Att våga en stund

En Tussilago som precis slagit ut i det vårtrötta gräset. Efter Tusses födelse var vi ut och fotade massor av Tussilago.

 

Just nu kan jag våga en stund i alla fall.

Fick inspiration till detta inlägg genom att läsa en medsysters blogginlägg om sin sorg och IVF resa. Ska vi våga tro att det är möjligt?

Idag har jag avklarat den 10:onde spraydagen med Synarela sprayen. Jag sprayar den i vardera näsborre morgon och kväll. För mig är det här inget nytt då jag fick göra samma kur när jag var 24 år och nyss flyttat tillbaka till Gävle efter några års flyttande mellan Stockholm – Göteborg – Köpenhamn och Malmö. Jag minns att mitt humör var väldigt upp och ned då men det relaterade jag mer till det vanliga humöret/ångesten som jag fick tampas med då.

Nu har jag ett humör kan jag säga. Jag har noll tolerans vad gäller dammsugarsladdar som inte dras in när jag trycker på knappen, skohorn som ramlar ned och skramlar i golvet när jag ska ta min jacka, frågor från min älskade som jag inte kan hitta något svar på och förresten dammsugare som inte följer med när man vill att de ska göra det. Samtliga irritationsmoment gör att jag vill skrika, slå sönder apparaten ifråga eller ryta åt min älskade att sluta att fråga så förbannat. Därefter kommer en gråt som gör att jag vill krypa långt under täcket och dö en smula.

Jag ska spraya minst 20 dagar innan jag ska ta ett blodprov som ska skickas till kliniken för analys. Därefter fortsätter sprayandet men i något lägre dos OM blodprovet visar det som det ska visa.

Tillbaka till huvudfrågan. Vågar jag tro det är möjligt? Nej, svaret på det är tyvärr nej. Jag kan bara omhulda frågan och ge mig en chans att få vackla i min tro. Just nu har jag knappt tid att ens reflektera över om det är möjligt. Kanske kan jag våga tro en stund.