Inför ett-årsdagen

Vi åkte till Falun. Krister körde för jag hade fjärilar i magen. Nervös för att Dr. Samir inte skulle hitta några äggblåsor. Att det liksom skulle vara helt tomt. Jag vet inte vad jag hade gjort då. Nu blev det inte så. När hon undersökte mig såg allt fint ut. Fyra äggblåsor såg hon, som sagt. Den minsta var 11 mm och den största 16 mm. Slemhinnan såg bra ut med. Innan vi skulle gå så skrev hon in i journalen/planeringen att vi ska få AHA, assisted hatching och att två embryon ska sättas in.  Förstår ni, två embryon!? Jag kan inte se något längre än just här och nu. Det är bra så, just nu. Alla tankar kommer på en gång och jag försöker att inte låta dem fara iväg med mig.

Krister skjutsar mig till jobbet och där har det konstaterats calicivirus igen. Det har tagit om. Fler och fler av de boende blir sjuka och kräks. Eftersom det är ägguthämtning på måndag så började jag blir orolig efter en stund och tänkte att det nog var bäst att ringa kliniken och fråga. Är det så bra för mig att vara på en plats där calici härjar vilt? Svaret blev ju nej förstås. Dr Samir sa åt mig att genast åka hem. Dels för min skull men också för klinikens skull. Hur skulle det bli om jag kommer till kliniken på måndag för att plocka ut ägg och har calici?

Armen känns lite bättre efter kortisonsprutorna. Tacksam att inte behöva känna smärta.

Krister står på nedervåningen och arbetar med gravstenen till Tusse. Jag är så rörd över Kristers engagemang att göra stenen personlig och fin. Det är så mycket känslor i mig just nu att jag idag inte kan skriva riktigt. Jag hittar inte det flow jag är van att ha när jag skriver. Det kommer snart tillbaka.

Imorgon ska vi åka till Tusses grav och sätta dit stenen och jag hoppas det kommit upp många Tussilagon där nu. Jag planterade en del där i höstas.

Krister använder slipstift i borrmaskinen för att göra inskriptionen.