Ibland kämpar jag med att se det vackra då det är så lätt att bara se de omålade hörnen. För mig är det inte helt självklart att se det vackra. Särskilt när jag mår sämre rent psykiskt så ser jag mer och mer skavanker var jag än befinner mig. Häromdagen blev jag riktigt ledsen när jag insåg att jag hela livet faktiskt kämpat med detta faktum att aldrig vara nöjd. Vad är det som gör att man alltid hittar felen och väljer att prata om dessa istället för det som är bra? En av mina närmaste vänner sa till mig att jag har ett monster på min axel som sitter där och säger: "Minsann, Anne, du ska inte tro att du ska få det riktigt bra du någon gång, känn efter, är det inte något litet fel här någonstans som du kan hänga upp dig på eller klaga på? Visst, är det inte något litet. Monstret vill inte ge vika så lätt.
Igår när jag körde hem från jobbet började jag gråta när jag insåg att det där monstret fick ju jäkligt rätt en gång förra året i april. För en gång skull i mitt liv kände jag sån lycka och hormonell frid och räknade inte upp några fel överhuvudtaget. Jag såg allt det positiva, jag var inte rädd för förlossningen ens, jag räknade upp allt jag drömde om, jag var nöjd. Helt nöjd. Då kom ett levande monster - DÖDEN, knackade på min port och visade mig hur obarmhärtigt livet kan vara. Det var så perfekt allt, så bra som det kunde bli och sen fick jag beviset. Det blir aldrig så bra som man tänkt sig. Jag fick bevisat, att jag Anne, får inte fulländad lycka, fulländat liv i form av ett levande barn som jag burit på i nio månader. Jag blev lurad på ett himla snöpligt och otäckt sätt. Jag trodde att jag hade allt i hamn. Jag trodde på livet. Men det visade sig att jag skulle ha fel.
Sen dess har jag kämpat som en galning för att få tillbaka tron på livet. Ibland har det gått lättare och jag har kunnat se allt det vackra och ibland har jag bara sett omålade hörn överallt - framförallt ett omålat dass som står här utanför och misspryder vår vackra utsikt ;-)
Den senaste månaden har jag sett mer och mer omålade hörn, trots att jag "borde" var lycklig och nygift. Och när Krister ifrågasatte min negativism så blev jag först arg och besviken på mig själv att jag har det här tråkiga beteendet. Men i bilen på vägen hem igår i min gråt så insåg jag att det är f-n inte så lätt att se det vackra för alla omålade hörn efter det som hände med Tusse. Det är f-n inte så lätt att fortsätta måla vackra tavlor när graviditeten lyser med sin frånvaro. Att få ett syskon till Tusse har kommit att bli en kamp, en utmattande evighetssnurr som sliter mig och oss mellan hopp och förtvivlan varje dag. Samtidigt så vet jag ju att jag haft de här omåladehörntendenserna tidigare med. Så allt kan jag inte skylla på Tusses död. Det jag däremot insåg var att jag är så hård mot mig själv och kräver att jag ska vara så positiv och glad hela tiden.
 | ||
| Kommunen har ställt upp ett omålat dass alldeles intill Trönö Gamla Kyrka, i all välvilja för att människor ska kunna uträtta sina behov efter kyrkbesöket. Tyvärr har det en väldigt tråkig design och förstör utsikten över dalen. |
