Det är inte så konstigt

Jag har det där obehaget i magen, det surrar, snurrar, bränner. Det sitter där och det är efter dosökningen av medicinen ännu värre. Läser på Landstingets Hallands hemsida om olika behandlingar vid depression. Steg 1 är att äta 100 mg sertralin och om ångesten inte försvinner av det efter 4 veckor, så kan man som steg 2 lägga till ytterligare än medicin. Jag tycker det är helt fel egentligen. För jag tror inte jag har en klinisk depression. Jag har en sån stark längtan att få till mitt liv men lyckas inte och det gör mig så sorgsen. Det finns också en stor sorg och ledsenhet i att jag inte träffat någon man att dela mitt liv med.

Jag fyller 40 år detta år och det här är nog en form av livskris kombinerad med gammal skåpmat. Egentligen är det inte alls konstigt att jag har sån ångest. Det som försvårar det är mina krav och bilder jag har på vad jag skulle velat ha uppnått vid det här laget. Min illusion och min identitet som jag byggt upp kring den jag velat se mig själv som. En sak är också att jag aldrig fokuserat på en sak och då har det inte blivit en spikrak karriär heller. Min karriär har handlat om att förstå sig på mig själv och nu är jag så förtvivlad för jag trodde jag hade förstått lite och nu är det som att det helt gått i baklås.

Jag befinner mig just nu i grundskadan säger min kinesiolog och när hon sa det så talade hon rakt in i mitt hjärta. Hon frågade vad mitt primärbehov är just nu. Jag svarade att mitt primärbehov är att vara nära, få närhet, bli vaggad, vyssjad, omfamnad, vägledd. Det är det behovet som ligger djupast på botten. Att få börja om och få ligga i en varm famn. Sen få växa upp och få lov att leka, göra val utifrån lusten, vad vill jag göra? Sen göra det med stöd från omgivningen.

Det brister något inom mig när jag ser Lisa och Fredrik här i familjen hur de visar omsorg för sina barn. Hur de vägleder och stöttar och hur yngsta barnet snappar upp och vill mera för hon har lust. Jag står bredvid och tänker att jag också skulle vilja vara barnet och få börja om och bli så vägledd som hon blir. Jag vill lära mig av lust och ha tålamod i det, göra ett litet steg i sänder. Bilden av vad jag vill har kraschat. Jag har inte den klar för mig.

Jag behöver snart ta beslut igen. Ska jag stanna här i Stjärnsund eller åka tillbaka till Gävle? Jag blir rådd att vara där jag får stöd. Jag får mycket stöd här. Kanske har jag svaret då redan...Samtidigt är det inte helt enkelt att bara flytta hit.

2 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Jag har så mycket jag vill skriva till dig, men ibland räcker orden liksom inte till. Men du ska veta att jag läser allt du skriver, hör vad du säger och förstår dig, känner igen mig i mycket, speciellt känslan av att splittra upp mig på mycket, vägen har därmed blivit både krokig, onödigt slitig och ibland lett in i återvändsgränder.

    När det gäller medicinsk hjälp i det svåra: En släkting till mig blev mycket hjälpt av Johannesört tabletter (Hypermin från A.Vogel) han köpte på hälsokosten. Tar tre veckor innan full effekt uppnås. Han fick bukt med sin ångest, fick ny handlingskraft och förändrade sitt liv till det bättre på kort tid efter det, fick en stark bas på något sätt. Kanske är det något för dig.

    SvaraRadera