En dröm som blev sann men som sedan dog

Drömde häromnatten att vi hade fått en bebis. Den var välmående och fin först. Krister tog hand om den mycket. Jag vet inte om det var en flicka eller pojke, det var förmodligen inte viktigt i sammanhanget. Jag blev distraherad av en kvinna som kom till oss och gjorde roliga saker, underhåll oss, och vår bebis skrek ingenting på länge och jag var fullt upptagen med underhållningen. När jag väl tittade till bebisen så låg den i en liten plast låda. Den hade krympt, ögonen var ihåliga, uttorkade och andningen hade stannat. Bebisen var inte någon bebis utan ett foster.

Jag tog på dennes huvud som låg mot kanten på plastlådan och det var alldeles lealöst.

Det var en fruktansvärd dröm och kanske har den inte alls att göra med min barnlängtan. Den kanske har med något annat att göra, där jag blivit mycket besviken. Tror att det är så att en dröm blivit sann och sedan dött.

Bilden av fostret i den lilla plastlådan sitter kvar på näthinnan och senaste dagarna har jag inte mått speciellt bra tyvärr. En stund igår på utflykt med mamma och syster på mammas födelsedag mådde jag ganska bra. En stunds befrielse. Skönt att komma iväg lite. På kvällen fick jag fantastisk hjälp att baka av en vän men jag kom i säng för sent som vanligt. Idag har jag varit alldeles för utslagen för att kunna jobba i caféet på ett bra sätt. Men på ett eller annat sätt klarar jag av det ändå och nu är kl bara 21 och jag ska snart sova. Ska bara packa ned brödet som jag bakat i plastpåsar först... efter detta inlägg förstås...

Just nu klarar jag inte av gravida. Jag kan inte prata med er, inte höra talas om er och jag vill inte heller se nyfödda bebisar helst om jag slipper.  Förlåt mig!!
 Så här har jag inte varit tidigare men jag har intagit ett försvarsregister av största kaliber. Förmodligen för att jag är så sårbar nu och vill och behöver skydda mig. Jag är sårbar för jag jobbar så mycket. Jag vet att jag skulle bli uppmjukad inuti av mindfulnessövningarna... de gör att jag ger mig själv kärlek och på så sätt klarar jag mer av världen utanför med. Men tror att jag främst behöver sömn nu... eller både och faktiskt. Då blir det sömn nu och mindfulness i morgon.

Evighetsblomman

Äntligen fick vi tag på dem igen! Blommorna som har kommit att bli en symbol för Tusse. Blommorna som jag tog in och la vid Tusses minnesplats inne. Blommorna som aldrig tröttnar att blomma och trots de ligger nu inne sen ett år tillbaka inte mattats ut i sin gula lysande färg!
Det var tack vare min syster vi kom över dem. De heter jätteeternell och förra sommaren hade vi ett exemplar av dem i en kruka och den blommade oavbrutet som sagt, hela sommaren, ända in i september. Jag försökt få den att övervintra men den klarade inte det. Ända sen i våras så har jag letat efter nya jätteeterneller men inte funnit dem men nu, nu har de åter kommit till affärerna och min syster ringde glatt och meddelade och frågade om hon skulle köpa ett gäng och det bad jag henne göra såklart.

Denna lysande gula blomma, en evighetsblomma. Sinar aldrig i sitt skimmer och försvinner inte i våra hjärtan, där hoppet kommer och går. När jag ser denna blomma så fylls min kropp av en strävan att nå ljus och glädje och fortsätta kämpa trots allt! Precis som Tusse är för oss så symboliserar blomman ljus, glädje och hopp. Jag har lagt en bild här i rubriken på bloggen,  på blomman som vi idag planterade på Tusses grav. Resten av blommorna tog jag med hem och ska plantera här på gården.

A good enough day

Att inläggen inte kommer så ofta nu förtiden har sina orsaker. Jag har svårt att skriva just nu, då det finns en tendens att det då skulle låta som en privat, något som ingen annan egentligen har med att göra, en sörja, ett rop på hjälp eller bara en enda lång mening med gråt.

Så fort jag är bland fler människor än två så lever jag upp en stund men så fort vi kommer hem till vårt fantastiska hus, bara vi två, så vill jag bara gråta. Det gör väl kanske inte saken bättre heller att jag nu i dagarna har påbörjat en stimuleringskur med klomifen (pergotime). Sista tabletten i morgon.

Det finns vissa saker jag skulle behöva lägga av med, jag vet det, men fortsätter ändå enträget och vet ni, det bara sårar mig trots att det är fantastiskt, så är det så sorgligt att få veta att en efter en blir gravid och inte jag, det gör mig mer och mer nedstämd och sorgen efter Tusse tonas inte ned förstås. Den växer änmer. Men - jag kan ju lägga ned att läsa om det, eller hur?

Tänk att det ändå är så att depressionen kommer till människan, nu till mig (igen) och ordet kul får mig bara att känna ångest. Den kommer trots jag säger åt den att gå och den kommer trots jag räknar upp allt det jag har som är gott.  Den kommer och smyger upp mot mig och överrumplar mig bakifrån när jag minst anar det. Den viskar till mig att inte slösa bort mitt liv, istället gör jag motsatsen, det som är jag är någonstans där jag inte borde vara. Det handlar om det jag arbetar med. På andra plats kommer ändå det här med barnlösheten och sorgen efter Tusse. Alla borde få vara någonstans där de trivs eller åtminstone har ork att göra något annat när de inte arbetar som för de närmare ett liv med kvalitet, närvaro, glädje och kreativitet. Alla borde få vara någonstans där ens resurser tas tillvara.

Om jag går in i sorgen efter vår son så blir jag nästan galen av förtvivlan. För två jular sedan så var jag gravid med vår fina pojke. På alla bilder som finns från den tiden, så lyser mina ögon av sån glädje och det är så smärtsamt att se. Förra julen hade jag ändå hoppet uppe. Alla släktingarna var här och i januari skulle vi få påbörja vårt första IVF. Nu borde vi väl också känna hopp inför äggdonationen, men jag är så skeptisk till att det ska kunna fungera. Gråten som finns inom mig, kanske behöver komma ut, eller så behöver den inte det? Ibland kan gråt vilseleda mig bort från det konstruktiva.

Just nu i skrivandets stund, blåser en liten lindring in. Jag har nyss lagt in favoritsillen och lyssnar på perfekt musik för min sinnesstämning. Min man finns i rummet bredvid. Jag ska gå in till honom nu. Lägga min hand i hans. Bara sitta där en stund, känna fötterna mot golvet, andas och sedan gå och sova.

Jag saknar massa människor, men orkar inte riktigt kontakta er. Kom ihåg att jag inte glömt bort er.

All kärlek till er läsare!!     A good enough day to love.

                                         

Den supergoda sillen.

Min fasad - allas fasad

Jag har en fasad. Eller, har jag inte det? Det yttre, mitt leende känns relativt äkta men ändå inte. Inuti brinner det, eller snarare är det en glöd som är på väg att falna. Jag hör mig själv skratta. Jag hör mig själv småkonversera och jag är så nära att brisera. Att falla igenom, läcka, tappa fattningen. Jag säger några ord som på ytan är en vardagskonversation men som i undertexten har en sorg som skriker sig svart. Skulle någon fråga, just då, en fråga som sticker hål på fasaden så skulle jag brista, men jag är egentligen inte rädd för det men det är bara det att det har blivit vardagskänslor för mig och det vet ingen om. Vi är flera som lever bakom fasaden. Det vet vi.

Min bloggvän skriver här om meningsskapande. Jag läser hennes fantastiska text, hennes ord strömmar, flödar och strilar över sidan. Hon sätter känslan och tankarna i fokus så jag alldeles häpnar över hennes uttrycksförmåga. Jag vill gripa tag i texten, föra in den hos mig, leva mig igenom den, låta mig inspireras av den, skriva mer själv och orden vill flöda ur mig och jag vill läsa texten igen och igen och igen och ge henne svar.

Men någonstans märker jag, och jag har tänkt på det ett bra tag nu. Jag har inte så mycket kraft som jag begär av mig själv att ha. Inte så mycket möjlighet att ta till mig texter som jag önskar att jag hade.  Mitt emellan ögonbrynen strax ovan näsroten sitter det så kallade tredje ögat. Precis där sitter ett starkt starkt spänningsfält hos mig. Jag tror det kommer av spänningar i nacken. Men vem, vet, kanske har det med djupare mer undermedvetna strömningar att göra. Det tredje ögat är nämligen fysiologiskt relaterat till hormonkörtlarna och hypofysen! När jag försöker läsa så grumlas synen, det blir fläckar framför ögonen och synskärpan försämras. och jag som vill omfamna texten och analysera som är det som jag faktiskt älskar att göra, nämligen leka med texter och ord och gärna skriva tillbaka, ge ord tillbaka till den som ger mig meningar. Men min analysmotor saknar smörjmedel, den klarar inte längre av att ta sig an texten. Den är för massiv, för stor, svarta bokstäver som gör sig till fläckar på näthinnan.

Jag tänker att jag ska vila. Vila ordentligt. Riktigt riktigt koppla av. D j u p a v s l a p p n i n g. Jag tänker att jag behöver det för att överleva. Jag behöver stänga av bruset. B R U S E T. Jag inser, hur svårt jag har att verkligen göra det och inte bara tänka det. Jag tror att jag låter bli det, för att resultatet kommer inte tillräckligt fort. Det är inte tillräckligt nära för mig att kunna se igen, analysera och ge respons. Effekten dröjer. Liksom barnet som dröjer. Om och om igen. Tanken som inte får förbjudas men som ändå inte får ta över. Känslan likaså. När, när, när, kommer det hända?

Och FC. Den dagen någon kommer säga att vårt kommande levande barn kom till på grund av att Tusse dog och att det var en mening med det, då kommer jag släppa bomben på riktigt.

Dag 8 - ruvarstatus

Jag är inget bra på det här med att ruva. Jag kan inte koppla bort hjärnan. Jag tänker för mycket. Så hela natten har jag legat och tänkt en tanke. Det lyckas inte. Positiv kvinna jag är va?

2 1/2 timme sov jag inatt så nu ser ögonen dubbelt och hjärtat slår hårt.

Jag vill bara äta socker och helst dricka en liter mjölk. Ätit en nyttig lunch men vräkt i mig nötcreme med maränger när jag kom hem....

Matintaget och sockerbehovet har ökat markant sen jag ökade dosen med kortison.

I övrigt har jag klarat av att jobba idag men mer än så är det inte. Jag har inga ömmande bröst och ingen molande mage. Haha.... har ni tänkt på det vad en del kallar molvärk? En del skriver molnvärk och en del gnolvärk! Jag gnolar på en värk! Det kanske heter så?

Fina lilla Tusse, mamma behöver vända den här negativa trenden nu. Inte döma. Det gäller att inte döma sig själv. Om du varit här nu så hade vi läst en bok eller gått ut i den fina kvällssolen. Jag får låtsas att du och jag gör det.
- Kom Tusse, vi går nu. Ta med dig Guldblomman!

Omålade hörn och IVF

Jag kommer ihåg en berättelse om en flicka som var så glad då hon målat sitt rum alldeles själv. Tyvärr räckte inte färgen så ett hörn blev inte färdigmålat. Pappan kom in i hennes rum och hon ville stolt visa upp vad hon gjort och hur fint det nymålade rummet blivit. När han kom in i rummet så såg han inget annan än just det omålade hörnet. Han kommenterade att hörnet var omålat och resten av rummet såg han inte. Han sa inget om färgnyansen eller något om hennes prestation. Utan endast detta omålade hörn.

Ibland kämpar jag med att se det vackra då det är så lätt att bara se de omålade hörnen. För mig är det inte helt självklart att se det vackra. Särskilt när jag mår sämre rent psykiskt så ser jag mer och mer skavanker var jag än befinner mig. Häromdagen blev jag riktigt ledsen när jag insåg att jag hela livet faktiskt kämpat med detta faktum att aldrig vara nöjd. Vad är det som gör att man alltid hittar felen och väljer att prata om dessa istället för det som är bra? En av mina närmaste vänner sa till mig att jag har ett monster på min axel som sitter där och säger: "Minsann, Anne, du ska inte tro att du ska få det riktigt bra du någon gång, känn efter, är det inte något litet fel här någonstans som du kan hänga upp dig på eller klaga på? Visst, är det inte något litet. Monstret vill inte ge vika så lätt.

Igår när jag körde hem från jobbet började jag gråta när jag insåg att det där monstret fick ju jäkligt rätt en gång förra året i april. För en gång skull i mitt liv kände jag sån lycka och hormonell frid och räknade inte upp några fel överhuvudtaget. Jag såg allt det positiva, jag var inte rädd för förlossningen ens, jag räknade upp allt jag drömde om, jag var nöjd. Helt nöjd. Då kom ett levande monster - DÖDEN, knackade på min port och visade mig hur obarmhärtigt livet kan vara. Det var så perfekt allt, så bra som det kunde bli och sen fick jag beviset. Det blir aldrig så bra som man tänkt sig. Jag fick bevisat, att jag Anne, får inte fulländad lycka, fulländat liv i form av ett levande barn som jag burit på i nio månader. Jag blev lurad på ett himla snöpligt och otäckt sätt. Jag trodde att jag hade allt i hamn. Jag trodde på livet. Men det visade sig att jag skulle ha fel.

Sen dess har jag kämpat som en galning för att få tillbaka tron på livet. Ibland har det gått lättare och jag har kunnat se allt det vackra och ibland har jag bara sett omålade hörn överallt - framförallt ett omålat dass som står här utanför och misspryder vår vackra utsikt ;-)

Den senaste månaden har jag sett mer och mer omålade hörn, trots att jag "borde" var lycklig och nygift. Och när Krister ifrågasatte min negativism så blev jag först arg och besviken på mig själv att jag har det här tråkiga beteendet. Men i bilen på vägen hem igår i min gråt så insåg jag att det är f-n inte så lätt att se det vackra för alla omålade hörn efter det som hände med Tusse. Det är f-n inte så lätt att fortsätta måla vackra tavlor när graviditeten lyser med sin frånvaro. Att få ett syskon till Tusse har kommit att bli en kamp, en utmattande evighetssnurr som sliter mig och oss mellan hopp och förtvivlan varje dag. Samtidigt så vet jag ju att jag haft de här omåladehörntendenserna tidigare med. Så allt kan jag inte skylla på Tusses död. Det jag däremot insåg var att jag är så hård mot mig själv och kräver att jag ska vara så positiv och glad hela tiden.

Kommunen har ställt upp ett omålat dass alldeles intill Trönö Gamla Kyrka, i all välvilja för att människor ska kunna uträtta sina behov efter kyrkbesöket. Tyvärr har det en väldigt tråkig design och förstör utsikten över dalen.

Det blev ett långt inlägg detta. Det är inte klart än. I morgon ska vi börja IVF behandling igen. Börjar spruta med hormoner i magen i morgon kväll. Det blir förmodligen ägguthämtning runt den 13 augusti. Jag känner varken hopp eller oro. En stark stark längtan att få det där pluset på stickan igen som jag såg den 24 augusti 2010.

Bakverk som förför en gråtmild själ

Just nu befinner jag mig i ett stadium. Ett stadium av något. Ett något som jag inte riktigt kan sätta ord på, eller kanske jag kan det om jag bara låter fingrarna gå. Mitt inre hänger inte riktigt med och i det yttre så fortsätter allt gå framåt. Jag har ingen aning om jag är gravid eller inte. Visst finns det uttrycket som jag lite skämtsamt slängt ur mig.

Första gången vi gjorde IVF så kände jag det som en triumf att nu är jag minsann PUPO, pregnant until proven otherwise! Denna gång: Pregnant - blaha - blaha... inget som jag kan säga nu egentligen. Det går inte. Det bara tar emot. Jag har en avmätt känsla inombords. Ett stadium av något. Ett tillstånd som inte är spännande ens. Tyvärr så är det inte det hur mycket än ni andra säger det. Förlåt. Men jag tycker bara det är jobbigt och inte speciellt spännande.

Ruvardag 7:
Känner mig precis som vanligt förutom att jag grät för att det var så fantastiskt att se min systers fina bakelser i hennes nyöppnade café. Jag såg dem på bild på Facebook.

Jag grät också hejdlöst efter ytterligare ett smatter av förnedringar från min bror per sms. Jag vet att han inte har rätt. Ändå gråter jag för att det är så sorgligt hur det kunde bli så här och att det är så omöjligt att nå fram, nå in, få kontakt, mötas... hjälp, jag faller bara ned fast jag lovat Krister att stanna här uppe med honom i solen så upptäcker jag efter en stund att jag ligger nere i gyttjan och bara vill slåss, jag med, med samma fula verktyg som min bror använder.

Jag vill trycka till, trycka ned nåt i halsen på honom, göra honom så ledsen som han gör med mig, skjuta låga skott som träffar på riktigt känsliga ställen, sparkas och skrika men NEJ, jag gör inte det. Okej, lite gjorde jag det. Jag vet - några meningar som var låga. En kanske. Inte mer.

Efter ett tag kom jag tillbaka till sans igen. Jag pratade med advokaten och sen med juristen som är bouppteckningsförättaren och sen med min syster och sen hjälpte jag Krister lite emellanåt med bokföringen och sen tillbaka ned i gyttjan en sväng och tillslut hamnade jag på internet och letade brudklänningar.

Visst är de fantastiska och lika förföriskt goda som de ser ut! Böna Café i Bönan utanför Gävle finns de att smaka!

Sorg som äter upp

Flera skikt inom mig jublar av all kärlek jag känner från alla er läsare. Igår fick jag flera fantastiska meddelanden om att ni vill hjälpa oss. Samtidigt innehåller flera skikt inom mig mer och mer sorg. Det känns svårt att säga det. Jag hade önskat att jag kunde säga annorlunda. Men Tusses ett-årsdag närmar sig nu mer och mer och skräcken över att aldrig kunna få ett barn naglar sig fast i mig. Allt som oftast tänker jag att det hade varit bäst att jag aldrig blev gravid i augusti 2010. Då hade jag aldrig fått vara så nära det jag aldrig helt fick uppleva till fullo. Då hade jag besparats all den här smärtan som jag nu blivit tvungen att förhålla mig till.

Nu gäller det att komma på något. Som om jag inte gjort det då hela tiden?

Vi ska starta ett företag med massor av innehåll och vi ska gifta oss. Räcker inte det för att avleda mig från besattheten, sorgen och längtan? Nej, det gör tyvärr inte det. Just nu är jag inne i en period då jag gråter varje morgon och saknar vår fina underbara son. Inget kan få mig att tänka på annat verkar det som.

Jag letar fortfarande efter det som jag ska göra för att locka fram hela min kompetens och hela min kreativitet. Frågan är, vad är jag bra på? Vad gör mig glad att göra? Vad får mig att gå upp i det till den grad att jag glömmer tid och rum? Av vilken grund vill jag göra saker? Är det för att jag saknar det i mig själv eller är det för att jag vill syssla med det? Jag behöver glömma en stund min tomma famn... något riktigt uppslukande skulle jag behöva göra. Den här sorgen äter upp mig annars.

Tusse, Krister och kärleken

- Tusse och jag har diskuterat det mycket, säger Krister.
- Vad, säger jag.
- Jo, vi har pratat mycket om hur fint och mysigt det vore med ett syskon. Tusse och jag vill så gärna det!

Tårarna rinner igen. Utlösta av tomrum och hormondränkta nerver som kilar iväg och ställer till det, då och då. Men bara då och då.

Det har gått bra faktiskt. Nu är snart den värsta spraytiden över. Jag tycker inte att jag haft så mycket biverkningar förutom humöret och tröttheten som helt plötsligt ramlar över mig. Men som försvinner lika fort igen.

Sen är det det här med Tusses närvaro hos oss.
Det finns de som kanske tycker att ett foto på sitt döda barn i sitt hus skulle göra det hela värre. Kanske finns det de som tycker att jag borde dölja bilderna. Lägga undan de i en låda för att inte bli påmind hela tiden.

Ack så fel de kanske har. Vår vackra underbara son får mig att vakna till liv, där jag svischar förbi honom, där hans bilder står på skåpet. De får mig att värna livet. Han får mig att med omsorg städa där, ta hand om, ge kärlek, göra fint. Han får mig att vilja göra vackert. Han får mig att vilja vara i nuet. Vara i kärleken till Krister och njuta. Vara nära. Nära det som är viktigt.

Tusse i vardagen

Tusse finns med oss varje dag. Mellan sovrummet och köket finns ett väggfast skåp. Där står fotot inramat i vitt. Bredvid finns de två nallarna, en stor som håller om en liten nalle. Bredvid står farbror Runes röda brandbil. En liten ljuslykta står där med, som jag tänder ett ljus i när jag vill tänka extra mycket på honom. Dopljuset får plats med. I skåpet under där Tusse bor, finns handdukar och lakan. I ovandelen av skåpet finns glas.

När Krister och jag pratar med varandra och ska tala om var vi har lagt en viss sak eller när vi sist såg en viss sak så blir det ofta att vi säger - Den är där hos Tusse. Vi sa också så när vi bodde i Gävle

- Ovanför Tusse, där står hålslagaren eller pennorna eller zoomen eller vad det nu var vi letade efter. Om vi inte hittar det vi söker så brukar vi ibland säga att det är Tusse som tagit den för att leka med.

Förra tisdagen fyllde Krister år. Då slog jag in hans paket och gissa vem som fick vara med? Jo, Tusse! Jag pratade med honom och sa att vi gjorde fina paket till pappa. Jag fantiserade om hur det skulle kunna vara om han var här hos oss. Det känns naturligt att låta honom vara med hos oss i vår vardag.

Nu väntar vi ju på att vi ska få en glad nyhet förstås. Vi hoppas att Tusse ska få ett syskon. Jag trodde kanske det skett något denna månad. Denna månad som egentligen är månad ett. Månaderna innan har ju inte varit på riktigt. Eftersom jag förmodligen inte haft ägglossning förrän den 24 nov. Denna månad blev det inget. Den 13 dec ska vi till Falun för IVF konsultation. Vi försöker två ägglossningar till sen blir det IVF.