äventyr och sorg

Min kära blogg. Jag saknar dig. Mina ord inom mig, viskar sitt innersta väsen men hittar inte formuleringarna då tiden är försedd med andra ting. Andra handlingar. Tänk om jag kunde få tala om för er att jag blivit gravid, men det kan jag inte för det har jag inte blivit – inte än. Det gör så oerhört ont, så ont gör det att inte få ha ett litet liv där inne i magen igen. Så, nu vet ni det - alla fina människor. 

Kära blogg, jag saknar den lustvindling det är att skriva hos dig. Jag saknar när meningarna tar fart och bara går sin väg dit de vill. Det äventyret saknar jag. Det vi hade i somras, när sorgens uttryck förde mig på okända stigar. Det var verkligen mitt innersta väsen som viskade i mig. 

Nu gör det ont, fortfarande. Nästan mer ont ibland. Tänk att det är så. Tänk att jag vill så gärna visa bilder på Tusse och berätta, men tänk, det är ingen som frågar. Ingen frågar om det.

I ett andetag på det nya jobbet berättade jag vad som hänt mig när de frågade varför jag inte jobbat på ett år. I det andra andetaget tänkte jag ta upp min mobil och visa Tusse, precis så som någon skulle gjort med sitt levande barn, men jag gjorde inte så. Istället satt jag kvar med gråten långt ned i halsen.

Jag tror knappt de hör vad jag berättar. Det blir liksom kortslutning i rummet. Tänk att det blir så, precis så som alla sagt att det blir. (Jag är nu lite rädd att trampa någon på tårna, är aktsam med orden men vill beskriva ett fenomen, glöm inte det). Tänk att det blir så. Att det är så svårt att möta människor i sorg. Om och om igen får jag erfara det. Jag vill göra något åt det, jag vill få människor att våga mer, våga visa känslor, våga fråga, våga låta känslor och funderingar ta tid och plats. Ja, jag vill faktiskt göra sånt, hellre än att sätta en urinkateter i någons snopp :-) Ja, så är det. Jag behöver bara hitta formen för det.

Reflektioner - det är ändå tankarna som behöver förändras

Jag åkte i bilen med en okänd man som samåkte med mig. Vi talade och jag kände då och då sting av misslyckandets envisa mantra. Tiden går - Ja tiden går och den har gått även för mig, periodvis på ett smärtsamt sätt. Trots att jag försökte påminna mig om att jag haft min väg så är det ändå svårt att sitta bredvid någon som liksom gått mot ett mål ganska tidigt i livet, vilket sen gjort att han även fått jobb som han trivs med. Detta är reflektioner och jag tror att jag inte kommit så lång bit än vad gäller mina inre föreställningar och bilder om vad jag borde kommit fram till.

Jag var på bröllopet. Gislövs kyrka. En lång gång med platser och brudparet stod långt fram vid altaret. Jag hade gärna varit närmare dem på nåt sätt. Jag hade gärna haft sällskap med, någon vid min sida, någon som jag var där med. Brudparet, mina vänner var så fina, Caroline hade en lång grön klänning med en mörkare nyans av grönt i ett mönster. Jag satt där i kyrkan och andades. Jag hade klätt upp mig och äntligen fått ordning på min hårfärg. Jag hade aningen för kort klänning och valt fel färg på strumporna. Hade egentligen velat ha svart men eftersom jag inte trodde jag fick bära svart så köpte jag sandfärgade strumpbyxor. Det var varmt och skönt i kyrkan och det blev ingen snöstorm i Trelleborg som de varnat för.

På festen så gick jag in för att ha trevligt. Jag var där hela jag och åt, samtalade, men kände att det var lite ansträngande ibland då frågan tillslut kom: "Vad jobbar du med?". Den frågan är utmattande att svara på i mitt tillstånd. Till vissa sa jag som det var och till andra sa jag att jag jobbade som sjuksköterska.

Jag sjöng för brudparet, en improviserad lovsång till kärleken och fick enormt mycket beröm! Jag använde det jag kan, scennärvaro, kraft, innerlighet och min röst. Musik sattes sedan på och jag dansade och tyckte det var härligt att röra på mig och att vara vacker men glädjen var aningen instängd. Det är den nu med. Både sorgen och glädjen är instängd och jag är i huset jag en gång flyttade in i när jag började musikhögskolan i Malmö 2002. Min vän bor här och jag flyttade in överst i huset. Nu är jag här på besök. Det är mycket varmare i Malmö än vad det är i resten av landet. Det känns inte så lockande att åka norrut mot minusgraderna.

Jag önskar att jag en dag kan hitta det jag mår bra av att göra och sen besluta var jag vill bo. Det är en bra bit dit känner jag. Först behöver jag kunna vara med mig själv utan att ha den krigiska rösten inombords som dömer och kräver så mycket av mig som jag inte mäktar med.