I mitt väntrum

Kanske borde jag egentligen inte skriva något idag. Idag är en onödigt komplicerad och tillkrånglad dag och det beror till stor del på hormonella faktorer och inte egentligen på något som har hänt. Det är dag 25 i menscykeln idag och igår tog jag ett graviditetstest bara för att se att jag kunde sluta med mina mediciner. Jag har denna cykel tagit både östrogen och progesteron i tillägg och det märks att jag behöver det. Får inga spottings då och det måste ju tyda på att när jag inte tar dessa mediciner så är det uppenbart att jag har brist på dem, eftersom jag då får spottings. Ni vet vad det är va?

Går inte in något djupare på det.

Känner mig bara mörk idag. Tänker, vad skulle hända om jag bara la mig ned och sa, nu struntar jag i allt?

Förresten så tror jag inte heller att jag kan bli någon bra mamma. Känner mig otålig, ond och omogen.

Våra vänner var här med sina fina barn några dagar och jag kände komplicerade känslor då. Det var då tankarna började komma. Vi kanske inte ska ha något barn helt enkelt. Jag kanske inte har tid, ro, tålamod och tillräcklig mognad för att kunna ta hand om ett barn? Jag ger inga signaler till att vara en barnkär människa...

Våra vänner är förresten helt underbara! Jag önskar bara att tiden var mera i nuläge när de var här, att jag hann visa de allt vackert här. Hoppas de hann se det ändå... Det slår mig om och om igen att jag lever fast ändå inte. Jag liksom lever i ett väntrum. I väntrummet händer det saker bara. Det händer om och om igen. Vänner kommer och åker, min syster och mamma kommer och åker.

Jag känner så starka känslor inför er, jag älskar er och i mitt väntrum sitter jag och ser ut på er, pratar med er men när ni åkt så vill jag att ni ska komma tillbaka för jag var inte riktigt där när ni var här. Inte riktigt. En liten stund bara till så jag kan vara närvarande. Kom tillbaka!

I mitt väntrum är det mesta satt på paus och det är svårt att hänga med ibland när världen utanför spelar förbi. Kanske är det bara en illusion, när jag tror att väntrummets tid ska vara förbi när vi fått vårt levande barn? Förmodligen är det så... En illusion alltså. Då kommer nog nya sätt att inte vara närvarande på... att vara närvarande är nog det svåraste som finns. Det är så sorgligt när man upptäcker att nuet försvinner och när man inser att det är det enda man har.

Jag minns att jag låg i hängmattan. Jag var närvarande i alla fall då. Och jag minns mycket mer idag saker som jag gjort och är med om. Mycket mer än när jag var ung... Det måste ju ändå tyda på att jag är mer närvarande nu än tidigare...