Jag skickade med en bild på mig och Tusse när han precis kommit ut och ligger bredvid mig. Den bilden är den svåraste bilden att se, säger min mamma.
Jag ville väcka någon slags empati hos läkaren. I brevet räknade jag upp det som är viktigt för mig i kontakten med kliniken och läkarna där. Vi skrev under både Krister och jag.
Vi har inte fått någon respons. Inte än. Nästa vecka ska jag ringa den läkaren som skrev in oss och höra med henne vad hon anser om det som hänt.
Men jag följer den medicinska planen, och jag låter Krister luta sig över min mage, min livmoder, min kämpe till äggstock och viska ömma hoppfulla ord dit. Jag tänker fortsätta göra på det andra sättet. Jag tänker fortsätta bryta det djupt invanda sättet. Det var det nya sättet att handla som gjorde att jag träffade Krister. Nu ska jag välja det igen. En möjlighet till nytt val för varje tanke, känsla och handling som jag står inför. Faktum är, att det invanda sättet gör sig alltmer sällan påmint.
Du är så bra!
SvaraRaderaDet är fantastiskt det du gör!
Massa massa omtanke och kram!
Bra gjort!! Läkaren (och andra också) behöver vakna upp ibland och tänka efter.
SvaraRaderaJag skrev ett långt brev till Försäkringskassan i somras när jag var missnöjd med min handläggare. Jag fick telefonsamtal från handläggarens chef, vilket jag inte räknat med. Den chefen skulle kalla i sin handläggare och diskutera mitt fall.
Hoppas att du får respons från kliniken. Det är det minsta man kan begära!