Ödmjukhet och försiktiga frågor

En fin vän till mig i Stockholm fick sin fjärde son i förrgår! Och som fler av mina vänner som fått barn den senaste tiden är hon underbar i sin kontakt med mig. Det gör mig varm och rörd. Hon skriver till mig och säger hur tacksam hon är för det hon har. Hur hennes liv har blivit något förändrad i och med det som hänt mig/oss. Hon frågar försiktigt om det var okej att sända sms:et till mig. Självklart!
    - Jag hade just tänkt på henne på morgonen och undrat så när deras barn skulle titta ut, det är klart jag vill veta. Jag blir glad för hennes och deras skull. Det hon skriver till mig gör att jag kan närma mig det, som ibland också gör ont. Hennes ödmjukhet gör så mycket gott med min sorg.

Samma hände när Tusse skulle begravas. Då skulle en annan mycket nära vän till mig sjunga i kyrkan. Hon var då gravid i sjunde månaden med deras andra son. Hon frågade om inte det skulle väcka anstöt på något sätt att hon stod där framme och sjöng med magen i vädret. Jag fick övertyga henne om att så inte var fallet.

Vår relation efter det att Tusse dog har bara blivit bättre och bättre och när hennes son föddes så fick jag reda på det på en gång och jag åkte ganska fort och hälsade på henne och den nya lilla människan. Vår relation har genomsyrats av ödmjukhet och hon lämnar hela tiden öppet till mig att säga om det blir för jobbigt. Det har gjort att det inte har känts så svårt som man kanske kan tro. Det viktiga är just att känslorna får lov att finnas och de ödmjuka försiktiga frågorna.

Omtanke

Omtanke om sig själv utan att det blir till sin motsats – till prestation, tvång, skam m.m. läser jag på Ann Lagströms blogg. Jag tänker att utifrån ett sjuksköterskeperspektiv så är omtanke, omsorg och omvårdnad tätt sammanknippat med varandra. Mot mig själv är jag hård och har fått arbeta länge med att ha en gnutta omsorg mot mig själv. Som sjuksköterska agerar jag helt annorlunda. Tänk att när du läser till sjuksköterska så läser man ett vetenskapligt ämne som heter omvårdnad! Och ändå tänker jag att många sjuksköterskor inkl. mig själv inte tar hand om sig själva, vi får lära oss på utbildningen att ta hand om andra men kursen om konsten att ta hand om sig själv ingår inte.

Omtanke är att verkligen lyssna på patienten, det gäller att inte forcera och istället låta vara där personen verkligen befinner sig. Omsorgen blir sedan att ge patienten det den ger uttryck för att behöva, varken mer eller mindre. Ger jag för mycket kan det bli kvävande och krävande och ger jag för lite så kan personen uppleva att jag inte lyssnat på denne. Det är ju samma gällande dig själv, lyssna och ge det till dig själv som du i stunden behöver. Det är därför jag har svårt att anmäla mig till en kvällsaktivitet som är återkommande en kväll i veckan. Det kan vara så att den kvällen tanken är att jag ska gå på t.ex. yoga så behöver jag göra något helt annat. Men när jag skriver detta så rimmar det inte riktigt heller, då jag vet att jag har många motstånd inom mig och vissa saker som man gör återkommande kan var väldigt bra för kropp och själ.

Någonstans måste kraven sänkas skriver Ann Lagström. För min del handlar det mycket om att jag lägger energi på fel saker och under tiden jag utövar det som tar energi så ger jag mig ständiga kommentarer om att sen, sen ska jag läsa den där boken, sen ska jag gå till gymmet osv. det blir krav som säger åt mig att jag ska göra något annat än just det jag gör.