Den dagen då våren slog ut

Axeln strejkar, inflammation. Två kortisonsprutor och datorförbud, eller Iphoneförbud kanske snarare. För mycket Iphoneanvändande på fel sätt gör att muskelfästena skriker. Så inspirationen tryter här vid tangenterna. Vi har därför sjungit hela kvällen!

Fick en jättegullig och kärleksfull hälsning med posten idag, innehållande blomstercheckar.
Tack fina omtänksamma Längtan!

Har kommit på att vi tänkt fel om Tusses död. Vi tänkte att han dog den 17/4 men så här efteråt har vi förstått att det var ju den kvällen med den obehagliga rysningen genom kroppen som han dog. Det var lördagen den 16/4. Han föddes den 19/4.

Dagen efter Tusses födelse så brast våren ut i sin totalt gröna skrud. Det var så obeskrivligt vackert och i chock gick vi ut från förlossningen och mötte värmen och allt det gröna som kom emot oss.
    På ett sätt hjälper det nu att sommaren är så långt borta. Snön faller ned och lägger sig som ett täcke över vår längtansfulla smärta.

Jag har känt ett stort behov de senaste dagarna att få berätta igen. Berätta om Tusse, om kärleken, om hans ansikte, om förlossningen - vad jag tyckte om med förlossningen och vad jag inte tyckte om. Barnmorskornas insats och Kristers enorma stöd som han gav till mig. Han släppte mig inte en sekund. Berätta - om och om igen! Jag har fött ett barn! Jag har varit med om en hel förlossning!
   Det är svårt att gå till jobbet med alla berättelser inombords. Det är svårt att bara vara bakom ett ansikte som inte bör pocka på för mycket medlidande. Jag vill ju bara berätta! Men... det är inget man gör vid morgonfikat förstås...

Imorgon är det dags för Falun igen. Ultraljud och räkning av äggblåsor, om det finns några. Jag tror och hoppas på tre och Krister tror det finns fyra. Vi tar E4:an denna gång. Vädret är för ostadigt för bergen.