Dag 14 - det röda

Idag har varit en märklig dag. Jag är fylld av en längtan att få känna tillåtelse. Tillåtelse att känna hopp.

Vi har sett en gripande film och jag grät mig igenom en stor del av den. Hämnden - av Susanne Bier.

Vi åt fetaost, oliver, sallad och specialolivolja från kalamataoliver. Till det ett riktigt smakrikt cabernet sauvignon.

Min mens gör inte ont längre. Jag vet inte varför. Men det röda känns knappt. Det bara finns där som en otäck påminnelse om att det är dags att gå vidare igen. Acceptera denna gångs misslyckande.

Det går inte att styra livet. Inte att kräva livet att det ska ge oss det vi absolut fått för oss att vilja ha. Det går att släppa taget en stund. Blunda och kyssas och älska. Krama sin lilla Tussepojkes hand i drömmen och älska honom till månen fram och tillbaka.

Lucia 2011

Solen går upp bortom grantopparna i öster. Innan vi går upp sjunger vi Luciasången i sängen bara för att få lite julstämning. Vi sitter i vårt hus, vid köksbordet. Äter frukost. Jag letar på nätet efter en variant av Tomtegubbar som vi sjöng när jag gick på Wiks folkhögskola. Hittar den tyvärr inte. Det var nog den bästa tomtegubbesång jag hört.

Igår var vi till graven. Jag grät mer än vanligt – såg Tusses lilla kropp och ansikte framför mig, längtade så intensivt att få hålla honom. Rädslan tog över handen, tårarna rann ned på mina redan så torra läppar och dränkte dem med salt. Rädslan sätter taggar och äter på mitt hopp.

Idag ska vi till Falun, IVF kliniken. Jag har ett hopp och önskan idag och det är att vi blir väl emottagna och att vi kommer få en plan att hålla oss till.  

Ikväll ska vi sjunga för en del av Trafikverket som har personaljulbord på Orbaden.  

I väntan på en sten

I väntan på att vi gör en egen sten till Tusses grav så skrev jag på den lilla pinnen hans namn. Även denna gång med mitt läppstift. Det fungerar jättebra, eftersom det är av god vattenfast kvalitet. En gerbera fick han också, kunde inte låta bli.

Mini cirkus

Tar några djupa andetag. Är inne i en liten minicirkus i mig själv. Det snurrar runt, alla tankar och känslor, mest tankar. Söker efter svar, söker efter det som ska säga nu, nu är det rätt. Snurrar och byter fil, byter kläder igen, lagar lite mat men känner inte fokus på det jag gör. Rusar ut i trädgården, liksom rusar, ja. I en trädgård rusar man kanske inte så ofta.

Bestämmer mig för en cykeltur till studion. Ska hjälpa Krister med att göra ett allsångshäfte tills i morgonkväll. Kokar några ägg och kollar min mail igen. Har bestämt mig för att cykla - får bra motion på köpet. Ska ta med maten till Krister. Potatis, matjessill, gräddfil och gräslök nedmojsat i en plastlåda. Blir nog gott.

Känner ni rusandet?

Snart redo för cykeltur på två mil t.o.r.

På vägen stannar jag till vid graven och kollar in om läppstiftet sitter kvar. Sist jag var där kunde jag inte låta bli att skriva på stenarna, men hade inget annat att tillgå än mitt läppstift.


  I morgon blir det skivsläpp med Urbans låtar. Återkommer mer om det här. Det har blivit en jättebra skiva. Det känns roligt att jag och Krister varit med om att göra denna skiva med Urban. Vi har haft stor hjälp av många. Urban är nog väldigt stolt och glad tror jag!

En blomma i mitten

Ska snart gå ut. Det är sommar. En stund grät jag, just här vid köksbordet. Blommorna på Tusses grav vill inte blomma. Knopparna sitter där slutna och brister inte ut. De verkar vilja hålla sig kvar i sina inneslutna rum. Jag behöver införskaffa en ny blomma som kan stå där i mitten, helst en riktigt gul och stark blomma som kan smitta av sig till de andra två. 

Undertext:

Jag har lite svårt att ta mig för idag. Svårt att ta mig iväg. Det är lite svårare än andra dagar. Känner mig lite bunden i någon föreställning som jag byggt upp. Jag tänker att jag borde, men varför? Det finns väl inget som säger att jag borde? Jag låter den gula blomman symbolisera kraft och acceptans. Jag är där jag är, just nu. I det gula, det gulas mitt.