I mitt väntrum

Kanske borde jag egentligen inte skriva något idag. Idag är en onödigt komplicerad och tillkrånglad dag och det beror till stor del på hormonella faktorer och inte egentligen på något som har hänt. Det är dag 25 i menscykeln idag och igår tog jag ett graviditetstest bara för att se att jag kunde sluta med mina mediciner. Jag har denna cykel tagit både östrogen och progesteron i tillägg och det märks att jag behöver det. Får inga spottings då och det måste ju tyda på att när jag inte tar dessa mediciner så är det uppenbart att jag har brist på dem, eftersom jag då får spottings. Ni vet vad det är va?

Går inte in något djupare på det.

Känner mig bara mörk idag. Tänker, vad skulle hända om jag bara la mig ned och sa, nu struntar jag i allt?

Förresten så tror jag inte heller att jag kan bli någon bra mamma. Känner mig otålig, ond och omogen.

Våra vänner var här med sina fina barn några dagar och jag kände komplicerade känslor då. Det var då tankarna började komma. Vi kanske inte ska ha något barn helt enkelt. Jag kanske inte har tid, ro, tålamod och tillräcklig mognad för att kunna ta hand om ett barn? Jag ger inga signaler till att vara en barnkär människa...

Våra vänner är förresten helt underbara! Jag önskar bara att tiden var mera i nuläge när de var här, att jag hann visa de allt vackert här. Hoppas de hann se det ändå... Det slår mig om och om igen att jag lever fast ändå inte. Jag liksom lever i ett väntrum. I väntrummet händer det saker bara. Det händer om och om igen. Vänner kommer och åker, min syster och mamma kommer och åker.

Jag känner så starka känslor inför er, jag älskar er och i mitt väntrum sitter jag och ser ut på er, pratar med er men när ni åkt så vill jag att ni ska komma tillbaka för jag var inte riktigt där när ni var här. Inte riktigt. En liten stund bara till så jag kan vara närvarande. Kom tillbaka!

I mitt väntrum är det mesta satt på paus och det är svårt att hänga med ibland när världen utanför spelar förbi. Kanske är det bara en illusion, när jag tror att väntrummets tid ska vara förbi när vi fått vårt levande barn? Förmodligen är det så... En illusion alltså. Då kommer nog nya sätt att inte vara närvarande på... att vara närvarande är nog det svåraste som finns. Det är så sorgligt när man upptäcker att nuet försvinner och när man inser att det är det enda man har.

Jag minns att jag låg i hängmattan. Jag var närvarande i alla fall då. Och jag minns mycket mer idag saker som jag gjort och är med om. Mycket mer än när jag var ung... Det måste ju ändå tyda på att jag är mer närvarande nu än tidigare...

2 delmål

I veckan är det två delmål som ska uppnås. På tisdag så är det gyn-besök och mätning av livmoderslemhinnan. På fredag ska vår donator göra sitt UL nr 2 och det hoppas vi ska visa på ett bra resultat. Ett bra resultat är naturligtvis att stimuleringen har gjort så att hon fått många äggblåsor. Vi hoppas ju att det ska bli några ägg. Efter UL ringer kliniken till oss och meddelar när ägguthämtningen blir. Förmodligen blir den på måndag om allt är som det ska. Det kommer innebära att vi åker om en vecka!

Idag har jag varit mycket piggare än på länge. Jag har också haft ett kärt besök sen igår kväll av en mycket nära vän! Vi har tagit en lång skön promenad, tränat mindfulnessövning och faktiskt slumrat samtidigt, hon i soffan och jag i fåtöljen. Vi har haft inspirerande samtal som gör att jag känner livet spira inom mig!

Krister och jag har också hunnit med en snabbvisit på ett bröllop idag! Vilken grej! En kvinna här i Söderhamn hade ordnat med massor av olika sponsorer som helt enkelt bjöd på ett helt bröllop till ett par på IOGT-NTO i Söderhamn. Vi stod för musiken under vigselakten. För paret var det en överraskning. Det var mycket roligt att få göra det för dem.  Vi spelade "Bröllopsvals från Hagen" av Stefan Andersson, den går alltid hem. Paret svängde sig ut i valsen efter ett tag in i låten. Härligt uppsluppet även om brudgummen såg oerhört nervös ut. Det hör kanske inte till vanligheterna att man dansar framme vid "altaret".

Utsikt på promenaden. Vitsippsbeklädd torparträdgård.

Bröllopet - min version del 1

Natten till lördagen regnade det så våldsamt att presenningen vi hängt upp över gården var nära att nudda marken av allt vatten som tyngde. Några personer som vaknade mitt i natten passade då på att gå ut och peta på presenningen så att vattnet rann av, vilket då gjorde att det blev stora gropar i marken, där det på lördagen skulle sättas upp bord och dukas.

När jag lämnade vår gård på morgonen den 30 juni så var allt i en enda förtvivlad blöt röra. Det var fullkomligt kaos. Stora leriga gropar i marken där borden skulle stå, det regnade förresten fortfarande, öste ned och inget fanns på plats där det skulle stå.

Jag och min vän L åkte in i hennes bil till frissan som skulle göra mig fin i håret. Planen var sen att hämta brudbuketten och hämta 10 bröd på ICA som vi beställt. Stenungsbakat bondbröd. Favoritbrödet! Jag släppte kaoset där hemma och förlitade mig på mina vänner som fanns kvar där och det var inte några det. Under tiden mina vänner slet där hemma så fick jag världens finaste frisyr, åt praliner och övade på sången lite som jag skulle framföra till Krister under kvällen. Efter frissan skulle vi åka till Kristers kusins hus och där skulle jag bli sminkad!

I stora salen sov familjen från Trelleborg och kära H med sin sambo. I husets ena del sov sammanlagt fyra vuxna och fem (ett litet spädbarn) barn. I den andra delen sov M - som jag refererade till i sin blogg och min kära vän prästen som tillika var toastmaster. Tillsammans med henne, hennes blivande make som var bröllopets kock!! I rummet med öppna spisen sov som vanligt familjen Törnos, det har kommit att bli deras rum, då de hälsat på oss en del gånger under våren. Utanför gården sov några personer i sina husbilar och i uthuset och i uppsatta tält sov Kristers bror, brorsbarn och Kristers son. Nere i studion sov Kristers pappa med fru.

Jag hade full tillit till att mina vänner skulle ordna upp i kaoset och sanna mina ord, det gjorde de och det med besked.

Här står Krister och några vänner och petar med brädor så att vattnet ska rinna ned från presenningen.

Kaos.

Efter några timmar in på lördagsförmiddagen börjar det spricka upp! Och se, borden börjar komma på plats! 104 gäster var det!

Färdigdukat!

Gästerna är på plats och sitter och väntar på att det snart ska bli deras tur att inta buffébordet!

osynlig sorg

Den fortsätter. Sorgen. Säger det då och då. Ibland inte alls och ibland så påtaglig. Kära älskade son, kommer du någonsin få ett syskon?

Bland förberedelser inför bröllop låter den mig inte vara ifred. Sorgen låter sig inte hindras. Jag är varm och svettas konstigt.  Svag i benen ibland, yr och trött. Jag kan inte låta bli att undra om det är något allvarligt fel? Inget är ju egentligen annorlunda nu än för ett år sedan.

Ändå ser jag fram emot bröllopet. Lagar just nu ett gäng pajer till buffébordet.

I fredags åkte vi till Ångermanland för att fira vår vän som fyllde år. Det kändes mycket angeläget att få göra det. Hon betyder så mycket. Vi slet oss bort ur fixandet här och kom överens med oss själva att det är bra att ta en paus och ibland är det viktigt att tänka igenom vad som är viktigt och vilka som är viktiga i sin omgivning. Det gäller att påminna sig och förstå innebörden att ingenting är så viktigt och måste göras här så att det inte går att åka till bästa vännen och fira hennes födelsedag. 

Ödmjukhet och försiktiga frågor

En fin vän till mig i Stockholm fick sin fjärde son i förrgår! Och som fler av mina vänner som fått barn den senaste tiden är hon underbar i sin kontakt med mig. Det gör mig varm och rörd. Hon skriver till mig och säger hur tacksam hon är för det hon har. Hur hennes liv har blivit något förändrad i och med det som hänt mig/oss. Hon frågar försiktigt om det var okej att sända sms:et till mig. Självklart!
    - Jag hade just tänkt på henne på morgonen och undrat så när deras barn skulle titta ut, det är klart jag vill veta. Jag blir glad för hennes och deras skull. Det hon skriver till mig gör att jag kan närma mig det, som ibland också gör ont. Hennes ödmjukhet gör så mycket gott med min sorg.

Samma hände när Tusse skulle begravas. Då skulle en annan mycket nära vän till mig sjunga i kyrkan. Hon var då gravid i sjunde månaden med deras andra son. Hon frågade om inte det skulle väcka anstöt på något sätt att hon stod där framme och sjöng med magen i vädret. Jag fick övertyga henne om att så inte var fallet.

Vår relation efter det att Tusse dog har bara blivit bättre och bättre och när hennes son föddes så fick jag reda på det på en gång och jag åkte ganska fort och hälsade på henne och den nya lilla människan. Vår relation har genomsyrats av ödmjukhet och hon lämnar hela tiden öppet till mig att säga om det blir för jobbigt. Det har gjort att det inte har känts så svårt som man kanske kan tro. Det viktiga är just att känslorna får lov att finnas och de ödmjuka försiktiga frågorna.

Sov gott pappa

Klockan är 06.30. Åker till arbetet. Känner mig lugn och metodisk men huvudet är trångt. Synen är dimmig. Pannan är hård, fältet mellan ögonbrynen är hårt sammandraget och nacken gråter. Kommer till jobbet. Håller i hop. Svettas och fryser om vartannat.

Telefonen ringer. I andra änden hör jag min brors röst. Han meddelar att pappa är död. Pappa är död nu. Pappa som jag längtat efter hela mitt liv. Nu finns han inte längre på riktigt. På riktigt är han borta. Hela han. Det som är kvar är jag med mina tankar om livet.

Vilket är jag med mina tankar och känslor i det hela? Omöjligt att förstå. Jag är för involverad och för medlingsbenägen, hela jag för att kunna reda ut vad som är jag och vad som är någon annans tankar och åsikter.

Åker dit och lägger en hand på hans kind. Den är fortfarande varm. Säger till honom - Pappa, nu är det slut. Jag vet inte, pappa hur man ska ta hand om sig? Varför gjorde inte du det? Jag försöker leva i livet och inte utanför. Framförallt vill jag undvika att bli ett offer. Pannan är kall och kinden varm.

Tur att jag har Krister nu. Han håller mig i handen. Åsa, min vän, leder mig till min alldeles egna ö, en ö där jag har en känsla av eget bestämmande, där jag försöker tillåta mig vara den jag är, där mina tycken får vara okej. Där jag inte är fel.

Tänk att känna att man är fel bara för att man tänker och tycker det man gör.

Jag har i familjesammanhang haft en föreställning om att jag är fel och människor i min omgivning har talat om för mig att jag endast ser mig som den som har rätten till att döma och rätten att bara vara en egoist som bara ser mig själv och mina behov. Saken är den att jag aldrig vetat om vad jag har för behov... Allt är märkligt nu. Mycket märkligt. Har inte ord faktiskt att täcka in hur mitt liv varit med en pappa som jag längtat efter. Jag vet inte hur en pappa skulle ha varit så jag vet inte vad jag har längtat efter egentligen. När jag blivit vuxen så har jag fått aningar om hur en pappa kan vara.

Men han var ändå min pappa och nu är han död. Sov gott pappa.

Ordens kraft!

Faktum är att jag valt att skriva som jag gör av den anledningen att jag inte vill vara ytlig. Jag tycker inte det ger något att vara ytlig. Jag tycker inte det är någon vits att bara ge en del av sig själv, en fasad som enbart tar upp det yttre. Ärligt talat så vet jag inte hur man är när man är ytlig...

Jag fick frågan igår om det verkligen är sant den kärlek alla visar oss genom ord på internet (här på bloggen och på facebook) och jag svarade tveklöst: Det klart det är sant. Alla era kommentarer är sanna  och ni visar ett enormt engagemang och omtänksamhet.

Varför överhuvudtaget hänga upp sig på en sån fundering?

Ta in det som är positivt och konstruktivt! Ord skrivs och sprids vidare och går in i det undermedvetna och planterar sig där. Ord med kraft, glädje, framåtanda och hopp! Än sen om det inte kanske menas i alla lägen. Än sen? Orden sätter frön som gror. Orden är viktiga!

Jag har mina nära vänner. De finns där! Alla andra där ute i internetvärlden som engagerar sig kanske inte skulle stå där med dörren öppen om jag rent fysiskt skulle ramla in där en vacker dag. Vad vet jag. Än sen? Det är fantastiska ord och en positiv ljus kraft!

Kontakt

Kontakt betyder så mycket. Och när den som ska ta ansvar tar sitt ansvar betyder också mycket. Väldigt mycket.

Halv nio i morse ringde kliniken och efter samtal med sjuksköterskan där så sa hon att ha en blödning efter att ha börjat spraya på dag 1 var inte konstigt... Jag tycker ändå att det hela är konstigt. Då min kropp har visat tecken på att inte ha de hormoner som man behöver om man ska bli gravid. Vi talade en stund och vi kom fram till att jag ska lämna det blodprov som är bestämt nästa måndag. Då visar det sig om min kropp har blivit nollställd (lågt östrogen som vid klimakteriet). Vi lade på luren.

Efter fem min ringer hon upp igen. Hon har då pratat med doktor Staffan him self! Han tyckte att jag skall komma dit nästa måndag och göra VUL samt lämna blodprovet där! TACK att jag slapp agera läkare denna gång! Det känns tryggt med en sån kontakt.

En stund senare får jag ett sms från en nära vän. Jag tänkte intensivt på henne igår kväll och tänkte ringa henne idag. Hon hann före. Även där är kontakt mycket viktigt. Genom kontakt, genom att berätta om det som sker i våra liv får vi inspiration och kraft att gå vidare! Kontakt både inåt i dig själv och utåt med andra!

Allt i din bokylla

 

Jag har många kloka vänner. Många. I min vardag så dyker era kloka ord upp. Såvida jag inte är blockerad av mina ibland envisa nedåtgående spiraltankar. När de har tagit makten så dyker inte era ord upp. Men ofta gör dem det.

I hyllorna som vi nu håller på att packa upp massa böcker i, så ryms många intressanta böcker. De är så pass intressanta att de ger inspiration bara genom att titta på omslaget.

En gång när jag var förvirrad så frågade jag en vän om och om igen vad jag skulle göra. Jag ville hitta en tråd, en väg, en hjälp. Jag ville finna något att hålla mig i. Var fanns svaren på alla min frågor? Min vän tittade på mig eftertänksamt och sa sen efter en stund:

- Svaren finns i din bokhylla. Där har du allt du samlat på dig, det du sökt efter i många år, kunskap som du velat förvärva, världar som du velat undersöka, teman som är intressanta eller böcker som bara ger inspiration när livet blivit aningen för ihopträngt. Där har du redan alla verktyg du behöver.

Det är så sant. Alldeles nyss stod jag med en bok i handen och kände en fullkomlig lycka vid tanken på dess innehåll. 

Berceuse

Det är Lotti och Jonas dotter som ritat teckningen. I första anblicken tycker jag att jag ser en glad liten figur med mungiporna uppåt men i figurens mage finns en annan figur med mungiporna nedåt...Titta lite närmare får ni se! Det går att förstora bilden om ni klickar på den.

Fortfarande omtumlad av all storhet som jag kände inom mig i lördags på begravningen. Jag smälter sakta alla intryck och ruvar på vad jag ska göra med dem.

Tack alla ni som var där! Tack för att ni gjorde detta till en fin, kärleksfull och ljus ceremoni.

Tack till Anna och Henrik som sjöng så fantastisk fint, den visa som jag satt och nynnande själv på när lilla Tusse fortfarande låg i min mage och dansade med rumpan. Visan som är skriven av Fred Åkerström, Berceuse – en vaggvisa:

Sov, sov, lilleman

Livet är en dröm

Uti mörkrets mareldsbrand

Seglar du mot nattens land

Alla går allena

Böljan sjunger mot din båt

Livet är en dröm

Djup är havets våg, salt och våt

Som av många ögons gråt

Alla går allena

Natten är så lång, så lång

Livet är en dröm

Djupt i sömnens blomsterfång

Drömmer du om dag en gång

Alla går allena

Gro, gro, lilla frö

Livet är en dröm

Mörkret mumlar runt vår ö

Kanske ska vi aldrig dö

Alla går allena

Särskilt den sista versen har satt sig i mig. Den lämnar ett avtryck med hopp. Anna och Henrik som ska få sitt andra barn i augusti. Anna var så vacker där i kyrkan, ljuset från fönstren strilade in och glittrade på hennes fina mage! Gro – Gro lilla frö!

Åh, tack mamma för du gjorde det fina blomsterarrangemanget till kistan. Lika omsorgsfullt som du stickade den gula tröjan som Tusse skulle få. Han skulle ju bli en en riktig påskbebis med gula kläder!

Åh, Tack Åsa, fina prästen, vännen som alltid får mig att skratta!

Tack Christer som spelade så bra till psalmerna. Du kändes så trygg. Så trygg. Mats som sen spelade trumma till sista psalmen gjorde att vi ville sjunga mer.

Åh, tack Viktoria för din text från det röda. Allt är bra, inget är bra, men jag planterar ett frö.

Dina starka röda rosor som du skickade till oss på lördagen när vi kommit hem från förlossningen har jag torkat nu och ligger på ett fat. Det röda, det starka, det som strävar framåt. För första gången i mitt liv är jag bestämd med att sträva framåt utan ångest.

Åh, tack Carola, min gamla barndomsvän som läste rakt från hjärtat ut till oss!

Åh, Robin, fina Robin, tack för att du läste Alf Henrikssontexten som jag citerat två gånger här på bloggen. Den ger tröst. För oss var det ovärderligt att höra dig läsa den.

Tack till er som bakade alla goda tårtor. Picknicken på udden utanför kyrkan blev så lyckad, alla hade med sig sitt eget men blev sedan bjudna på dessa tårtor som bakats av Helena, mamma, Diana, Sabina, Eva och min älskade Krister (jag hade gjort tårtbottnarna, och Krister designen… i vanlig ordning). Tack kusin Eva för alla goda kanelbullar!

Åh, tack Lotti och Frida för att vi fick sjunga tillsammans och göra Uno Svenningssons låt: Andas genom mig på det sätt som kändes äkta (inte för religiöst, som Åsa var rädd för att det skulle bli). Jag vill tacka mig själv för modet att gå upp där och sjunga tillsammans med Lotti. Äntligen fick vi göra ett framträdande tillsammans, som vi länge velat. Hoppas vi kan göra det mer i framtiden!

Tillslut – vill jag tacka Krister, min älskade för all din närvaro, kärlek och känslor du delar med dig. Det fina musikstycket du skapade till vår son, som spelades i början på ceremonin, den som också finns här på bloggen i ett tidigare inlägg, säger allt.

Tack fina älskade Tusse för att du fått oss att se klarare på livet. Jag älskar dig för evigt!

Det kom ett fång med blommor

Det ringde på dörren för några timmar sen och ett blomsterbud överräckte en blombukett. Vi har fått flera fina buketter. När vi precis kommit hem från förlossningen så kom det flera blombud och nu idag bara helt så där, överraskande så kom ett till! Skåda denna underbara bukett från Sofi - en gammal vän som så innerligt hör av sig igen och visar sin medkänsla på ett fantastiskt sätt.

Se denna bukett - strålar av hopp och framåtanda. På kortet står: "Må hoppet spira igen".

Är det någon gång i livet som jag har kunnat ta till mig inre bilder att få kraft ifrån så är det nu! Det lila, det gula och liljorna som sträcker sig upp i bukettens mitt får mig att vilja sträva uppåt och spira. Ett foto på buketten manifesterar den inre sinnebilden.

Tack Sofi!