Så split i påsk

Helgen började tyvärr inget bra. Bouppteckning på skärtorsdagen. Det jag länge misstänkt blev senare under dagen bekräftat. Vår döda far har sått split emellan oss syskon, eller snarare emellan brodern och de två systrarna. I testamentet går att läsa att sonen ska ärva det mesta och döttrarna får hålla till godo med laglotten.

Hela mitt liv har jag sörjt att jag inte haft en far. Ibland har jag tänkt att det är jag som gjort något FEL och att jag borde ändra på mig lite bara så skulle det fungera i vår relation. 2010 tog jag upp kontakten med honom igen efter att inte setts på 15 år. Under dessa år ringde aldrig min pappa mig och frågade vad som hänt. Han utgick ifrån att det var jag som gjort FEL. Han ansåg nämligen att han hade ju överhuvudtaget inte gjort något för att vår relation var som den var. Detta ordet FEL som hela tiden klingade i mitt huvud, fel, fel, fel. Ordet fel har en motsats och det är rätt. Han var rätt och jag var fel.

Min bror har gjort rätt uppenbarligen eftersom han får en större del av kakan än vad vi systrar får. Vi har gjort FEL.

När jag frågade pappa om vi kunde låna lite pengar av honom inför IVF-försöken så sa han att han inte hade några pengar. Han frågade aldrig om våra IVF försök, han bara tittade på mig när jag ivrigt berättade om äggblåsorna som fanns och fnyste oförstående åt mig.  Jag tolkade det som att han aldrig förstod varför jag skulle ha ett barn över huvudtaget. När han fick reda på att jag var gravid med Tusse så slängde han snabbt ur sig en fråga/påstående: " Hur ska du klara det?".

Jag undrar pappa, vad tänkte du om mig egentligen? Vem var jag för dig?

Under torsdagen tog jag min sista tablett av primolut-Nor och än så länge, idag lördag finns inte en känning som liknar menssmärta. Det enda jag känner är en djup ledsenhet, sorg, frossbrytning, vallningar, rädsla och besvikelse.

Vi skulle haft besök här i helgen som skulle hjälpa oss måla lite i stora salen och därefter skulle vi äta påskmiddag. Vi hade inhandlat diverse olika mat inför festmåltiden och vi såg båda fram emot detta. De dök inte upp. Jag blev mycket besviken.

Förra året på påskafton var det 20 grader varmt ute och vi fick åka in till förlossningen och få hjälp att sätta en ny kateter på mig då den jag fick efter förlossningen drogs för snabbt. Jag hade fått reda på att jag skulle dra den på påskafton, problemet var att det var alldeles för tidigt att göra det eftersom jag hade över 1000 ml i blåsan när den sattes. Det gjorde att blåsan blev övertänjd. När man får en övertänjd blåsa så måste man för det mesta ha kvarliggande kateter i två veckor minst. Jag fick tillslut ha den i tre veckor. 

Förra året på påskafton skulle jag suttit och gjort trevande försök med amning och vyssjat en liten bebis, en pojkbebis, en så vacker efterlängtad son. Istället låg jag med en skavande kateter mellan benen.

Trots att jag ser allt vi har, det vackra, vårt hus, vår kärlek så känns denna påskafton väldigt sorglig. Jag längtar efter att få sova och vakna till en ny dag.