Här sitter jag med min hemlighet. Mamman parkerar sig och sin lilla bebis i vagnen framför mig, som om för att påminna mig. Hon vet ju naturligtvis inget. Hon känner inte mig. Men syns det på utsidan av mig? Ibland undrar jag om det gör det? Tittar man noga så ser man min mage väl dold under snygga kläder. Fina magens hud, som Tusse låg inunder försiktigt skyddad från omgivningens buller.
Här sitter jag med min hemlighet och ibland så vill jag så gärna få berätta. Jag vill så gärna berätta om Tusse. Jag vill få frågan, vem han var, hur han såg ut, vad han gav oss.
Här sitter jag på Söderhamns motorsällskaps 100 års-jubileum med min hemlighet. Andas och tittar på mamman som gungar bebisen till sömns i sin vagn. Några tårar rinner, bakom mina solglasögon. Tänker att så här är det. Jag kan inte fly - bara omfamna och böja mig för naturens obönhörliga kraft.
Anne så fint du beskriver hur det kan kännas. Det är som du säger man kan inget annat än acceptera det mest svåra som en mamma kan utsättas för...tänker på dig. stor varm kram till dig från mig <3
SvaraRaderaSå fint skrivet! Precis så känner jag också ofta.
SvaraRaderaKramar
Det känns nästan som mina egna ord och jag kan inte låta bli att fälla en tår...
SvaraRadera