Visar inlägg med etikett gravsten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gravsten. Visa alla inlägg

Ett-årsdagen

Krister arbetar med det sista på stenen. I slutet hjälper jag till att hålla i den så att det ska gå lättare att rista i bokstäverna. Vi behöver äta något. Därefter behöver vi köpa vitt nagellack för att kunna fylla i bokstäverna på stenen. Vi svänger in på Lindex och grabbar tag i varsin nagellacksburk. Letar efter gula små téte a téte men alla är så långa, gängliga och nästan överblommade. Vill ha små, gula, friska och livskraftiga. Måste ha gult, gult, gult. Ljus, ljus och sol! Det får vara. Vi kommer till graven, vi har en tid att passa, för sen efter det att vi satt dit stenen så ska vi spela för Kultur-och fritidsförvaltningen i Sandviken. Jag valde att följa med Krister på spelningen för att vi skulle kunna vara tillsammans på Tusses födelsedag.

Nagellacket sätts på med aningen för stora penslar. Alltså penslarna i nagellacksburkarna är för stora på sina håll för de små bokstäverna på stenen. Vi arbetar koncentrerat med uppgiften, precis som vi gjorde tillsammans för ett år sedan när vi samarbetade för att krysta ut vår lilla sötunge. Ut ur bilen och bort till graven. Gräva en liten grop så stenen kan sjunka till sig, ned i jorden och lägga sig på plats.

Jag grät över att jag inte hade något gult med mig, det har blivit som ett måste. När jag ser graven så står en jättefin present där som Tusse fått av Minna. Hon har sytt en kanin till honom. Å där är räddningen! Runt halsen har kaninen ett gult band. Det gula är livsnödvändigt, som det ljus som vi håller oss i, symbolen för liv, ett GULT BAND, lyser upp. Tack, så bra, istället för Téte a Téte. Det måste vara gult någonstans. Någon har också varit dit och ställt en liten zinkhink med underbart vackra penséer. Vi vet inte vem det är. Men det värmer så. Blommorna, tillsammans med kaninen och stenen gjorde att det såg skapligt ut trots att tussilagon inte kommit upp som jag planterade där i höstas. Inte heller krokusen har blommat. Det har varit för snöigt och kallt där. 

När vi stiger in i hissen på Göranssons Arena säger arrangören: " jag letade efter en bild på dig Krister på nätet och såg er två gravida, en jättevacker bild där du står lutad mot hennes gravida mage".  Ja, oj... ligger den på google... ja, nackdelen med FB antar jag... att bilderna syns överallt. Hon sa inget mer just då, men det var ett sammanträffande att hon just sett den bilden på oss, den bilden som är så speciell - så kärleksfull - full av glädje och förväntan. Senare på kvällen frågar hon om hur många barn vi har, för hon såg ju att jag varit gravid, då har ni väl ett barn i alla fall?

- Ja, sa jag. Gravid var jag. Men bara för det så behöver det ju faktiskt inte sen finnas ett levande barn, tänkte jag tyst och sa sen, det blir inte alltid som man tänkt sig.


Här är resultatet. Den blev så fin som jag hade hoppats den skulle bli. Precis som vi ville ha den!

Tårtan som Krister gjorde till Tusses begravning 21 maj - 2011.
Kära älskade Tusse Tussilago. Fortsätt att påminna oss om att livet är en allvarsam lek där varje stund är en gåva!





Inför ett-årsdagen

Vi åkte till Falun. Krister körde för jag hade fjärilar i magen. Nervös för att Dr. Samir inte skulle hitta några äggblåsor. Att det liksom skulle vara helt tomt. Jag vet inte vad jag hade gjort då. Nu blev det inte så. När hon undersökte mig såg allt fint ut. Fyra äggblåsor såg hon, som sagt. Den minsta var 11 mm och den största 16 mm. Slemhinnan såg bra ut med. Innan vi skulle gå så skrev hon in i journalen/planeringen att vi ska få AHA, assisted hatching och att två embryon ska sättas in.  Förstår ni, två embryon!? Jag kan inte se något längre än just här och nu. Det är bra så, just nu. Alla tankar kommer på en gång och jag försöker att inte låta dem fara iväg med mig.

Krister skjutsar mig till jobbet och där har det konstaterats calicivirus igen. Det har tagit om. Fler och fler av de boende blir sjuka och kräks. Eftersom det är ägguthämtning på måndag så började jag blir orolig efter en stund och tänkte att det nog var bäst att ringa kliniken och fråga. Är det så bra för mig att vara på en plats där calici härjar vilt? Svaret blev ju nej förstås. Dr Samir sa åt mig att genast åka hem. Dels för min skull men också för klinikens skull. Hur skulle det bli om jag kommer till kliniken på måndag för att plocka ut ägg och har calici?

Armen känns lite bättre efter kortisonsprutorna. Tacksam att inte behöva känna smärta.

Krister står på nedervåningen och arbetar med gravstenen till Tusse. Jag är så rörd över Kristers engagemang att göra stenen personlig och fin. Det är så mycket känslor i mig just nu att jag idag inte kan skriva riktigt. Jag hittar inte det flow jag är van att ha när jag skriver. Det kommer snart tillbaka.

Imorgon ska vi åka till Tusses grav och sätta dit stenen och jag hoppas det kommit upp många Tussilagon där nu. Jag planterade en del där i höstas.

Krister använder slipstift i borrmaskinen för att göra inskriptionen.