Går inte in något djupare på det.
Känner mig bara mörk idag. Tänker, vad skulle hända om jag bara la mig ned och sa, nu struntar jag i allt?
Förresten så tror jag inte heller att jag kan bli någon bra mamma. Känner mig otålig, ond och omogen.
Våra vänner var här med sina fina barn några dagar och jag kände komplicerade känslor då. Det var då tankarna började komma. Vi kanske inte ska ha något barn helt enkelt. Jag kanske inte har tid, ro, tålamod och tillräcklig mognad för att kunna ta hand om ett barn? Jag ger inga signaler till att vara en barnkär människa...
Våra vänner är förresten helt underbara! Jag önskar bara att tiden var mera i nuläge när de var här, att jag hann visa de allt vackert här. Hoppas de hann se det ändå... Det slår mig om och om igen att jag lever fast ändå inte. Jag liksom lever i ett väntrum. I väntrummet händer det saker bara. Det händer om och om igen. Vänner kommer och åker, min syster och mamma kommer och åker.
Jag känner så starka känslor inför er, jag älskar er och i mitt väntrum sitter jag och ser ut på er, pratar med er men när ni åkt så vill jag att ni ska komma tillbaka för jag var inte riktigt där när ni var här. Inte riktigt. En liten stund bara till så jag kan vara närvarande. Kom tillbaka!
I mitt väntrum är det mesta satt på paus och det är svårt att hänga med ibland när världen utanför spelar förbi. Kanske är det bara en illusion, när jag tror att väntrummets tid ska vara förbi när vi fått vårt levande barn? Förmodligen är det så... En illusion alltså. Då kommer nog nya sätt att inte vara närvarande på... att vara närvarande är nog det svåraste som finns. Det är så sorgligt när man upptäcker att nuet försvinner och när man inser att det är det enda man har.
 |
| Jag minns att jag låg i hängmattan. Jag var närvarande i alla fall då. Och jag minns mycket mer idag saker som jag gjort och är med om. Mycket mer än när jag var ung... Det måste ju ändå tyda på att jag är mer närvarande nu än tidigare... |
Har följt dig/Er länge i Er kamp att få ett barn o ta md Er hem.
SvaraRaderaJag förlorade min första dotter för 12 år sedan. Å satt oxå i väntrummet o väntade. Eller i det svart hålet. Var med, men ändå inte. Missade mycket, kom ihåg konstiga saker o glömde viktiga saker.
Du skriver så träffande i mycket.
Jag hoppas att du/ni får ett syskon till Tusse o ta med Er hem från BB.
Tack! Jag beklagar att även du förlorat ett barn. Tog det lång tid innan ni blev gravida igen?
RaderaKära Anne, jag tror visst att du blir en alldeles utmärkt mamma, det är du ju redan! Barnkär eller inte, det är nåt helt annat, när det handlar om ens egna barn.
SvaraRaderaJag själv är inte superhundra förtjust i alla barn jag träffar, långt ifrån. Det finns t o m barn i den närmsta vänkretsen, som jag tycker är rätt jobbiga. Men mina tre, de skulle jag ta ner månen för! Finns inte ord för hur mycket jag älskar dem...
Tid, ro och tålamod? Det låter som om du beskriver mej, jag är otålig, lättretlig och ganska ego. Ändå ser jag hur mina barns ögon börjar tindra,när jag kommer för att hämta från fritids och förskola, hör hur de hojtar till: nu kommer Min Mamma!
Då känner jag, att jag måste ju göra nåt rätt i alla fall...
Det kommer du också att göra, helt säkert. Tänk på all kärlek du känner för Tusse och glädjen, när du väntade honom, och,förlåt om jag gör dej illa, saknaden du känner efter honom. Du är en kärleksfull mamma redan!
Men jag förstår att du känner tvivel, med alla motgångar du haft.
Inte konstigt att du bygger ett skydd.
Tolka nu absolut inte detta inlägg, som att jag påstår att man inte kan leva lyckligt utan barn! Jag var lycklig innan mina barn fanns och jag är lycklig nu med dem.
Oavsett vad som sker, du är en bra mamma och om det skulle bli så att du inte får fler barn, är du ändå lika mycket mamma, människa och unik individ!
Stora varma kramar från Maggan
Det du kommenterat fick mig att växa, att gråta, att känna igen, känna hopp och fick ett oerhört stöd!! Jag tolkar absolut inte in att det enda i livet är barn. Jag känner sånt stöd i det du skriver. Någonstans så tror jag ju att det är precis så och exakt som du skriver att jag kände ju en enorm kärlek till Tusse under tiden han låg i magen och när jag höll honom i mina armar efter förlossningen. Jag vill så gärna få uppleva den känslan, att få titta in i vårt barns ögon och känna den kärleken. Sen kommer det komma dagar jag är otålig med men jag får jobba vidare på det.
RaderaEfter detta inlägg så har jag fått en hel del skön respons från mina vänner. Att jag var otålig nu i helgen t.ex. hade ju en särskild orsak och det hade ju mycket med att göra att jag jobbar ju här i vårt hus med vårt café och då är det svårt att ha allt tålamod i världen när ett barn stänger av ugnen t.ex. som jag ska använda för att göra smörgåsar till gästerna... det kanske är förlåtligt?
Tack kära Maggan!!
kramar tillbaka!
Kära Anne,
SvaraRaderaDet är klart att du är en bra mamma! Både till Tusse och till det/de syskon han kommer att få (på något sätt). Det är naturligt att inte ta till sig varenda barn man träffar på, speciellt inte när man är skör och mitt uppe i olika processer i livet. Det är också naturligt att man stannar upp och undrar vad det egentligen är man längtar efter så där hett - en bråkig och trotsig liten unge som inte lyssnar för fem öre? Barn har ju de sidorna också, och när man utsätts för dem från andras barn är det inte konstigt att man drar öronen åt sig. Men det kommer ju vara så oändligt mycket lättare att ha tålamod med sitt eget barn, ett barn man känner utan och innan, och kanske förstår varför barnet reagerar och uppför sig som det gör. Ett barn som man älskar mer än något annat, och gladeligen tar allt det onda med det goda. Till andras barn har man ju inte den kopplingen, i alla fall inte jag som inte är någon naturligt barnkär person. Jag behöver lära känna barnen i min omgivning innan jag kan umgås naturligt med dem.
Jag tvivlar inte en sekund på att du kommer att vara en jättefin mamma och Krister en jättefin pappa till era barn. Det du skriver på den här bloggen visar att du är en mogen och eftertänksam och omtänksam och omsorgsgivande person, alla de egenskaper som ger bra förutsättningar till ett bra föräldraskap. Och ingen förälder är ju perfekt - alla kommer att ha stunder när man inte är helt närvarande i stunden eller inte orkar ha ett änglalikt tålamod. Just att ha de tvivel du har tror jag också är ett mognadstecken - att du kan reflektera över sådana här känslor gör att du kan motverka deras effekt om det skulle behövas.
Kram!
Första gången jag är inne på din blogg och jag fick en klump i magen. Jag önskar dig allt gott i livet och lycka till på denna resan. Jag hoppas innerligt att ni får en liten knatte. Kram på dig!
SvaraRaderaVill bara du ska veta att du i-n-t-e sitter ensam i ditt väntrum...vi är två där som sitter på varsin stol...känner så GALET mycket igen mig i din beskrivning om att de man känner kommer och går men att man aldrig riktigt hänger med i det som sker. Brukar själv ibland uppleva det som att jag ibland sitter i en glasbubbla och kollar ut på allt och alla som rör sig därute... Märklig men ändå verklig känsla på något sätt.
SvaraRadera/"Blingbling"
Jag känner också lika, att när vänner å familj är hos en så är man där fysiskt fast tankarns är nån helt annan stans och hur man än försöker så går de liksom inte att höra vad folk säger när dom pratar man ser att deras munnar rör sej och man vill lyssna men det gååår inte...:/ jag och min sambo förlora våran son i juni och jag har varit livrädd att jag skulle få vänta å kämpa i flera år om jag ens skulle kunna bli gravid igen. Livrädd att jag inte skulle kunna få barn men nu är jag gravid igen och en tung ångest har lättat ifrån mej.. känner nu att jag kan ramla och bryta ihop av saknad av vår lilla son och sedan kravla mej upp och tänka att snart, snart får vi också gå runt stolta med vårat lilla jordebarn, och det ska ju ni också äntligen få göra..
SvaraRadera