Jag har kommit av mig lite i bloggandet tycker jag. Det är som att det inte har så stor betydelse längre. Inte för att bruset i skallen slutat, nej då, jag äter medicin men bruset och surret i skallen fortsätter. Idag har jag grubblat så jag trodde inte jag kunde försöka problemlösa mer, men det har jag försökt så in i det.
Jag jagas av tiden. Du har all tid i världen. Jag jagas av tiden. DU har all tid i världen. DU har ALL tid i världen. Tidsrymden sträcks ut och blir ett cykliskt förband.
Jag ska bo i Gävle men förstår inte riktigt vad jag gör här. Jag är här i Gävle. Jag hoppade av musikhögskolan igen och är inte villig nu att släppa taget och tillåta mig ett år utan att vara på väg. Varför kan jag inte tillåta mig ett år utan att ta några beslut eller vara på väg? Jag är rädd att tiden ska ta slut, att chansen ska vara förbi. Jag är inte villig än att ta beslutet, jag står och håller beslutet i min hand, krampaktigt vitnar knogarna. Jag biter mig kvar i att kanske, om jag gör så, ska jag göra så, skicka in ansökning dit, borde nog ringa musikhögskolan ändå, vad har Gävle att erbjuda mig? Jag vill inte alls erbjuda något, jag biter mig kvar i jakten. När kommer villigheten till att släppa taget?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar