I mitt väntrum

Kanske borde jag egentligen inte skriva något idag. Idag är en onödigt komplicerad och tillkrånglad dag och det beror till stor del på hormonella faktorer och inte egentligen på något som har hänt. Det är dag 25 i menscykeln idag och igår tog jag ett graviditetstest bara för att se att jag kunde sluta med mina mediciner. Jag har denna cykel tagit både östrogen och progesteron i tillägg och det märks att jag behöver det. Får inga spottings då och det måste ju tyda på att när jag inte tar dessa mediciner så är det uppenbart att jag har brist på dem, eftersom jag då får spottings. Ni vet vad det är va?

Går inte in något djupare på det.

Känner mig bara mörk idag. Tänker, vad skulle hända om jag bara la mig ned och sa, nu struntar jag i allt?

Förresten så tror jag inte heller att jag kan bli någon bra mamma. Känner mig otålig, ond och omogen.

Våra vänner var här med sina fina barn några dagar och jag kände komplicerade känslor då. Det var då tankarna började komma. Vi kanske inte ska ha något barn helt enkelt. Jag kanske inte har tid, ro, tålamod och tillräcklig mognad för att kunna ta hand om ett barn? Jag ger inga signaler till att vara en barnkär människa...

Våra vänner är förresten helt underbara! Jag önskar bara att tiden var mera i nuläge när de var här, att jag hann visa de allt vackert här. Hoppas de hann se det ändå... Det slår mig om och om igen att jag lever fast ändå inte. Jag liksom lever i ett väntrum. I väntrummet händer det saker bara. Det händer om och om igen. Vänner kommer och åker, min syster och mamma kommer och åker.

Jag känner så starka känslor inför er, jag älskar er och i mitt väntrum sitter jag och ser ut på er, pratar med er men när ni åkt så vill jag att ni ska komma tillbaka för jag var inte riktigt där när ni var här. Inte riktigt. En liten stund bara till så jag kan vara närvarande. Kom tillbaka!

I mitt väntrum är det mesta satt på paus och det är svårt att hänga med ibland när världen utanför spelar förbi. Kanske är det bara en illusion, när jag tror att väntrummets tid ska vara förbi när vi fått vårt levande barn? Förmodligen är det så... En illusion alltså. Då kommer nog nya sätt att inte vara närvarande på... att vara närvarande är nog det svåraste som finns. Det är så sorgligt när man upptäcker att nuet försvinner och när man inser att det är det enda man har.

Jag minns att jag låg i hängmattan. Jag var närvarande i alla fall då. Och jag minns mycket mer idag saker som jag gjort och är med om. Mycket mer än när jag var ung... Det måste ju ändå tyda på att jag är mer närvarande nu än tidigare...

Att ingenting göra

Jag är alldeles för trött för att skriva något men gör det ändå. Det finns mycket att säga eftersom mycket har hänt. Modet att ingenting göra av Lars Björklund gav mig så mycket när vi var i Stockholm på psykiatridagarna. Han talade om vikten av relationen i mötet med människor i sorg och existentiell oro. När inget finns att säga och göra så blir det enda möjliga att stanna kvar, visa att vi finns där för att dela det svåra mörker som uppstått. Lars Björklund talar om svårigheten i relationen/mötet då det oftast krävs något, ett givande och tagande. När vi möter någon som drabbats av det mörkaste i livet så gäller det att mötet får vara bara i det som är och inte krävs på något annat.

Hopp kan tändas bara genom att vara nära någon utan att säga något. Jag vet det. Det känns helt rätt att det är så. Men då gäller det att den som står vid sidan av det mörka just inte kräver något mer av sig själv än just att finnas där vid sidan.

Trots mina insikter kring att inte göra något i mötet med människor som befinner sig i sorg eller existentiell oro så kunde jag ändå inte leva efter det idag när Kristers stress bultade i hans tinningar. Allt som ska göras. Allt som ska göras. Ekade och ekade och tillslut hörde jag mig själv i förtvivlade försök att frigöra hans tyngd som ligger på hans axlar. Jag försökte finna en väg som skulle göra hans stress mindre. Resultatet blev istället att jag tog över hans stress och tillslut kunde jag knappt andas... Jag var för trött för att vara klok. Så, just nu behöver jag acceptera att jag är trött. Jag ska lyssna på vad min kropp säger. Den vill sova. Jag ska göra just ingenting. Inte kräva mer nu i stunden. I morgon behöver jag handla lite grönsaker, behöver äta bättre. Tröståt glass ikväll och satt sedan och tänkte på hur lite grönsaker jag ätit idag och fick lite dåligt samvete inför mig själv.

Jag har nu ätit progynon (östrogen) i tre dagar. I tisdags var jag till gynekologen som konstaterade att allt såg ut som det skulle, slemhinnan var tunn och fin och i äggstocken fanns ingen aktivitet. Efteråt ringde jag Åbo och den 10 maj kommer donatorn göra sitt 2:a UL vilket innebär att vi då efter det får reda på mer exakt när vi ska åka över.

Äggdonation - Hur går det till?

I november skrev vi upp oss i kö på AVA-kliniken i Åbo. I slutet på november var vi dit för ett besök. Vi talade med en psykolog, vilket är obligatoriskt. Vi gick igenom vad och hur vi skall berätta för vårt barn att hon/han har kommit till genom äggdonation. Krister och jag skulle vilja göra en bok om det, därför tog vi en del bilder när vi var i Åbo som vi kan föra in i boken till vårt kommande barn.

Efter psykologsamtalet fick vi träffa en läkare som noga gick igenom hur detta rent praktiskt ska gå till. Jag kände igen mycket eftersom vi tidigare gjort IVF.

I tisdags förra veckan ringde de alltså från ÅBO och meddelade att de funnit en donator till oss. Nu ska jag invänta dag 18 i min menscykel och då ska jag ta en spruta som heter Procren. Det är en spruta som nedreglerar äggstockarnas funktion. Det innebär att jag kommer försättas i ett konstgjort klimakterium. Därefter ska jag invänta en menstruation och när den är slut åka till gynekologen och undersöka hur livmoderslemhinnan ser ut. Den ska vara tunn då, ca 4 mm. Är den det så ringer jag kliniken och då börjar behandlingen för mig, jag ska äta östrogen då, Progynon för att bygga upp slemhinnan och donatorn börjar då sin stimulering för att få flera äggblåsor att mogna. Vi håller hela tiden kontakt med kliniken och gör åtminstone tre ultraljud för att mäta livmoderslemhinnan för att se så den växer som den ska. Den ska bli minst 9 mm innan det är dags för nästa steg i processen. Nu gäller det att donatorns äggblåsor vuxit som de ska så att de kan plockas ut. När de plockas ut ska vi vara på plats på kliniken för när hennes ägg kommit ut ska de befruktas med Kristers spermier.

De kommer ligga i varsin liten skål i laboratoriet och befruktas. Vi hoppas på att det blir några ägg. De som blir över kan nämligen frysas in. De ska celldela sig i två dagar och på dag 2 efter befruktningen så ska ett embryo sättas tillbaka in i mig. De sätter endast in ett första gången har vi blivit tillsagda. Om det skulle vara så att det endast blir två embryon totalt som blir befruktade så kan de nog sätta in båda.

Jag ska parallellt med behandlingsstarten ta tabletterna Trombyl och prednisolon samt ta fragminsprutor. Det ska jag göra för att förebygga blodproppar, eftersom Tusses moderkaka fick det samt prednisolon för att sänka immunförsvaret och därför öka chansen att embryot fäster.

Som att vända på en hand

Sån besvikelse som tonar upp sig inom mig nu. Det vrider sig runt och rotar sig fram.

Ni minns kanske att jag skrev att jag fått tillbaka min energi för någon vecka sedan. Det var dock kortvarigt. Nu är utmattningen här igen och jag börjar misstänka att det är något kemiskt. Inget yttre har hänt utan tvärtom har det hänt positiva saker runt mig. Det går framåt med vårt hus och företaget. Vi har fått fyra konferensbokningar i mars!

Det var i torsdags jag började märka den. Utmattningen. Jag var oerhört trött i bilen på väg ned till psykologen. Det kliade i kroppen av irritation och jag vill bara rymma ut ur min kropp.  Omgivningen säger att det inte är konstigt om jag är trött efter allt arbetande den senaste tiden men nej, jag känner bestämt att NEJ, det är något som sker i kroppen - något hormonellt/kemiskt som gör att min kropp inte orkar, jag får svårt att andas och sen kommer de svarta tankarna som ett brev på posten. Hela helgen har varit en kamp att överhuvudtaget ta sig upp och göra något. Jag är så förtvivlad att det blivit så här. Det hindrar mig så i min vardag. Jag behöver all kraft jag kan få nu!

Min menscykel har också varit märkligt denna månad. Blödningar när jag inte ska ha det, tempen har inte gått ned som den ska. Vallningar. Ömmande bröst. Tillslut började jag tro att jag var gravid men det är jag inte. Jag känner så tydligt att det är något som ställt sig på ända.  Min östrogennivå har förmodligen fått sig en rejäl törn just i denna cykel.

Har en tid hos en läkare på tisdag. Hoppas kunna beskriva detta för henne då. Antingen har jag kortisolbrist eller serotoninbrist. Jag märker ju att när jag tar kortisonet efter ET i IVF behandlingarna så har mitt liv kommit tillbaka. Kortison är som en drog. Den gör att jag kan leva normalt. Men jag förstår ju att jag inte kan äta kortison för jämnan. Jag äter det inte nu. Jag antar det är därför jag är så matt. Min läkare vill inte skriva ut SSRI till mig och 5-HTP (griffonia) får man inte äta när man försöker bli gravid och min läkare skriver inte ut det av samma anledning. Men att försöka bli gravid och må så här då? Det är väl inte heller något bra alternativ?

Dra ned på kraven

Idag är en tung dag. Kraven behöver släppa lite. Min kropp längtar efter att vara pigg. Den är allt annat än pigg. Varje kväll nya föresatser som grusas på morgonen. Det är inte så att tankarna är destruktiva, tvärtom, de vill för mycket. Därför tillbaka till påminnelsen om att andas, värna, acceptera - ta in solens ljus trots den köldknäpp som drabbat oss. Göra mindfulness övningarna.

Det är femte dagen med behandlingen av gonal-f som är ett follikelstimulerande hormon. Det känns lite i magen men inte alls mycket. Tyvärr tror jag att mina östrogenhalter i kroppen har tagit semester. Mina förhoppningar inför måndagens blodprov är inte stora. Jag bereder mig på att de kommer säga att jag ska avbryta behandlingen.

Tack alla ni där ute som läser min blogg. Jag behöver er!

Alla ni som läser som håller på med IVF. Känner ni något under sprutbehandlingen, i äggstockarna t.ex. att något är på gång?