Dag 2 - Tankeställare

Kände mig lite missnöjd idag inombords. Kanske fanns det något där inuti som ville komma ut. Men på nåt sätt blev det bara tomt. Inga känslor direkt, eller jo, lite irritation som var tråkig och höll sig segt kvar under kvällen.

Tog fragminsprutan kl 20 och började sedan fundera på hur man kan ta den på bästa sättet. Jag har ju fått råd förut om att ta den väldigt långsamt. Men hur långsamt jag än tar den så gör det så ont att ta den, det svider som bara den.

Jag googlade på fragmin och helt plötsligt kastades jag in på en blogg skriven av kvinna, hustru och mamma till två pojkar som då var 9 och 12. Hon fick äggstockscancer 2008 och därefter upptäcktes metastaser i hennes hjärna. Hon skrev blogg varje dag fram till sin död april 2010.
Hennes blogg ingav en sån kraft och virvlande livslust att den lämnade mig inte ifred. Jag kunde inte sluta läsa. Den fångade mitt totala intresse och empati. Det gjorde något med mig under tiden jag läste. Bit för bit så öppnades mitt hjärta igen.
Hennes blogg heter "Bästa sättet att inte dö är att leva"!

Hon fick bland annat frågan av en läsare: "Hur gör du för att vara så positiv"?
Här är svaret:

"Jag ser på livet så här: Vad som händer kan jag aldrig påverka, men jag kan helt och hållet påverka hur jag reagerar på det som händer och hur jag agerar utifrån det. I varje situation finns det positiva sidor, och det är dem jag väljer att se. Det andra finns där men jag sätter inte strålkastaren på det. Jag väljer livet aktivt! Jag väljer kärleken som jag är omgiven av före att tycka synd om mig själv, jag väljer skrattet före gråten, att njuta av födelsedagstårtan före att sörja nästa års. Jag väljer att se allt det fantastiska jag har, istället för det elaka monster som lurar i bakgrunden. Han finns där, det räcker. Han behöver ingen uppmärksamhet".  

Jag känner inte att jag kan leva efter hennes devis varje dag. Men jag försöker tänka på det och det är väldigt bra att få sig en tankeställare då och då och förstå hur skört livet faktiskt är och att jag har en möjlighet att här och nu påverka genom att se över hur jag reagerar på saker och ting istället för att sätta strålkastaren på det som är monstret, t.ex. På något sätt trodde jag att jag efter att ha förlorat ett barn skulle ha lättare att vara närvarande i livet och glädjas åt det jag har. Jag kan känna mig lite besviken på det ibland att jag så lätt hemfaller åt gnäll och missnöje. Tack Lilla H (bloggskriverskan), för att du fick mig att vara tacksam för det jag har; livet, mina vänner, kärleken till Krister, mina talanger och att jag fått bära världens finaste pojke i min livmoder. 

Till sist vill jag säga till er som läser, ni är fantastiska som finns där!! 

Vad gör ni för att få in ljusa tankar i er vardag och njuta av era liv?  

Att tända en stjärna inne i det mörka rummet

Kommer in i den kalla farstun, där trappen går upp till lägenheterna. Det luktar lite sommarstuga. Där uppe i fönstret har Krister satt upp en av stjärnorna som vi fått ärva efter förra ägarna till huset. Krister har satt upp stjärnor lite här och där. Noggrant fixat med strömsladdarna. Sett till att vissa har timer. Sett till att de inte hänger och slänger. På taket hörs regnet droppa så där skönt avslappnat. Ett skönt regn och graderna är inte lägre än 4.

Min älskade blivande man. Han är en riktig livsnjutare. Ivrigt varje dag kliver han upp för att ta tag i dagens göromål. Han längtar efter att få göra det. Och när han gör det så är han i det han gör. Han är närvarande. Det är så inspirerande att se och att leva med en människa som är sån.

När jag är i det jag gör så känns det. Det är ett lugn i bröstet. Det känns njutningsfullt och jag har ett nyfiket förhållningssätt till det jag gör. Ingen oro för framtiden och inga malande tankar. Bara är och gläds. Så kände jag nästan under hela graviditeten. Jag bara var och var så oerhört lycklig. När jag kan känna det där lugnet och nyfikenheten att få skapa och vara i nuet då blir jag lycklig. Just nu känner jag så.

Nu har vi tänt massa stjärnor här. Även jag kände ett lugn och kunde koncentrerat sätta upp en stjärna.

Landet Inget

Ett tag i livet var allt randigt och jag fick problem när jag såg allt randigt. Nu är allt rutigt och jag blir förvirrad även av det rutiga. Nu återstår att få det randiga och rutiga att gå i hop och till det så krävs ingen problemlösning.

Jag ska här citera ur en bok som är mycket värdefull för mig, "Mindfulness - en väg ut ur nedstämdhet" Williams m.fl.

"Sluta upp med att försöka tvinga livet att vara på ett visst sätt därför att vi just nu känner oss illa till mods. Vi börjar förstå att det är när vi vill att livet skall vara annorlunda än det är just nu som våra grubblerier sätter igång".

Så nu är det hårdträning i medveten närvaro. Tankarna ska ned i en låda, jag stoppar ned de i min skrivbordslåda så länge. Jag ser dem dyka upp, helt plötsligt tonar de upp sig, som idag när jag kom hem från en bra dag, som jag tänkte skulle fortsätta vara en bra dag, men i och med att jag läste vad som fanns i min inkorg på mailen så började tankarna snurra. Och vad leder tankarna till? Svaret är - inget. De leder mig till inget. I landet Inget så finns det ett vackert skrivbord som det jag sitter vid nu som har två lådor. I den vänstra lådan ska jag nu stoppa ned de snurriga negativa tankarna och istället ta med mig Malamel ut på upptäcktsfärd.


Läs även andra bloggares åsikter om Mindfulness, Medveten närvaro