Evighetsblomman

Äntligen fick vi tag på dem igen! Blommorna som har kommit att bli en symbol för Tusse. Blommorna som jag tog in och la vid Tusses minnesplats inne. Blommorna som aldrig tröttnar att blomma och trots de ligger nu inne sen ett år tillbaka inte mattats ut i sin gula lysande färg!
Det var tack vare min syster vi kom över dem. De heter jätteeternell och förra sommaren hade vi ett exemplar av dem i en kruka och den blommade oavbrutet som sagt, hela sommaren, ända in i september. Jag försökt få den att övervintra men den klarade inte det. Ända sen i våras så har jag letat efter nya jätteeterneller men inte funnit dem men nu, nu har de åter kommit till affärerna och min syster ringde glatt och meddelade och frågade om hon skulle köpa ett gäng och det bad jag henne göra såklart.

Denna lysande gula blomma, en evighetsblomma. Sinar aldrig i sitt skimmer och försvinner inte i våra hjärtan, där hoppet kommer och går. När jag ser denna blomma så fylls min kropp av en strävan att nå ljus och glädje och fortsätta kämpa trots allt! Precis som Tusse är för oss så symboliserar blomman ljus, glädje och hopp. Jag har lagt en bild här i rubriken på bloggen,  på blomman som vi idag planterade på Tusses grav. Resten av blommorna tog jag med hem och ska plantera här på gården.

Tro inte - om vår kärlek och förlusten av ett efterlängtat barn

Jag har gjort ett bildspel idag med en låt som vi spelade in sommaren 2011. Låten skrevs av Urban Dahlenlund morgonen den dag som Tusse begravdes. Det är jag som spelar flöjt, Krister gitarr, Rune Fridh spelar kontrabas och Christer Melander, dragspel. 

Finns det vackra ord om mens?

Det packas här hemma och i studion monteras väggarna ned. Instrumenten ställs i ett hörn, gullfiberisolering packas ned i stora sopsäckar. Den uppgiften tog jag på mig eftersom Krister får allergi av isoleringen. Mitt i packandet skickar jag febrilt ut PR bladen om oss för att få fler speljobb.

Mitt i packandet funderar jag åter på vilket fokus jag ska ha i mitt arbetsliv. Samma fråga som funnits sen jag var 20 år egentligen. Stress ökar sårbarheten. Ja, det kan jag hålla med om. Stress gör att jag ifrågasätter hela mig igen och undrar egentligen vad jag gör här.

Mitt i packandet ska jag genomföra en kursuppgift.

Mitt i packandet sjunger vi på en sång.

Mitt i packandet skriver jag ned vad som sagts på uppropssidan. Så många berättelser, så många livsöden passerar mitt hjärta. Ikväll grät jag inte. Jag stängde av. Sist jag satt och jobbade med berättelserna grät jag ihållande. De berör mig och får mig att gå igenom Tusses död om och om igen.

Mitt i packandet tar vi upp JULA katalogen och funderar på shopping.

Mitt i packandet kommer den efterlängtande mensen. Finns det något vackert att säga om blodet så skulle jag göra det nu. Ingen gång har väl mensen varit så efterlängtad som nu. Kanske kan min kropp få chansen att komma igång nu, börja en ny cykel. Börja om på något nytt. Det renar, frigör och införlivar hopp.

Det kom ett fång med blommor

Det ringde på dörren för några timmar sen och ett blomsterbud överräckte en blombukett. Vi har fått flera fina buketter. När vi precis kommit hem från förlossningen så kom det flera blombud och nu idag bara helt så där, överraskande så kom ett till! Skåda denna underbara bukett från Sofi - en gammal vän som så innerligt hör av sig igen och visar sin medkänsla på ett fantastiskt sätt.

Se denna bukett - strålar av hopp och framåtanda. På kortet står: "Må hoppet spira igen".

Är det någon gång i livet som jag har kunnat ta till mig inre bilder att få kraft ifrån så är det nu! Det lila, det gula och liljorna som sträcker sig upp i bukettens mitt får mig att vilja sträva uppåt och spira. Ett foto på buketten manifesterar den inre sinnebilden.

Tack Sofi!