste – men han ville göra en god insats och ge mig all smärtlindring i hela världen – smärtlindring åt det fysiska. Han lyckades mycket väl. Första sticket så satt den där – katetern in för ryggbedövningen. Den tog väl. Mina fysiska smärtor var som helt bortblåsta.
tack för din styrke kram! Ja vissa stunder känns all piss. Men du har rätt man måste tillåta sig själv det. man behöver trilla ner för att hämta kraft för att klättra upp!
SvaraRaderaJag beundrar att du orkar skriva och berätta så fint om din förlossning, jag samlar fortfarande kraft, vet lixsom inte vad man börjar! Men intressant att läsa din jag tänkte likadant med EDA, när jag trodde att jag skulle föda ett levande barn så ville jag inte ha den, Men nu när han var död så tog jag den iaf, jag tyckte den hjälpte bra men värkarna stannade av. Men tyvärr satte dom den fel, så bara halva jag bedövades och sen tappade jag känseln i benen så dom var tvungen att stänga av vid 7cm.
Hoppas du får en fin dag!
Stor kram och kärlek!
Beklagar att ni inte får ha er söta Tusse hos er.
SvaraRaderaKram/ Ann-Louise, änglamamma till Lucas