I mitt väntrum

Kanske borde jag egentligen inte skriva något idag. Idag är en onödigt komplicerad och tillkrånglad dag och det beror till stor del på hormonella faktorer och inte egentligen på något som har hänt. Det är dag 25 i menscykeln idag och igår tog jag ett graviditetstest bara för att se att jag kunde sluta med mina mediciner. Jag har denna cykel tagit både östrogen och progesteron i tillägg och det märks att jag behöver det. Får inga spottings då och det måste ju tyda på att när jag inte tar dessa mediciner så är det uppenbart att jag har brist på dem, eftersom jag då får spottings. Ni vet vad det är va?

Går inte in något djupare på det.

Känner mig bara mörk idag. Tänker, vad skulle hända om jag bara la mig ned och sa, nu struntar jag i allt?

Förresten så tror jag inte heller att jag kan bli någon bra mamma. Känner mig otålig, ond och omogen.

Våra vänner var här med sina fina barn några dagar och jag kände komplicerade känslor då. Det var då tankarna började komma. Vi kanske inte ska ha något barn helt enkelt. Jag kanske inte har tid, ro, tålamod och tillräcklig mognad för att kunna ta hand om ett barn? Jag ger inga signaler till att vara en barnkär människa...

Våra vänner är förresten helt underbara! Jag önskar bara att tiden var mera i nuläge när de var här, att jag hann visa de allt vackert här. Hoppas de hann se det ändå... Det slår mig om och om igen att jag lever fast ändå inte. Jag liksom lever i ett väntrum. I väntrummet händer det saker bara. Det händer om och om igen. Vänner kommer och åker, min syster och mamma kommer och åker.

Jag känner så starka känslor inför er, jag älskar er och i mitt väntrum sitter jag och ser ut på er, pratar med er men när ni åkt så vill jag att ni ska komma tillbaka för jag var inte riktigt där när ni var här. Inte riktigt. En liten stund bara till så jag kan vara närvarande. Kom tillbaka!

I mitt väntrum är det mesta satt på paus och det är svårt att hänga med ibland när världen utanför spelar förbi. Kanske är det bara en illusion, när jag tror att väntrummets tid ska vara förbi när vi fått vårt levande barn? Förmodligen är det så... En illusion alltså. Då kommer nog nya sätt att inte vara närvarande på... att vara närvarande är nog det svåraste som finns. Det är så sorgligt när man upptäcker att nuet försvinner och när man inser att det är det enda man har.

Jag minns att jag låg i hängmattan. Jag var närvarande i alla fall då. Och jag minns mycket mer idag saker som jag gjort och är med om. Mycket mer än när jag var ung... Det måste ju ändå tyda på att jag är mer närvarande nu än tidigare...

Yin och Yang i menscykeln

Med den dyra pepparkaksburken (kostade 94 kr!!) i den ena handen och tigerbalsamburken i den andra tar jag en stunds andhämtning vid köksbordet. Masserar sakta in balsam över den onda muskeln i högerarmen. Doften sprider sig och blandar sig behagligt med pepparkakssmaken. Pimplar vidare på mitt koffeinfria kaffe och funderar över dagens olika inslag. På datorskärmen finns pappas bouppteckning. Inget har fortfarande hänt med den så kallade arvstvisten jag låtit mig dras in i. När man ser på det så här i efterhand så hade vi kanske kunnat avslutat den när bouppteckningen tecknades men vi tyckte att det fanns felaktigheter i den. Det fanns det också. Nu ska vi dra det så långt att Tingsrätten ska blandas in. Vi får se hur det går.

Besöket hos akupunktören igår (skrev först akutpunktören, kanske just det jag behöver en akutpunktör eller... kanske inte...), besöket var i alla fall mycket givande. Hon satte nålar för att öka på Yang i follikelfasen och nålar för att öka på energin hos mig och tro det eller ej, men när jag kom hem så kände jag mig inte fullt så utmattad som jag brukar. Under tiden jag var där så hände det något. Det gjorde det. Hon frågade mig om jag kände mig piggare då hon hörde att min röst förändrades. Min röst blev klarare, det hörde jag med.

Jag är fortfarande så trött att jag vill gråta emellanåt och vid vissa lägen så åker stressnivån så högt att jag vill skrika. Men tänk om några besök hos akupunktören skulle kunna göra att jag mår bättre!! Jag har börjat ta Vitex Agnus Castus också (Munkpeppar) som ska hjälpa till att stabilisera hormonerna.

Idag har jag varit till arbetsförmedlingen. Detta kära gamla ställe. Det framstod nästan surrealistiskt att vara där. "Kepsen i handen"känslan infann sig och en känsla av overklighet. Som att jag var ditmålad bara för att testa något annorlunda. Men vet ni, det gick över förväntan att vara där! Inskrivningshandläggaren ställde lite frågor, hade mycket bra förståelse för min situation och jag räckte över min affärsplan som hon skulle vidarebefordra till den som har hand om stöd för start av företag och nu kan jag bara hoppas att vi ska få lite medvind vad gäller det. Tänk vad bra det skulle vara om jag fick starta-eget-bidrag. Då kunde jag få ägna mig åt att starta upp verksamheten i lugn och ro utan att känna sån press att behöva ge mig iväg och jobba som sjuksköterska så fort någon kallar.

Vi har nämligen sökt bidrag från Sparbanksstiftelsen här i Söderhamn tre gånger nu, men fått avslag trots att jag anser det är mycket bra projekt jag sökt för. Problemet är att man inte får någon motivering när man får avslaget så jag vet inte vad jag skulle kunnat göra bättre heller...Kanske har det med att göra att vi inte har Swedbank som bank. De ville inte ha med oss att göra heller. De vågade inte satsa på oss. Synd för dem.

Hoppets blod

Idag har blödningen kommit, så som den skulle göra. 2 - 3 dagar efter avslutad behandling. Mina funderingar får aldrig nog. Det jag funderar över är om det verkligen kan bli en lyckad IVF-behandling när ens naturliga menscykel är helt rubbad? Tror ni det?

Dessutom har min termostat blivit helt omställd. Jag fryser, har förstått att det kallas kylvallningar, fryser alltså varannan timme så mycket att det spelar ingen roll vad jag gör. Kan ligga under tre täcken men fryser ändå. Håren på armarna står rakt ut och jag huttrar som en gås. Allt detta för att timmen efter vara varm som en bakugn. Så något tjall på hormonerna är det allt. Jag får fråga min läkare om ovanstående igen...

Sitter i köket. Hör hur Krister slänger ut stora brädor genom fönstret på nedervåningen. Han har rivit ut ett till skåp i den stora salen. Kanske helgerån tänker nog vissa... skåpen är från 1800-talet men så fruktansvärt opraktiska och dessutom i vägen. Vi bestämde oss för att riva ut dem. I morgon kommer Kristers bror hit och levererar en färgspruta. Vi insåg att vi behöver en sån för att måla taket i alla fall, för att bespara våra armar och nackar.

Helgen har inte bara varit svart. Absolut inte. Inget är bara svart eller vitt (för mig numera). I fredags tog vi en promenad och vek av på en stig, upp på ett berg där vi aldrig gått. Vi kom till en bäck, det porlande så skönt, befriande och renande. Där stod vi en lång stund. Det var ett äventyr att gå där i den oupptäckta skogen. Lite längre fram kom vi till en tjärn. Vitsippor var visst på väg att snart slå ut där. Magiskt och avkopplande.

Efter det förra inlägget angående pengar så vill jag än en gång få er att förstå hur mycket det betyder det ni gjort för oss genom att samla ihop hela 20 000 kr till vårt 2:a IVF-försök!! I morgon tar jag den första sprutan!

Tack för att ni finns!!