Världar i en korridor

I korridoren på sjukhemmet står en mamma med sin bebis. Hon håller bebisen i sin famn. Bebisen heter Moa hör jag mamman säga. En gammal man står och håller Moa i handen och tittar fascinerat på henne. Generationer av liv möts i dödens korridor.

Men den lilla får det hela att verka mer livfullt för ett ögonblick. En personal går förbi och tar in det som sker. Hon utbrister:
- Åh, en bebis, vad härligt, såna skulle man ha många av!
Ja, tänker jag. Det skulle man. Kan bara hålla med. Tänk om hon visste om min värld. Men hon vet lika lite om min som jag vet om hennes. Två världar i en korridor.

Strax därefter hör jag någon prata om att skratta. Någon hånar en annan för den skrattar.
- Vad skrattar du åt? Den andre personen säger:
- Inte vet jag,vad ska vi göra då?

Utestängd

Den finns inte där
kontakten.

Det självklara
det som var förut
frågan
hur mår du

Obesvarat
inte längre efterfrågat.

Inte längre meningen
att efterfrågas.

Vad ska frågas då
Vad behöver sägas
Vad fattas

Kontakten bruten
ingen handling finns att tillgå.
Inte några ord.

Är det tiden
som ska inväntas nu

I så fall är tiden inte min vän.





Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, relationer, tiden